Thursday, April 26, 2018

April 1997

Det känns som om timmarna inte riktigt räcker till under dagarna.
När arbetsdagen är slut finns det fortfarande mycket jag vill kunna hinna med. Hade tänkt skriva här på bloggen under helgen men det hanns inte riktigt med eftersom “snöfågeln" R (snowbird, det vill säga en person som bor i sin RV och reser söderut under vintern till värmen) kom på ett besök. Han har återvänt från Arizona och skall nu snart åka vidare norrut.

Vi har fått en oväntad värmebölja vilket har gjort att snön smälter i rekordfart uppe på berget. Jag har inte riktigt hunnit ställa om mig till att ha sommarkläder eftersom det var rätt kyligt förra veckan. Och det skall bli svalare i alla fall tillfälligt om ett par dagar så det är som vanligt med jojovädret ett tag.

Det slog mig att det nu är 21 år sedan jag kom till det här området just den här tiden i april. 1997 kom jag till Mt Shasta för första gången. Då var det väldigt mycket snö uppe på berget och den smälte inte förrän långt inpå sommaren. April 1997 var mycket svalare och jag insåg att Kalifornien inte bara är sol och värme i den allra nordligaste delen. :)

Det är intressant ibland i FB-grupperna jag är med i när en del skriver att de skall “resa hem" till Sverige under semester eller andra besök. Jag kan inte längre säga att jag reser hem eftersom USA är mitt hem. Den känslan blev mycket starkare när min mamma gick bort. Då var det som om några band kapades som gjorde att “hem" inte längre var Sverige.

Jag har förändrats under dessa 21 år och är absolut inte samma person som kom hit 1997. Världen har också förändrats väldigt mycket - både Sverige och USA.
När jag kom hit till Mt Shasta-området skrev jag brev till vänner i Sverige. Och de skrev brev till mig. Jag hade ingen email när jag kom hit. Mamma och pappa skickade brev till mig via posten.
Vi ringde via vanliga telefonen och kunde givetvis inte se varandra. Min pappa skaffade en dator men då han blev sjuk väldigt snart efter det att jag kom till USA, blev det inte så att han använde den så ofta som han kunde ha gjort. Mamma sade alltid att hon var oteknisk så hon ville inte ens lära sig datorn.

Det var en annan slags tid när allt tog litet längre tid. Man förväntade sig inte omedelbara svar och man var inte alltid tillgänglig och uppkopplad. Jag uppskattar dock att det har blivit enklare att ha kontakt med andra.

Jag har inga foton egentligen från min första tid här (några få mindre bra pappersfoton bara) så avslutar med en YouTube-video som visar berget, skogarna och naturen. Den här verkar vara från förra året när vi hade mycket vatten - i år har vi inte alls lika mycket vatten.

24 comments:

em said...

De flesta moderniteter har väl både fördelar och nackdelar - det kommer an på oss hur vi använder dem. Fast det hjälper förstås inte om jag skriver massor med brev på fint papper med min reservoarpenna, om ingen svarar på dem. Och nog är det roligt att jag har mer kontakt med vänner runt om i världen, än vad jag hade före datorernas inträde.

Årstidsväxlingar är alltid knepiga, jag klär på mig rejält på morgonen när jag går ut - men har alltid för mycket kläder på mig innan jag kommer hem (och hem är alltid där jag för tillfället har min säng).
Margaretha

Annika said...

Ja, när jag var ny i USA gick de handskrivna breven skytteltrafik mellan USA-Sverige och Finland (min mormor). Det var en ren fröjd att gå till brevlådan och se om man fått ngt. Skrev långa brev, fick långa brev tillbaka.
Sen fick vi internet 1998, och då började mailen ta vid mer och mer. Tyckte det var fantastiskt på alla de sätt, men med mormor fortsatte jag att skriva för hand. Hela tiden, tills hon dog 2015.
Numera kommer inga handskrivna brev längre, allt går via mail. Postlådan är numera till för räkningar, haha.

