Tuesday, January 14, 2020

Frågor om USA

Jag får fortfarande en del email med frågor om USA och hur man kan flytta hit. Jag får ofta skriva att det inte är alldeles enkelt att lagligt flytta till USA och för att kunna bo här permanent måste man ha antingen ett arbetsvisum eller ett green card. Många tycks tro att man bara kan flytta så som man kanske kan göra i Europa. Nej, riktigt så enkelt är det tyvärr inte.

När jag hade besökt Los Angeles 1985 visste jag att jag hörde hemma i USA. Det kändes som att det var alldeles för “lågt i tak” i Sverige och att jag inte passade in där. När jag kom tillbaka till Sverige pratade jag med min pappa om detta och han kände till någon advokat i Los Angeles som vi kunde fråga. Advokaten beskrev hur svårt det var att lagligt flytta till USA och jag fick acceptera att det kanske inte skulle bli någon USA-flytt. Men det tog bara litet tid - ungefär 12 år innan jag fick kontakt med Michael. Allt sker i den takt det skall och om det är meningen så sker det. Så resonerar jag i alla fall. :)

Andra frågor som jag ofta får handlar om hur mycket saker och ting kostar i USA. Det är en omöjlig fråga att besvara eftersom mat, bensin, hyror osv kostar olika mycket i de olika staterna och även inom samma stat kan prisnivån skilja rätt ordentligt. Kalifornien är generellt sett en mycket dyr stat oavsett var man bor. Storstäderna är dyrare än glesbygden där jag bor men det är fortfarande dyrt. Den här hemsidan har mycket information om levnadsomkostnader i olika länder och även för olika städer här i USA och ger en relativt bra uppfattning om kostnadsnivån.
https://www.numbeo.com/cost-of-living/

Jag visste inte alls hur mycket det faktiskt skiljer sig inom USA innan jag flyttade hit. Bara en sådan sak som att ta körkort och att alla stater har olika regler. Mitt körkort i Kalifornien måste jag byta ut om jag flyttar till en annan stat. Ett annat exempel är den “sales tax” som vi har i Kalifornien och att den skiljer sig mellan olika delar av staten. USA är väldigt annorlunda jämfört med Sverige. Mycket större skillnader än vad man kan tro. Och de skillnaderna ser man inte förrän man faktiskt bor i landet.

Efter snart 23 år i USA har jag kommit fram till att jag hör hemma här. Jag har i dagsläget ingen längtan att flytta tillbaka till Sverige. Jag har inga band kvar egentligen till Sverige och när min mamma gick bort 2013 var det som om de band jag hade kapades på något sätt. Att flytta till ett annat land och del av världen är en stor omställning och att komma in i det nya landet och den nya kulturen kan ta flera år. Det gjorde det för mig.

Under headern på min blogg finns några statiska sidor med information om USA och om mig.

Trots alla olikheter inom USA har vi några nationalsymboler. USAs nationalblomma är rosen.

23 comments:

Gunnel said...

Eftersom min son bor i USA känner jag igen en del av det du beskriver. Han sa redan när han gick på mellanstadiet att när han blev vuxen skulle han flytta till USA. Jag trodde nog inte riktigt på det då, men han har varit mycket bestämd i frågan och han trivs bra. Kram

Uffe said...

Jag har också förstått att det är förenat med en hel del byråkratiska svängar för att man ska kunna bli amerikan. Faktum är att det inte är lika lätt att flytta inom Europa längre som det har varit tidigare, men fortfarande är det rena barnleken i jämförelse med USA.
Jag kände inte till att rosen var er nationalblomma. Nu vet jag!
Ha det gott
Hälsar
Karin via Uffes dator

Taina said...

Tack snälla för all information du alltid delar med dig på ett professionellt sätt som jag gillar skarpt. No fake news here! Hahahahaha!

Jag har också hört att en del tror att det är bara att flytta hit. De blir nog varse om det när de börjar undersöka saken noggrannare. Processen kan vara både lång och slingrig och ibland känns det kanske som om man vill ge upp. Men om man riktigt vill något så får man vara beredd att kämpa. Oavsett hur lång tid det tar.

Ha en fin onsdag!

