Thursday, November 21, 2013

Minnen från 60-talet

För det mesta tänker jag inte på hur gammal - eller snarare ung - jag är. :) Men ibland blir det påtagligt att jag hör till en annan era än till exempel de som är elever inom skolan där jag arbetar.
När någon säger att de är född på 90-talet känner jag mig helt plötsligt rätt gammal. ;)

60-talet var mitt första decennium här på Jorden. Världen verkade litet enklare då än vad den gör nu. Eller är det bara något jag har fått för mig? Ibland är det litet roligt att tänka tillbaka på hur det var då. Att det var en annan tillvaro står helt klart.
Eftersom jag var liten på 60-talet minns jag kanske inte så mycket av händelser i omvärlden men i min värld var det flera flyttar som dominerade. Från Kungsholmen gick lasset till Näsby Park och sedan till Enebyberg. Sedan blev det Enebyberg under mycket lång tid. Min pappa arbetade jämt och min mamma var den som var min fasta punkt i tillvaron. Jag gick i lekskola och senare i lågstadiet i Enebyberg på 60-talet. De allra flesta mammorna var hemma och Enebyberg var faktiskt litet av en idyll.

Det hände dock en hel del i omvärlden - Berlinmuren byggdes, Kubakrisen var i full gång, Martin Luther King mördades, Vietnamkriget rasade och en mycket stor händelse skedde som skakade hela USA - presidenten JF Kennedy mördades i Dallas. I morgon (den 22 november) är det 50 år sedan på dagen som han mördades. En av USAs mest älskade presidenter. Detta mord är av samma magnitud som 11 september-händelserna 2001. http://www.cnn.com/2013/11/14/us/jfk-assassination-5-things/

Min mamma var duktig på att laga mat och vi åt alltid vällagad, hemlagad mat. Kostcirkeln lanserades på 60-talet men den tror jag att vi inte brydde oss om så mycket eftersom vi åt minst lika bra eller bättre. Så här skriver DN om 60-talsmat "På restaurang äter man halstrad gravlaxtoast med hovmästarsås och grillspett med blandade köttsorter. På Hamburgerbörs i Stockholm kostar piggvar på planka, i december 1968, 20 kronor." Det ni, 20 kronor för piggvar!

Jag har nästan glömt hur det är att ha 5 veckors semester. Jag hade det medan jag bodde i Sverige men det var länge sedan nu. I Sverige fick man den fjärde semesterveckan 1963. Och nu har ju alla åtminstone 5 veckor.

Den brittiska modellen Twiggy slog igenom - minns ni henne? Trådsmal och anorexisk. Och kläderna var, ja 60-talskläder. ;)


Bilden lånad från nätet.

Det fanns inga datorer hemma i hemmen, inga mobiltelefoner. Man skrev brev, vykort och ringde via vanliga telefoner. Nu undrar kanske några - hur klarade vi oss? Ja, rätt bra. Vi var inte ständigt tillgängliga och det gick bra det också.

Hemma i mitt barndomshem stod radion nästan alltid på. Vi lyssnade på P3 och den musik som var aktuell. Beatles var stora. Och Anna-Lena Löfgren sjöng "Lyckliga gatan". Den spelades så mycket att den fortfarande finns i mitt huvud.

14 comments:

em said...

Godmorgon/godkväll,
Tjugo spänn 1968 motsvarar 161:20, i dagens penningvärde. Men vad det skulle kosta att äta piggvar på restaurang i dag, har jag inget begrepp om.
Jag tror som du, att mycket var enklare förr - inte nödvändigtvis bättre, men definitivt enklare.
Visst minns jag allt du räknar upp, och kanske minns jag fel - men jag tyckte nog inte att livet var fullt så hektiskt då.
Många mammor var hemma, men jag är inte övertygad om att de flesta var det, så sent som på 60-talet. Kanske beror det på var man bodde. Fast jag är äldre än du, växte jag upp med yrkesarbetande mamma, och en far som delade på hemsysslorna och vården av mig.
Margaretha

Malix said...

NU var nog det 70 talet jag kan relatera till 60 är nog väldans suddigt för mig. Men tror att vi idag vet mer om vad som sker bakom stängda dörrar även om vi ibland väljer att blunda, för även idag på går misshandel av alla de slag. Men idag är det nog lättare att ta sig från sådana situationer än det var då. Kvinnor vågar gå, barn kanske inte vågar berätta men förhoppningsvis ser vi mera och gör mera än det gjordes då. Då var det ju till och med fortfarande så att det var okey att slå barn. I uppfostringssyfte det har vi som tur var gått ifrån även om det i dag ännu existerar så inte i den utsträckning som det gjorde då Då kallades det uppfostringsanstalt idag är det ungdomshem.

Annika said...

60-talet är suddigt för mig också.
Född-66.
Däremot 70-talet. Det minns jag mkt ifrån.
Lyckliga Gatan är en av de sånger jag sjöng då jag var mkt liten. ÄLSKADE den som minimänniska.
Jag fick min lillasyster 69.
Precis som malix tror jag att vi är mer uppmärksamma på vad som sker omkring oss. På mellanstadiet, 70-talet, hade jag en lärare som säkert idag åkt i fängelse för det han gjorde. Ingen reagerade då.
Min mamma var hemma med oss fram till sent 70-tal. Jag minns det som mkt mysigt. Då vi kom hem hade hon nästan alltid bakat tex.
Ja idag är 50-årdagen för skotten i Dallas. Vad uppmärksammat det ÄR!! Med rätta.
Ja, alla som har åldern minns dagen som vore den ristad i sten. Precis som vi minns 9/11.
Kramar och trevlig helg!