Jag kan ärligt säga att jag har två hem som jag älskar högt och rent. Sverige och USA. Sen har jag sommarstugan i Österbotten som jag älskar., äger och håller av mest av allt, tror jag. Så jag är en sådan person som verkligen har två hemma och en plats jag älskar högst.
Men, jag förstår att det blir annorlunda när fldrar inte längre finns, och när man--som du--inte har syskon.
Men, jag tycker det är en rikedom att känna så starkt för flera platser.

Precis, allt förändras ju. Inget kan vara statiskt. Det skulle vara kusligt.

ja, jag uppskattar den nya tekniken såååå mkt, på alla plan. Skulle inte vilja gå tillbaka.
Prisar den nästan dagligen. MEN den ska funka, haha. OM den inte gör det blir jag nästan panikslagen, haha.
Sårbart? Javisst.

Kramar!

Pettas said...

Jag kan komma på mig själv att jag saknar vanliga hederliga brev att få när jag går till postlådan. Där finns knappt någonting annat än någon enstaka räkning. Reklam har jag tackat nej till och de flesta räkningar går direkt till banken för betalning, så inte ens det ....Jag skrattar åt Uffe som undrar om posten här på Åland lagrar vår post när vi ingen får. Tiderna ändrar, på gott och på ont.
Själv är jag lite motståndare till att vara uppkopplad på alla möjliga sätt. Det räcker gott och väl för mig med vanlig telefon (gsm) och datorn. Folk tittar underligt på mig men jag tycker att de kan fortsätta med det medan jag fortsätter med att leva livet, inte genom alla möjliga apparater. Jag ser ju hur beroende människor är, de springer omkring med telefonerna och alla måsten.
Nu låter jag gnällig och kanske jag rent av är det också, men jag känner att jag vill stoppa världen lite grann, inte förändra alltför mycket vad gäller teknik, den behövs men på människans beroende av den. Men var och en på sitt sätt. Nu har jag i alla fall tackat nej två gånger till Iphone. Otacksamma jag, haha.
Ha det bra Anne-Marie!

Malin said...

Jag har alltså bott i USA sedan 1996 vilket är mer än halva mitt liv, ändå känns Svergie som att komma hem. Otroligt vad de där första 20 åren formar en. Jag känner mig dock helt tillfreds med att bo i USA resten av livet och känner mig även hemma här. Jag längtar inte till Sverige annat än familjen. När mina föräldrar går bort blir det naturligtvis svårare att känna samma dragning. När jag först flyttade hit så fick jag min allra första email men man hade ju dial-up. Pappa hade en genom jobbet och vi kunde ju ringa, men de bodde då i Asien och tidskillnaden till Hawaii blev jättekonstig. Vi skrev brev så klart. Men igen, tog tid. När jag var liten och vi bodde utomlands spelade mamma in oss på mini kassetter och skickade till mormor. Nu smsar jeg med min familj hela tiden och skypar nästan varje vecka.

Anonymous said...

Hej STIG här det är jo jo väder även i sverige. Jag tycker vädret har samma karaktär som hos dej fast det är en hel del varmare hos dej. Ja är det mindre vatten hos er nu blir det akut vattenbrist hos er. En stor del vatten dricks upp på annan plats i usa. Hoppas ni klarar er men ser ju lite tuffare för er.
Hälsningar Stig U

Anne-Marie said...

Margaretha: Allt som vi har omkring oss har för- och nackdelar. Jag skrev brev till en av mina vänner när jag kom hit och våra brev gick alltid om varandra vilket gjorde att det var svårt att kommentera på det som skrevs. :) Jag tycker att email, chat osv fungerar bra.
Min mamma brukade alltid se till att jag hade ordentligt med kläder på mig som ung flicka. Vi var alltid mer påpälsade än alla andra och det sitter faktiskt fortfarande i. När sommaren kom var vi tunt klädda men just på våren ansåg mina föräldrar att man inte skulle ta av sig för snabbt.

Anne-Marie said...