Annika said...

ja, du får nog fler sådana frågor än vad jag får.
men jag minns när jag en gång fick frågan "vad är hyran i USA"? Ja ... vi lämnar det där ;-)
Nej, det är verkligen inte lätt att flytta hit, det var det inte när jag fick mitt GC heller 1993. Jösses vilka turer, och sen intervjuer och annat. GUD vad vi var förberedda, Peter o jag. Vi hade filmen Green Card som rättesnöre också (den kom i den vevan) så vi hade RUBBET till INS och intervjun där, haha OCH nu tror att det är ÄNNU svårare än det då. eller det ÄR mkt svårare idag, jag vet ju det.
Nej, hit flyttar man inte i en handvändning. Jag känner numera att jag hör hemma i båda länderna. Känner att jag står med ett ben i samma land. Kallar det för att jag har två hemländer, och det gillar jag.
jag hade aldrig någon bestämd plan att flytta hit, det bara blev så. Och nu har det gått 27 år, så ...
:-)
Idag fick jag lära mig ngt nytt här, att rosen är USAs nationalblomma. HADE verkligen ingen aning om det.
Kramar från mig!!

Annika said...

Jag visste inte heller att rosen var USAs nationalblomma!

Nej, verkligen inget enkelt projekt att flytta till USA. Jag tycker alltid det är intressant när man träffar andra utlänningar att höra vilka möten och erfarenheter som gjorde att de landade här och blev kvar här.

Kram!

Från Glam till Damm said...

Hej,
Jamen tänk att det verkligen fortfarande finns folk som tror att det går att flytta till USA hur som helst...Det är ju en riktig process. Undra om det fortfarande är så att man kan få medborgarskap genom att enlist in the military, som det var förr? Det kanske vi får googla fram. Kul att Annika nämnde filmen Green Card, och jag tånker då på intervjun hos INS. LoL! De frågade oss separat vad den andra hade för färg på tandborsten, vilket visar att INS kanske inte har de skarpaste knivarna i lådan som ställer frågorna. För det första så håller man väl inte rätt på vad den andre har för färd på tandborsten och för det andra så byter man ju ut den och ofta kommer de ju i olika färger! Ja, och det påpekade vi faktiskt.

Jag visste inte att rosen var USAs nationalblomma! Kul att veta det nu...

Det där om var man hör hemma....Jag är väldigt amerikansk i sättet, kanske för att jag typ växte upp där från ung vuxen och så största delen av mitt vuxna liv. Just nu är jag inne i en period där jag längtar till USA något alldeles enormt och som läget är här i Sverige just nu så är jag frestad att börja smida planer på att flytta tillbaka snart. Vi får se. Nu har jag ju båda flickorna här hemma som pluggat på universitet...Men de är ju också väldigt rörliga av sig och skule nog inta ha något emot att ha mig i USA.

Jättebra blogginlägg!

Kramen och ha en fin kväll och tusen tack för dina kommentarer hos mig!

Anneli

Gunilla Nardin said...

Hej Anne-Marie!
Nu har jag skrivit tre gånger och inget av det jag skrev gick igenom så nu orkar jag inte en gång till..
😪

Ha de så jättebra
Stor Kram
Gunilla

Anne-Marie said...

Gunnel: Det förstår jag att en del som jag skrev om lät bekant. Oj, det var tidigt beslut för din son. Vad fint att han trivs här i USA. Kram

Anne-Marie said...

Karin: Oh ja. Det kräver tid och pengar att bli amerikansk medborgare eftersom man måste ha haft ett green card ett antal år innan man kan ansöka om att bli medborgare. Okej, det verkar logiskt att det har blivit svårare att flytta “enkelt” inom Europa på senare år. EU är ju litet som USA, dvs om man befinner sig inom EU eller USA är det enklare än om man kommer helt utifrån. Självklart skiljer sig EU till viss del eftersom det är olika länder och USA är ett land.
Jag visste faktiskt inte heller innan jag skrev inlägget att rosen var nationalblomman. Att skriva en blogg är lärorikt. :)
Ha det gott Karin!

Anne-Marie said...

Taina: Varsågod! :) Bara roligt att kunna dela med sig av sådant man lärt sig under årens lopp. Nej, fake news är jobbigt.
USA skiljer sig på väldigt många sätt om man jämför med Europa. Och bor man inte i USA tror jag det kan vara svårt att riktigt fatta det eftersom USA verkar så likt. Jag fattade verkligen inte hur olikt USA var jämfört med till exempel Sverige innan jag flyttade hit.
Ha det gott!

