Tuesday, April 22, 2014

17 år i USA

Igår tog jag ett djupt andetag och förde över den stora summan till begravningsbyrån. Nu är det gjort och min kontaktperson tar hand om allt kring deklarationen och man kan ju hoppas på att det kanske blir några slantar tillbaka. Jag hoppas i alla fall att det inte skall komma fler mejl med begäran om pengar som skall föras över. Då säger jag nej. ;)

Det blev inget besvarande av bloggkommentarer, nytt inlägg eller läsande av andra bloggar igår kväll. Ett stort åskoväder drog in över Mt Shasta-området och det var bara att dra ut kontakter - vilket jag alltid gör till TVn och datorn när det åskar. Det blixtrade och åskade och hela huset skakade av åskknallarna. Här bland bergen låter åskan mycket mer än vad den gör till exempel i Stockholm.

Igår var dagen för mitt 17-års jubileum för mitt "USA-liv". Ibland fattar jag inte att jag bott så länge i USA. Tiden har gått mycket fort tycker jag. Det här blir ett litet längre inlägg eftersom det ju inte är varje dag man firar 17-års jubileum.

Jag landade i San Francisco den 21 april 1997 och Michael kom och hämtade mig med sin gamla pick up truck. Vi hade aldrig träffats, bara pratat i telefon och skrivit brev. Märk väl att det här är länge sedan och man skrev brev på den tiden. ;) Vi hade fått kontakt med varandra eftersom Michael skrivit en bok som min pappa och jag ville översätta och ge ut på vårt bokförlag. Jag hade på känn att Michael och jag var mer än affärsbekanta men man vet ju aldrig tills man träffas. Efter att ha läst Michaels bok kände jag att jag ville besöka Mt Shasta. Denna plats jag aldrig hade hört talas om innan jag läste boken. Och jag blev kvar här eftersom Michael och jag, mycket riktigt, var mer än affärsbekanta.

Mina första år här var mycket mer omtumlande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Många som bor i Sverige (inklusive jag själv innan jag kom hit) tycks tro att Sverige och USA är väldigt lika varandra. Visst, de liknar varandra mer än en del mer "primitiva" länder men det finns många, många olikheter som märks först när man bor här.
Språket var inget problem för mig eftersom jag pratade engelska på arbetet varje dag även när jag bodde i Sverige. Men det var de kulturella skillnaderna, som jag ibland fortfarande inte riktigt förstår, som gjorde mig vilsen.
Och att inte ha körkort när jag kom hit visade sig vara mycket osmart. Jag behövde inte körkort när jag bodde i Stockholmsområdet men här hade det verkligen behövts. Mitt första år levde jag som en eremit eftersom jag inte kunde promenera till Mt Shasta (det var för långt) och bussen - som går några gånger per dag - inte gick i närheten där vi bodde. När jag fick mitt körkort på hösten 1998 var mitt liv mer normalt igen.

Mitt första år var rätt nomadlikt eftersom jag var tvungen att åka fram och tillbaka eftersom jag bara kunde var här som turist. Tre månader var det mesta jag kunde stanna.
På hösten 1998 blev jag elev igen. Nog var jag ringrostig efter att ha arbetat under nästan 15 år men jag klarade av kurserna med stort A i alla. Jag var en så kallad "straight A student" och när jag tog min Associate of Arts examen lyckades jag göra det med "high honors" och jag var med på "President's list". Det märks inte i lönekuvertet idag men det var en bekräftelse för mig själv att jag kunde klara av detta. Litet stolt var jag, det skall ärligt erkännas.

Sedan var jag faktiskt hemma några år. Kan nog inte säga att jag var hemmafru egentligen men jag jobbade inte. Mest berodde det nog på litet dåligt självförtroende och att det knappt finns jobb här.
2004 bar det av till Hawaii där det absolut inte var något paradis utan vanlig vardag och mycket hetta och fukt. Under tiden på Hawaii fick jag mitt permanenta green card och kunde börja känna mig mer som en "riktig" person här. Varken Michael eller jag trivdes och vi insåg att det nog var bäst om vi flyttade åt olika håll så jag flyttade tillbaka till Mt Shasta/Weed där jag fick jobb inom skolan. Kanske de där höga betygen gjorde sitt till. Michael flyttade till Oregon.