Anonymous said...

Hej, ja mins när jag hörde om det.
Var och kollade en poliskontroll.
Dom fick reda på, vad som hänt. Så,
drog dom in kontrollen när en stoppad berättade vad som hänt. Jag
mins polismannens kommentar. Ja,
vad händer nu. Ja folk var ganska
lyckliga på 60-talet. Fina kläder,
och frisyrer. Men slutet av 60 talet. Skruvades tempot upp. Ja
ett välmående årtionde. Lyckliga,
gatan är enkel och vacker. Trevligt inlägg. Hälsningar Stig.

My beautiful daughters' mom said...

Vilket fint inlägg. Mycket nostalgi. Jo, visst rycker man till när någon som man jobbar med är född 1990. Sedan sjunker det in att det gått några år sedan dess...

Igår hörde jag "Låt mig få tända ett ljus" med Anna-Lena Löfgren. En sådan där låt man får tuppskin och tårar i ögonen av.

Kram!

My beautiful daughters' mom said...

Vilket fint inlägg. Mycket nostalgi. Jo, visst rycker man till när någon som man jobbar med är född 1990. Sedan sjunker det in att det gått några år sedan dess...

Igår hörde jag "Låt mig få tända ett ljus" med Anna-Lena Löfgren. En sådan där låt man får tuppskin och tårar i ögonen av.

Kram!

My beautiful daughters' mom said...

Vilket fint inlägg. Mycket nostalgi. Jo, visst rycker man till när någon som man jobbar med är född 1990. Sedan sjunker det in att det gått några år sedan dess...

Igår hörde jag "Låt mig få tända ett ljus" med Anna-Lena Löfgren. En sådan där låt man får tuppskin och tårar i ögonen av.

Kram!

My beautiful daughters' mom said...

Vilket fint inlägg. Mycket nostalgi. Jo, visst rycker man till när någon som man jobbar med är född 1990. Sedan sjunker det in att det gått några år sedan dess...

Igår hörde jag "Låt mig få tända ett ljus" med Anna-Lena Löfgren. En sådan där låt man får tuppskin och tårar i ögonen av.

Kram!

My beautiful daughters' mom said...

Vilket fint inlägg. Mycket nostalgi. Jo, visst rycker man till när någon som man jobbar med är född 1990. Sedan sjunker det in att det gått några år sedan dess...

Igår hörde jag "Låt mig få tända ett ljus" med Anna-Lena Löfgren. En sådan där låt man får tuppskin och tårar i ögonen av.

Kram!

Anne-Marie said...

Margaretha: Självklart är penningvärdet olika idag och då. Vi hade en kassabok som vi tittade i ibland och såg hur olika penningvärdet var från 70-talet till 2000-talet. Anmärkningsvärt egentligen.
Tillvaron var enklare förr med färre apparater som man skulle ha och just det där att folk numera måste vara tillgängliga (tror de) 100% av tiden vilket man inte behövde vara då.
Alla mammor var inte hemma men i Enebyberg var de flesta mammorna hemma. Kanske beroende på att Enebyberg hör till Danderyd - som är Sveriges rikaste kommun. Då och även nu.

Anne-Marie said...

Malix: Jag är född 1961 så en stor del av 60-talet är min barndom som jag minns mer eller mindre. Du är kanske litet yngre än mig.
Nu gick jag ju inte in på barnuppfostran men visst var det annorlunda på 60-talet än vad det är nu. Det är aldrig okej att slå barn men som det nu blivit när föräldrar knappt vågar säga till barn (med ord) är inte heller okej. Barn mår bra av struktur och fasta ramar. Varför man gått från att inte få aga barn (som det skall vara) till att knappt våga säga till sina barn är oförklarligt för mig.

Anne-Marie said...

Annika: Du är litet yngre än mig. Och mycket av 60-talet minns jag inte heller särskilt klart. Skriver kanske även om 70-talet. :)
Lyckliga gatan är en sådan låt som man nästan hörde för mycket. Den spelades jämt minns jag. Men den har ett bra budskap tycker jag.
Jag har inget minne av att varken föräldrar eller lärare överskred vad som var lämpligt gentemot barn. Jag tycker att det blivit alltför mesigt idag med många föräldrar som knappt vågar säga ifrån och låter barnen besämma. Aga är aldrig okej vilket är bra att man kommit bort från.
Du hade ju en rätt annorlunda uppväxt där i slottsflygeln. ;)
Kramar och fin helg!

Anne-Marie said...

Stig: Jag var bara 2 år när JFK sköts så har absolut inga minnen av den dagen. Men att hela USA, som land, förändrades är klart. Precis som med 9/11.
60-talet var litet enklare känns det som. Folk trodde fortfarande på något bättre och en framtid. Nu känns det som om många, framför allt yngre har tappat litet av framtidstron. Kanske även äldre.
Roligt att du tyckte om inlägget. :)

Anne-Marie said...

Anneli: Jag tänker inte på egentligen hur gammal jag är. Men ibland slås jag av att många runt omkring mig har kanske 30 års kortare livserfarenhet. Då blir det märkbart.
Den sången du skrev om var jag tvungen att lyssna till. Mindes den inte med en gång. Visst är den fin!
Roligt att du tyckte om inlägget. :)
Kram!