Anne-Marie said...

Annika: Jag fick väldigt många email för kanske 5-6 år sedan. Haha, ja det där med hyran låter som om man bör lämna därhän. ;)
Numera tror jag att en hel del personer inte går igenom en intervju vilket alltid skedde när jag ansökte om mitt green card 2002. Michael och jag var väldigt förberedda och vi hade läst boken som jag har länkad fortfarande i vänsterspalten på bloggen. Om man är förberedd ser de det hos USCIS och fattar att man menar allvar. Bättre att ha med sig för mycket än för litet om man har en intervju.
Ja, du har en helt annan koppling till Sverige och Finland än vad jag har till Sverige. Medan min mamma levde hade jag också en starkare koppling. Har ju ingen annan släkt som du har med syskon. Numera känns det helt okej att inte sakna Sverige eller längta dit.
Jag trodde att USA bara var en dröm. Men så dök Michaels bok upp och “the rest is history.”
Nej, jag visste heller inte om att rosen var en nationalblomma. Det är det positiva med bloggar att man lär sig mycket. :)
Kramar från mig!!

Anne-Marie said...

Annika: Vi verkar vara flera som fick lära oss om USAs nationalblomma. :) Jag lärde mig det när jag skrev inlägget.
USA är inget lätt land att immigrera till och det är mycket man skall “navigera” igenom även efter det att man antingen har green card eller har blivit medborgare med tanke på USAs “antika” globala beskattning. Den känns mycket onödig i mina ögon.
Kram

Anne-Marie said...

Hej Anneli,
Det visste jag faktiskt inte att man kunde få medborgarskap genom att enlist in the military. Jag trodde man behövde vara medborgare innan man kunde enlist. Ja, dags att googla. :)
Jag har också sett filmen “Green card” och den fanns nog litet i bakhuvudet när Michael och jag hade vår intervju men vi hade också läst en mycket bra bok som jag alltid rekommenderar till folk som skall gifta sig med en amerikan. Det ligger en länk i vänsterspalten på min blogg till boken. Den hade vi mycket stor hjälp av inför vår intervju.
Ja, det där med tandborstfärg är ju onekligen litet löjligt. ;)
Jag visste heller inte om nationalblomman innan jag skrev inlägget.
Även om jag aldrig träffat dig känns det som om du passar in bättre i USA än i Sverige. Tror att vi som bott länge i USA kan vara litet “utmanande” för lagomstatusen i Sverige. ;) Nu har ju USA förändrats mycket sedan du bodde här och framför allt Kalifornien. Kalifornien är en stat i förfall tyvär.
Roligt att du tyckte om inlägget!
Kramar!

Anne-Marie said...

Gunilla: Men vad tokigt och trist att dina kommentarer inte gick igenom. Konstigt att det inte fungerar ibland. Roligt i alla fall med en hälsning från dig. :)
Ha det bra och stor kram!

Anonymous said...

Moster/morbror, faster/farbror och kusiner har du det i Sverige?

Inte för att jag omgås med mina, för det gör jag inte. Förutom via sms och via Facebook och det är när det är "Grattis!"

/Carina

Anonymous said...

Kom på att jag träffar en kusin. Henne träffar jag en eller två gånger per år och det blir då en eftermiddag. Så det är inte speciellt ofta

Carina

Anne-Marie said...

Carina: Jag har en moster (hon var gift med en av min mammas bröder) men inga andra. De har gått bort. Jag har fyra kusiner varav en som jag har kontakt med då och då. Inte tillräckligt dock för att känna att jag egentligen har någon familj kvar i Sverige. Och jag har ju ingen familj i USA heller. Litet konstigt men jag har vant mig. :)

Annica said...