I slutet av 2006 flyttade jag till Oregon eftersom Michael och jag (vi var fortfarande gifta) tyckte det skulle vara trevligt att bo närmare varandra även om vi inte skulle bo tillsammans. Tre månader senare gick han bort. Jag kände inte en enda människa i Union där vi bodde men jag lyckades göra klart allt med Michaels hus och hans saker på 1 månad. Det var en bedrift minst sagt och tungt många gånger. Och jag flyttade återigen tillbaka till Mt Shasta där mitt jobb inte hade tillsats.
Jag fick inte tillbaka jobbet utan fick först jobba som tillfälligt anställd och sedan fick jag söka mitt jobb - som jag blev erbjuden.

Resten finns egentligen dokumenterat här på bloggen. Det har blivit en hel del inlägg sedan november 2006. Jag har förändrats otroligt mycket som person - till det bättre - under mina år här. Och jag har varit med om att båda mina föräldrar har gått bort och även min make Michael. Att ha gått igenom detta har jag lärt mig mycket av. Jag är numera också dubbel medborgare och det känns som en befrielse att inte vara bunden av de regler som finns kring det gröna kortet.

I dagsläget vet jag ännu inte exakt vart jag kommer att ta vägen framöver men jag hoppas att det skall klarna. Det känns som om det är dags för något nytt. Kanske lika stort som att flytta till USA.

Vill avsluta med några fina vårblommor från min promenad idag.

30 comments:

Mimmi said...

Grattis!

Den 13:e Januari i år "firade" jag 18 år här i USA, och precis som du säger så har åren gått så himla fort. Jag har svårt att greppa att jag snart har varit här i 20 år, det är liksom overkligt.

Jag hade ingen känsla av att det var omtumlande att flytta hit (eller så kanske jag har glömt det), allt flöt på rätt bra faktiskt. Jag kom ju som student och skulle bara vara borta ett år (tjänstledig 1 år från jobbet i Sverige), men sen träffade jag ju den blivande maken och det rullade på, och här är jag nu alltså fortfarande 18 år senare. ;o)

Det skall bli intressant att se vart du tar vägen. Har du några planer på gång än?

Kram, M

familjenlalloo said...

Vad mycket du har hunnit med! Ska bli spännande att se vad nästa steg blir!

malix said...

Du är fantastisk, tänk så mycket spännande du delat med dig av och jag har fått förmånen att ta del av.
Jo jag har ju faktiskt läst alla inlägg, även om jag blev följare för något år sedan.
Alltid lika spännande att läsa här, vilket jag gör ibland ofta och ibland mindre ofta.
Det beror på när jag sitter vid datorn.
Ibland är ju tiden mera knapp, och är till för annat.
Men även om jag inte kommenterar allt, så läser jag allt och läser ikapp då jag varit borta en stund.

Dina framtida planer känns spännande, minst sagt.
Jätte spännande och jag blir så nyfiken, på va jag ska få läsa om ett år, men ännu är jag här och nu.
Sorger och bedrövelser gör saker med oss, till sist när tiden gått, så har vi förändrats. Vanligtvis till något vi själva vill, tror det handlar om hur vi eller om vi går efter det som bor inom oss.
Hur sanna vi är emot oss själva. Även på om vi försöker förstå och vågar tro på att saker händer av en anledning.

Måste kännas skönt att betalt den där ovälkomna räkningen.
Nu är framtiden din, varje steg du tar kommer att vara steg emot det där spännande nya
Ha en fin härlig dag

Gunilla N said...

Det kanns alltid sa skont nar jobbiga saker ar avklarade. Hoppas du nu kan se framat med
nya planer och kanske forandringar i ditt liv.<Onskar dig all lycka med vadan du foretar dig.
17 ar ar en lang tid,och mycket hinner handa jag vet, jag har bott i Frankrike annu langre an sa.

Askvader kan vara vara kraftiga och intensiva har ocksa,da jag bor nara alperna,har haft nedslag
i huset ett par ganger ,da kanner man sig ganska liten.
Sa vackra varbilder du visar.
Har ar det forsommar nu med skir och vacker gronska.
Ha det sa gott
Stor Kram!!
Gunilla

Annika said...

OCh jag har varit här 21 år i sommar.
FATTAR det inte.
Har ju skrivit en del om detta också, som du vet. Hur svårt det kan vara att landa i en ny tillvaro som man tror är så lik den svenska. Not so MUCH!!
Trivs toppen här numera, men det tog tid att komma till den insikten.
Skönt att räkningen är betald.
Ser verkligen fram emot ditt nästa steg!
Kramar!!

Anonymous said...

Hej Anne-Marie!
Vilken resa du gjort. Roligt att få ta del av den och väldigt spännande att få se vart den leder vidare. Önskar dig all lycka i dina val och handlingar framöver!
Ha det gött!
Perra.

Desiree said...

