Tuesday, August 28, 2007

Att vara utlandssvensk

Det har på några andra utlandssvenskars bloggar (Anne, Petra och Victoria) gjorts inlägg och diskuterats det här med att bo utomlands och var ens hem finns.

Jag kände att jag också ville komma med mina tankar om det här. Jag har bott i USA mer eller mindre permanent under 10 år. När jag först kom hit fanns det knappt internet eller email. Mina första år här bestod av telefonsamtal och brevskrivande. Det känns väldigt avlägset nu när man kan skicka email och "skypa" med vem som helst i världen.

När jag ser tillbaka på mina år i USA undrar jag ibland hur jag rent mentalt och emotionellt har klarat av att bo här. I Mt Shasta området finns det väldigt få utlänningar och jag har hittills inte stött på några andra svenskar. De kanske finns men jag har inte träffat dem. Eftersom jag levde med en amerikan som alltid bott i USA hade jag inte en enda person att bolla tankar med och diskutera allt det här som jag nu kan ta del av att andra utlandssvenskar känner. Äntligen vet jag att allt jag känt och upplevt är fullständigt normalt.

Det tog lång tid för mig att verkligen känna mig hemma här. Jag minns att jag under flera år ofta jämförde Sverige och USA och Michael fattade ju aldrig riktigt vad jag pratade om eftersom han bara varit på besök i Stockholm under två veckor. Mina föräldrar och vänner i Sverige kunde ju inte heller förstå vad jag pratade om eftersom de alltid bara bott i Sverige.

Länge kände jag att jag befann mig i ett ingemansland där jag inte var hemma riktigt någonstans. Numera kallar jag både Sverige och USA mina hem. Efter det att Michael gick bort har jag börjat fundera mer på om det kanske är dags att flytta hem till Sverige igen men samtidigt undrar jag om jag verkligen skulle trivas eftersom jag under så många år inte bott där. Jag antar att framtiden får utvisa var jag hamnar.

Jag är så glad att jag nu (efter 10 år) äntligen får bekräftelse från andra utlandssvenskar på att jag är fullständigt "normal". Jag minns när jag först fick kontakt med Anne (innan hon och M flyttade till USA) och jag kunde berätta olika saker som hon undrade över. Och senare när de var här och hon kunde bekräfta det jag pratat om. Det var så roligt att äntligen få kontakt med en svensk som faktiskt bodde här i USA.

Har man en gång flyttat från sitt hemland och levt utomlands under ett antal år tror jag att man för alltid är förändrad. Även om man flyttar tillbaka till Sverige kommer det aldrig att bli likadant som det var innan man flyttade. Man har blivit många erfarenheter rikare och har något med sig och inom sig som många andra som bor i Sverige inte har.

15 comments:

missj said...

Intressant! Din blogg ska jag börja följa :)

Matildas fikarum said...

Jag kan förstå att du kände dig ensam och osäker på om det du tyckte och kände och tänkte var normalt där i början. Det är så enormt viktigt att få dela med sig av allt som händer med andra. Jag förstod nog inte det riktigt förr, men instämmer helt.

Saltistjejen said...

Å jag känner igen mig jättemycket! Och då har jag ändå bara bott i USA i knappa 2 år. Men jag känner redan att jag ser på Sverige, svenksar och svenskhet på ett helt annat vis. Och att man på ngt vis passerar en "point of no return" vad gäller att man föändras - precis som du beskriver!

Kul med dina länkar också! Jag ska genast kolla upp dessa bloggar också!

Annika said...

Visst är det så, att har man en gång flyttat ut så blir man aldrig mer densamma. Rötterna har rubbats.
Jag tycker det har varit så intressant att följa dem här tankarna på bloggarna...Och jag tor att vi alla kan ta upp det om och om igen. Och ja, visst är det skönt att veta att vi alla faktiskt känner likadant.
Återigen kan jag bara beklaga att vi alla bor så utspridda över USA.
KRAMAR!!!!

Maria Byström said...

� du har s� r�tt. Den k�nslan delar du garanterat med de flesta som bott utomlands en l�ngre tid.

Antar att du k�nner till SWEA http://www.swea.org/ ...

Det �r s� kul att l�sa om dina tankar och funderingar. �lskar verkligen internet!

Desiree said...

Interessant och kul att också få höra din historia. Du är ju ändå en av veternaerna bland oss utlandssvenskar som redan har varit här i 10 år. Tror du att du kommer bo kvar i USA resten av ditt liv? Skulle du hellre flytta någonstanns inom USA än till Sverige? Känner du att du kommit in i det amerikanska samhället och förstår tankesätt och mentalitet här efter 10 år? Oj många frågor blev det visst. Lite nyfiken bara, du behöver inte svara på allt.