Redan som barn drömde jag om USA och om att flytta dit. Eller åtminstone besöka "drömlandet". Mycket hade det nog att göra med att min mormor och flera av hennes syskon emigrerade dit runt förra sekelskiftet. Alltså var det en del prat hos oss om det stora landet i väster. Mormor arbetade som fotograf i Minneapolis/Saint Paul men for hem till Sverige för att hälsa på och här träffade hon den man som blev min morfar. Hon återvände aldrig till Amerika men hennes syskon blev kvar där.
Någon flytt till USA blev det inte för mig men 1975 blev det i alla fall ett långt besök. Jag sa alltid att "jag kommer inte att kunna dö `ordentligt´ om jag inte varit till Amerika". Haha, alltså kan liemannen ta mig nu. ;)
Jag gillar fortfarande USA och kan verkligen förstå att många vill dit och önskar information. Då är det bra att det finns informativa, realistiska och trevliga bloggar som din. Bra jobbat, Anne-Marie!
Kramar!

Anne-Marie said...

Annica: Tror att många drömmer om att besöka eller flytta till USA. Jaha, så du har släkt kanske fortfarande i USA. En av min mormors systrar (tror att det är en syster) bor i Florida och vi skickar julhälsningar till varandra.
Vilken intressant mormor du hade. Inte dåligt att arbeta som fotograf här.
Härligt att du fick komma på en längre resa även om du inte blev kvar här som bofast. Nej det tycker jag inte alls att liemannen skall komma. :) Han kan hålla sig långt bort.
Tack för dina fina ord om min blogg! Det uppskattas. :)
Kramar!

Malin said...

Jag har nog alltid gillat USA. Min pappa pluggade i Illinois på 60-talet och jag tror jag var fyra första gången vi kom på besök. Som 15-åring flyttade vi hela familjen och bodde ett år i Massachusetts pga pappas jobb. Jag tänkte hela tiden att jag iallafall skulle plugga i USA. Men då hade jag ju inte träffat min nuvarande make. Det gjorde jag efter gymnasiet i Vietnam av alla ställen. Jag hade då sökt och kommit in på fyra universitet i Kalifornien (där jag aldrig varit men lät spännande) men eftersom han bodde på Hawaii så besökte jag honom där och sökte dit också och kom in. På den vägen är det. Mitt sista år på college gifte vi oss. Greencard tog väl ett år (sökte arbetstillsånd och fick under tiden) Så fort jag kunde sökte jag medborgarskap då maken hade hög security clearance och det verkade lättast för honom om jag också var medborgare. Förutom pappersexcersisen så gick allt faktiskt väldigt smidigt för oss. Jag gjorde allt själv. Gick ensam på insvärningscermonien. På intervjun så frågade de endast om allt stämde i papprena. Minns inte att de ställde en enda konstig fråga. De toglite kopior på gemensamt bankkonto och så. Vi hade ju ett barn och jag var gravid, båda hade jobb, vi hade hus. Fast det verkar krånlgigt att flytta till USA så är det ändå rättframt och olika kategorier finns ju, tillochmed lotteri! Att flytta tillbaka till Sverige då ena partnern är amerikan verkar ju blivit en väldig soppa numer...

Anne-Marie said...

Malin: Du har en lång “relation” med USA ser jag. :) När jag och min make ansökte om mitt green card gick det också relativt smidigt och snabbt. Tog bara ca 6 månader efter det att vi skickat in ansökan tills det att jag fick det - det var 2002. Medborgare blev jag först efter ca 7 år efter det att jag hade fått mitt green card. Då hade Michael (min make) gått bort men jag hade bestämt mig för att stanna kvar i USA. Jag blev medborgare till stor del pga att jag inte ville förlora möjligheten att komma tillbaka till USA efter en längre tid utomlands. Min mamma började bli gammal och sjuklig så jag visste inte om jag skulle behöva bo i Sverige ett tag. Jag har också gjort allt själv och visst är det fullt möjligt bara man har ordning på alla olika steg och vilka papper man skall använda. Många som skriver till mig tycks dock tro att man bara kan flytta utan att behöva gå igenom olika processer. Skönt att ha immigrationsprocessen avklarad.

Lena i Wales said...

Intressant information.
Olika lagar mellan staterna, ungefär samma som mellan länderna i UK.
Vi får se hur lätt det blir att flytta dit också efter det stora B:et.
Ha det bra!

Anne-Marie said...

Lena: Tack!
Ja, vi har ju tydligen många likheter mellan USA och UK. Inte så konstigt kanske med tanke på att många kom till USA från UK.
Just det, stora B:et har ni i UK. Jag tycker egentligen att Sverige också borde gå ur EU. Röstade emot EU i folkomröstningen för länge sedan.
Ha det gott!