Annika: Som jag skrev till Margaretha gick breven om varandra mellan en av mina vänner och mig vilket blev litet komiskt till slut. :)
Min mamma skrev brev fram till 2012 när hon blev sjuk. Det var alltid roligt att se ett brev från henne i brevlådan. Jag ringde till henne i stället för att skriva brev. Jag tyckte (och tycker) att posten tar litet väl lång tid. Och numera verkar det ju vara rena lotteriet i Sverige om man får post eller inte.
Visst kan man ha flera hem. Jag kände mig mycket mer “sammankopplad" med Sverige fram tills dess att min mamma gick bort. När hon inte fanns mer blev det annorlunda. Jag har ingen naturlig plats att åka till längre i Sverige. Finns inget hus/hem att åka till som tidigare.
Jag är som du att jag blir stressad om till exempel internet inte fungerar. Det bara skall fungera! :) Tala om att vara beroende. Jag har i alla fall inte en mobil fastvuxen i handen som många tycks ha numera. Litet skrämmande att vi är så beroende av tekniken och framför allt elektriciteten men det är en stor omställning att leva utan detta.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Karin: Jag får i stort sett aldrig några vanliga brev numera. Min mamma skrev men när hon gick bort försvann breven.
Räkningar får jag i stort sett bara via internet numera. Vill helst undvika posten eftersom jag inte litar på den.
Jag är som du beträffande att vara litet “gammaldags". Jag har en mobiltelefon men ingen smart phone. Använder den sparsamt. Jag har en vanlig telefon - visserligen går den över internet eftersom det är så telefonbolaget hanterar telefonlinjer numera. Och jag har en dator som jag har kopplad till mitt internet via en kabel och inte wi-fi. Tycker inte om wi-fi och använder mycket sparsamt.
Bra att du vet hur du vill ha det. Jag resonerar likadant. Det blir dock svårare och svårare tyvärr.
Ha det gott Karin!

Anne-Marie said...

Malin: Alla känner olika och som jag skrev till Annika blev min känsla för Sverige mindre som hemma när min mamma gick bort. Hon var det sista bandet till det som definierade “hemma" för mig. Eftersom du har nära släkt och familj fortfarande i Sverige tror jag det är litet annorlunda. Jag har bara några få kusiner. Inga andra nära släktingar.
Ja, dialup minns jag väl. Jag skaffade en Hotmail email efter 1-2 år efter det att jag kom till USA. Har faktiskt kvar den fortfarande även om jag inte direkt använder den.
Det är fint tycker jag att det har blivit lättare att ha kontakt med vänner och familj genom olika sociala medier och Skype, email osv.

Anne-Marie said...

Hej Stig,
Det var väldigt varmt här idag. Runt +25-26 vilket är alldeles för varmt i april. Jag hoppas att det inte skall bli akut vattenbrist men det är möjligt i vissa delar av Kalifornien tror jag. Bränder kan det säkert bli också. Vi får se vad som händer. Ha det bra!

Gunnel said...

Det är något jag också märkt på min son...att han förändrats lite under sina 18 år i USA. Han säger fortfarande att han ska åka hem, men det blir väl annorlunda eftersom han har både föräldrar och en syster kvar i Sverige. Kram

Annica said...

"Hemma" är nog där man trivs bäst. "Där ditt hjärta är, det är HEMMA." :)
Oj, vilken värme ni har! Här är gator och vägar snöfria men bl.a. på villatomternas gräsmattor ligger snön halvmetersdjup fortfarande. Men den sjunker ihop för varje dag. Dock bra att det går lite långsamt — tyvärr kämpar ändå vissa delar av landet med besvärliga översvämningar.
Ingen smartphone (eller läsplatta) här heller. Ny dator — men gammal mobil — är det som gäller. ;) Härligt dock att vi kan kommunicera med varandra så enkelt numera.
Tiden rusar ... jag antar att du tycker att dina 21 USA-år gått fort.
Ha det gott! Kram!

Klicka här för länken said...

Hej Anne Marie

Va, längtar du inte till den Svenska våren?