Petra H said...

Kul att du också hängde på det här ämnet, speciellt som du har bott utomlands så länge. Jag har bott ca 10 år utomlands men i omgångar, första gången när jag var 13 men det gav mersmak! Däremot har jag inte förrän de senaste åren insett att jag nog inte vill flytta hem igen - av många olika anledningar men en är att jag inte känner mig riktigt hemma där längre (och jag vill absolut inte bo i Sthlm och är rädd för att jag skulle hamna där pga jobb om jag bestämde mig för att flytta hem).
Visst är det så skönt med internet att man kan hålla kontakten med så många, samtidigt som det är mysigt att få riktiga brev - det händer ju så sällan nuförtiden!

Anne-Marie said...

Missj: Välkommen hit! Roligt att du gillar min blogg. Skall kolla in din också.

Matilda: Det är jätteviktigt att kunna prata med andra om det man upplever och få bekräftat att det man känner inte är konstigt. Jag fattade nog inte hur isolerad jag var tidigare innan jag kom i kontakt med andra utlandssvenskar.

Saltistjejen: Har man väl flyttat och bott utomlands tror jag att man för alltid är förändrad. Det går inte att ändra på. Det är givetvis något positivt också.

Anne-Marie said...

Annika: Det är verkligen roligt att vi utlandsbloggare har som en liten stödgrupp där vi kan dela med oss av tankar och upplevelser. Jag håller med dig - vore skoj om vi inte var så utspridda. Kram!

Maria: Roligt att du också tar del av mina och andras tankar och känslor om hur det är att bo i utlandet. Jodå, SWEA känner jag till men det finns ingen sådan organisation här i närheten.

Anne-Marie said...

Desiree: Jag svarar gärna på dina frågor men jag tror jag tar det i ett email direkt till dig eftersom det blir litet väl långt annars. Så kan vi höras av den vägen också. :)

Petra: Du är ju också en "veteran" när det gäller att bo i utlandet. Även om du inte bor i USA verkar du ha samma känslor som oss andra. Vad skulle man göra utan internet idag? Tur att det finns.

Desiree said...

Det går jättebra att maila också.

Christina said...

Hej Ann-Marie,
Det du skrev i din blog låter som mina egna ord. Jag håller helt med dig!!!!! Jag har varit här i 21 år i oktober. Bor också i norra Kalifornien, närmare San Francisco.
Rent mentalt och emotionellt har det varit en ensammen process. Ingen kan riktigt förstå. Inte ens jag själv de första åren. Men desto mer man finner sig själv i det hela desto mer av sina egna styrkor finner man också. I alla fall känns det så för mig. Andra utlänningar, oavsett vilket land de kommer från, förstår däremot. Och att finna samhörighet därför att man har något så djupt gemensamt skapar något jag är oerhört tacksam att jag får uppleva.
Jag älskar Sverige och hoppas att jag ska kunna bo där mer permanent igen en dag. Inte heltid året runt, därför att USA är en sådan stor del av den jag är idag.
Det var kul att läsa din blog.
Må så gott.

Christina said...

Hej Ann-Marie,
Det här är Christina igen. Jag kom just på att jag skulle ha nämnt ZenTV. Har du hört talas om det? Det är en svensk tvkanal på nätet som man kan gå in och titta på gratis. Dom gör fina reportage om intressanta personer som är inspirerande.
Ville bara tala om det.
Hej då,
Christina

Anonymous said...

Jag älskar verkligen din blogg! Känner igen mig i så mkt du skriver. Jag bodde bara i USA ett år och är åter i Sverige nu.. men som du säger så blir det aldrig samma sak igen. Samma "utanförskap" som jag kände i USA känner jag nu i Sverige. Jag platsar liksom inte riktigt in här längre heller, jag ser, känner och tänker annorlunda.
Alla mina nära vänner har också bott utomlands så visst präglar det en för livet. Livet kanske aldrig blir det samma men det blir rikare och bättre! Ha d så gott därborta! Från en som ständigt längtar tillbaks men ändå valt att stanna i Sverige. (just nu)

Lindahs blogg said...

Det finns massor av lediga jobb i Barcelona, Telemarketingföretagen skriker efter folk. Om någon vill komma hit så hjälper jag er gärna med både jobb och boende.
Det erbjuds betald utbildning, fast anställning, heltid, lön enligt spanskt kollektivavtal+provision

För mer info maila mig på libecatering@gmail.com