Trist att behöva betala tillbaka så mycket som du behövde göra men skönt ändå att det är avklart nu. Nu får man hoppas på att det absolut inte dyker upp fler överraskningar på något sätt utan att du får chansen att gå vidare var det än bär av framöver.
Tiden går ibland bra mycket snabbare än vad man själv känner att man hinner med alla gånger. 17 år är lång tid. Intressant att få läsa och ta del av dina amerika historia. Jag önskar dig självklart lycka till med vart det än bär av framöver. Hoppas du finner en plats där du kommer att trivas och få det bra.
Kramar!

Malin said...

18 år blir det för mig i sommar. Inte klokt! Klart att man förändrar sig mycket under en så lång tid. Jag tycker det var starkt av dig att stanna i USA och hitta ett nytt arbete efter att din man gått bort oh du egentligen inte hade något som höll dig kvar i USA. Lycka till med det nästa stora!

Anonymous said...

Hej. och GRATTIS till 18 år i usa.
Fina blombilder. Vad härligt, när det är varmare tider. Hälsningar
Stig.

Anne-Marie said...

Mimmi: Tack! :)
Du är också en "veteran" här i USA. Ibland känns det litet hisnande att tiden gått så fort. Och jag inser att det Sverige jag lämnade inte alls är samma land idag. Mina kunskaper om Sverige är 17 år gamla.
Jag tror det helt beror på hur man är som person hur snabbt man ställer om sig. Det tog mycket lång tid för mig att helt acceptera att jag faktiskt bodde i USA. Tror det tog runt 10 år. Låter kanske konstigt men det hände faktiskt efter det att Michael gått bort.
Kram!

Anne-Marie said...

Sara: Det känns som om jag flyttat otroligt mycket. Alldeles för mycket. Även efter det att jag kom tillbaka till Mt Shasta efter det att Michael gick bort.
Men det har hänt en del även innan dess. Vi får se vad som händer framöver.

Anne-Marie said...

Malix: Tack! :)
Och jag är så glad att du hittat hit och kommenterar. Det uppskattar jag verkligen.
Jag tittar in hos dig också även om jag inte alltid lämnar kommentarer.
Mycket imponerande att du läst alla inlägg!
Den där ovälkomna räkningen fick mig att omvärdera litet betr. min framtid. Helt plötsligt fanns det inte alls lika mycket tillgångar.
Vi får se vad som händer. Jag hoppas verkligen att något öppnar upp sig. Jag brukar följa mitt hjärta och min intuition och då handlar det mycket om att lyssna inåt.
Ha det gott!

Anne-Marie said...

Gunilla: Den där stora överföringen var inte särskilt rolig men man kan ju inte ha en skuld till Skatteverket.
Tack! Eftersom jag fick betala tillbaka en hel del pengar fick det mig att nog omvärdera litet tankar kring framtiden. Tur var väl det att jag inte gett mig av innan dess. Allt brukar ske av en orsak.
Många på jobbet pratade om åskovädret faktiskt. Det är rätt ovanligt att vi har så kraftfulla oväder i april.
Vi har inte sommar ännu - som tur är tycker jag. Mer och mer slår dock ut och lyser upp.
Stor kram!!

Anne-Marie said...

Annika: Du är verkligen en veteran här i USA.
Och du har skrivit så bra om hur det kan vara att flytta till ett annat land. Minns ett inlägg du skrev relativt nyligen. Tror att alla har olika lätt att "landa" i en ny kultur. Som jag skrev till Mimmi så tog det mig väldigt lång tid att ens till 100% acceptera att jag faktiskt bodde här och inte i Sverige. Vet inte varför jag var så "trög".
Det kändes litet nervöst att göra en så stor överföring men rätt skall ju vara rätt.
Jag ser också fram emot vad som förhoppningsvis kommer framöver. :) Kramar!!

Anne-Marie said...

Hej Perra,
Tack! :)
Ibland fattar jag inte att jag faktiskt vågade att flytta. Men hade jag inte gjort det hade jag nog "stått och stampat" i Sverige och inte alls kommit vidare inombords som jag nu gjort.
Ha en fin dag!

Anne-Marie said...