Här kommer en vår film från Sverige.

https://www.youtube.com/watch?v=Hw0cR8euig0

Eller klicka ovan.

Mvh Skogåsbon

Anne-Marie said...

Gunnel: Jag har förändrats väldigt mycket - på ett bra sätt. Tror inte att jag hade utvecklats som person såsom jag gjort här i USA om jag hade stannat i Sverige. Jag minns faktiskt inte när jag slutade att säga att jag skulle åka “hem" till Sverige när jag reste dit på besök. Kram

Anne-Marie said...

Annica: Roligt att se dig här igen. :)
Eftersom jag bor i USA känns det mer som hemma. Och att jag inte säger “hemma" om Sverige tror jag till rätt stor del har att göra med att jag inte har någon nära släkt längre där. Eller så är det något annat. Vem vet. :)
Jag kan nog inte riktigt fatta att jag bott så länge som jag gjort här i USA. Fortfarande fler år i Sverige.
Det svänger kraftigt hos oss - igår var det runt +25 och idag på eftermiddagen runt +10. Det kommer att bli rätt kallt i natt.
Kan tänka mig att det fortfarande finns mycket snö där du bor.
Jag har en ny dator som jag håller på att lära mig. Har tagit längre tid än vad jag räknade med pga allt strul med revisorerna. Skrev om det tidigare.
Ha det gott du också! Kram!

Anne-Marie said...

Hej Skogåsbon,
Naturen är det jag fortfarande saknar när det gäller Sverige. Naturen och allemansrätten. Naturen där jag bor är inte alls lika lummig och grön som den var i Stockholmsområdet. Svenska våren är underbar men numera kanske det inte är “riktig" vår på samma sätt som när man var yngre. Minns att det var vår kanske 1,5 månad när jag var liten flicka.
Haha. Jonna är underbar. Såg den när hon lade ut den för ett tag sedan. Fick otroligt stor publik denna lilla video har jag förstått. Och sedan gjorde hon en parodivideo eftersom hon blivit en internationell stjärna. ;)

Steel City Anna said...

Intressant att läsa. Det är en lång tid att bo utomlands. Jag känner nog just nu att ingenstans är hemma, men jag kan förhoppningsvis skapa ett hem i Sverige. Men en förvirrande tid väntar tror jag. Det låter härligt att vara en snöfågel :)

Lena i Wales said...

När man tittar tillbaka, märker man hur mycket som hänt under bara en del av våra liv, tekniskt så väl som, med en som människa.
Jag är heller inte densamma som för 21 år sedan.
Sköt om dej!

Anne-Marie said...

Anna: Du har ju också bott utomlands en längre tid. Har man gjort det hamnar man i ett slags “mellanförskap". När min mamma gick bort blev det mindre av den känslan. Då “landade" jag ännu mera i USA. Det tar säkert litet tid att landa i Sverige för dig men du har ju fortfarande nära familj och släkt.
Snöfåglar har en annorlunda tillvaro. Tyvärr verkar det bli svårare att leva den sortens liv men jag har en dragning till den typen livsstil. :)

Anne-Marie said...

Lena: Det är otroligt så mycket som förändrats under “bara" 21 år. Både i världen och det personliga planet.
Nej, jag är verkligen inte samma person som kom till Kalifornien i april 1997. :)
Ha det gott!

Rebekah said...

Hej Anne-Marie,
Det var ett tag se'n. Mycket intressant och tänkvärd läsning här -- både Ditt inlägg och kommentarerna.
Om ett par dagar blir det fjorton år se'n jag kom till Kanada. Jag har utvecklats oerhört som person under den här tiden, på ett sätt jag aldrig hade kunnat göra om jag inte hade lämnat hemlandet. Jag säger fortfarande "hem" ... "jag ska fara hem och hälsa på" o.s.v. trots att jag inte har föräldrar (de var döda redan när jag for). Jag vet inte varför jag säger det -- kanske nå't undermedvetet som jag inte lyckats utforska. När jag ÄR där, säger jag att "jag ska åka tillbaka" (till Kanada). Jag saknar Sverige ... inte människor, utan själva landet på nå't sätt. Det hemska är att jag vet att skulle jag av en eller annan anledning flytta tillbaka dit, så skulle jag få det svårt att återanpassa mig. Första veckorna skulle det säkert vara rosa moln, men sedan ...

När man en gång lämnat sitt land blir inget som förut -- det går inte att gå tillbaka, det landet man lämnade, finns inte längre.

Jag skriver många brev för hand, med reservoarpenna, till en del goda vänner jag fått online, men jag har väldigt få kontakter med människorna "hemma". Har en god vän som är en stadig kontakt se'n jag var tolv. Har just pratat med henne på FaceTime.

Anne-Marie said...

Hej Rebekah,
Kul att se dig här på ett litet besök. :)
Roligt att du tyckte det var intressant med inlägg och kommentarer - tack!
Du har också varit borta från Sverige en lång tid. Mycket som hänt under de åren.
Jag tror att man måste utvecklas för att kunna stanna kvar och trivas när man lämnar sitt hemland. Klarar man inte av det tror jag att man kanske återvänder.
Jag minns faktiskt inte när jag slutade att säga att jag åkte “hem" till Sverige. Det var ett tag sedan. Jag säger att jag åker hem till USA om jag befinner mig utanför landet. Intressant med dina tankar om saknaden av Sverige. Det land jag lämnade finns inte kvar längre. Precis som du skriver. Det enda som jag fortfarande kan sakna är naturen. Eftersom jag bara bott på platser i USA som skiljer sig dramatiskt från Sverige och dess natur har denna känsla egentligen alltid funnits. Har man bott så länge utomlands som du och jag har gjort skulle det mest troligt bli en stor omställning att anpassa sig igen till Sverige och hur det är där.
Skriver man så fint med en reservoarpenna som du gör kan jag tänka mig att det blir brev skrivna. Jag har också få jag har regelbunden kontakt med i Sverige numera.
Kramar!

Rebekah said...

Här, där jag bor, är väldigt likartat med min hemstad, vad gäller både natur och väder. Det ser likadant ut. Att så mycket är "likt", kan ibland vara missledande ... det tar ett tag innan man penetrerat de underliggande, kulturella skillnaderna. I Quebec var det ju liksom så uppenbart annorlunda, och där kunde jag ju ändå inte prata med folk så ... det gav sig självt.

Jag kan sakna märkliga småsaker som svensk byggstandard, nyproducerade vita lägenheter 😊 till exempel. Ordning. Mina rötter har blivit upprivna och det finns inget sätt att plantera dem igen, känns det som. När jag tänker på de här sakerna; när jag i min fantasi föreställer mig att jag är tillbaka "hemma", så kan jag faktiskt känna känslan hur mycket jag skulle sakna den här staden. Hur man än vänder sig ... !

Jag skulle tro att jag kommer att återvända en dag. Då får jag väl sitta där och titta, i en, förhoppningsvis, ny och vit lägenhet ... inte berätta för någon hur min tid utomlands var, för det är det ingen som är intresserad av att höra om.

Anne-Marie said...

Rebekah: Där jag bor skiljer det sig väldigt gentemot Stockholm. :) Inte det minsta likt. Egentligen allt är annorlunda - naturen, kulturen, maten, människorna osv.
Jag kan också sakna byggstandarden eftersom den vi har här i Kalifornien är under all kritik tycker jag.
Ordning kan jag skapa själv. Nej, det är litet mera rörigt och rörligt här i USA och det är delvis det som är charmen med landet tycker jag. Det tog mig troligen runt 10 år att plantera rötterna i USA. Jag gjorde motstånd på olika sätt men så en dag (minns faktiskt fortfarande var jag var) kom insikten att jag bodde i USA och att det var helt okej. Sedan blev allt mycket lättare.
Men vad trist det låter att sitta där i den vita lägenheten. :) Måla den i litet gladare färger vetja. ;)
Kramar!