Desiree: Nej, den där "glömda" uppskjutna skatten var inte så rolig men nu är det klart med överföringen vilket känns bra.
Ibland fattar jag inte att jag faktiskt bott så länge som jag gjort här i USA. Jag tror nog att jag vet mer om Sverige än vad jag faktiskt gör. Det land jag lämnade är inte alls det land som är idag. Och mina kunskaper om Sverige är gamla. Det är då jag verkligen förstår att jag bott så länge utomlands som jag gjort.
Tack snälla Desiree! Vi får se vad som händer framöver.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Malin: Kul att vi är flera stycken som bott här så länge.
Eftersom jag nästan bara umgåtts med amerikaner sedan jag kom till USA har jag nog förändrats ännu mer än om jag till exempel flyttat med en svensk make och kanske barn.
Jag minns att min mamma undrade om jag skulle flytta tillbaka till Sverige när Michael dog. Nej, svarade jag. Det kändes som om jag inte alls var "färdig" med USA. Nu känns det nog litet annorlunda.
Tack! :)

Anne-Marie said...

Stig: Tack! Nu har jag "bara" varit här i 17 år. Några av de andra som kommenterade är ännu mer "veteraner" än vad jag är. :)
Vi har haft svalare de senaste dagarna och det har jag inget emot. Då går det inte fullt så fort med alla utslagna träd och blommor.

Channal said...

Vilken solskenshistoria!! Så häftigt! Skulle gärna vilja läsa den boken. Vad heter den? Åren går ruggigt fort! Grattis till dina 17!

När åskan går över Bråviken och Kolmården då smäller det! Det ekar i berget och tv-apparater o datorer kraschar! Så vi drar alltid ut kontakterna.

Tittar lite på Welcome to Sweden, haha många kulturkrockar!

KRAM Anna

Annica said...

Förståeligt att du behövde andas djupt innan du utförde den där transaktionen. Trist att den var nödvändig, men skönt att den är gjord. Hoppas att allt nu ordnar sig till det bästa med dina framtida planer.

Mitt livs två värsta åskväder upplevde jag i USA. Det första var uppe i Wisconsin, med tornadovarning. Usch, det var riktigt obehagligt.
Blixt och dunder nummer två kom när jag skulle flyga hem till Sverige. I en fullsatt jumbojet väntade vi att planet skulle lyfta, vi rullade så sakteliga mot startbanan på Kennedy Airport. Men så... som från ingenstans blev det nattmörker på ena sidan planet och dagsljus på den andra. I tre timmar satt vi i planet innan flygledarna släppte iväg oss - ovädret låg precis i vår väg. Och naturkrafterna bråkar man inte med...

Sjutton år, den tiden kan tyckas länge om/när den ligger framför en, men verkar så kort när den passerat. Tiden har alldeles för bråttom. Och ju äldre man blir desto snabbare ben får den. ;)

Anne-Marie said...

Anna: Det var inget jag hade förväntat mig att jag skulle komma att bo i USA. Jag hade velat flytta till USA redan på mitten av 80-talet men då var det inte rätt "timing" eftersom det är mycket svårt att få ett green card.
Michaels bok finns tyvärr inte längre tillgänglig. Vi gjorde oss av med massor med böcker på Hawaii och jag fick göra mig av med resten efter det att Michael gått bort. Jag har ett ex av de 3 böcker som han skrev. Det kan finnas några självklart hos de som köpte boken men den finns egentligen inte tillgänglig. Tyvärr.
Tack! 17 år är en lång tid som gått fort.
Bäst att dra ut kontakter. Åska skall man ha respekt för.
Det låter som ett roligt program som du tittar på. :)
Kram!!

Anne-Marie said...

Annica: Så stora summor hanterar man inte riktigt varje dag. Men det är bra med internet eftersom det går att göra även om man bor i USA. Har man en bankdosa och ett svenskt bankkonto spelar det ingen roll var man bor.
USA kan ha väldigt kraftfulla åskoväder. Jag vet precis vad du pratar om eftersom jag blev sittande på Denvers flygplats under många timmar under ett sådant oväder. Nej, att vara ute och flyga i åska är inget trevligt och det är bra att de tar det säkra före det osäkra.
Tornado har jag aldrig varit med om men det måste vara väldigt dramatiskt och skrämmande.
Tiden tycks gå snabbare och snabbare. Även yngre personer säger samma sak tycker jag.

tennswede said...

Welcome to Sweden ska komma på NBC i sommar. Jag själv firar 20 år 31 Maj här i Knoxville plus två år på andra platser i U.S.A totalt 22 år alltså. Jag håller med precis att när man kommer till Sverige så undrar man vad som hänt. Påminner mig om Wilhelm Mobergs, Din Stund på Jorden.

Fullblodsekologen said...

Ja visst far tiden iväg. Jag skulle vara i Spanien 3 månader men i år är det 22 år sedan sedan jag kom dit, samma dag som OS-elden inför spelen i Barcelon. Kram!

Anne-Marie said...

Tennswede: Jag trodde att man kanske kunde se serien via nätet men har man ingen svensk IP adress går det inte. Jag har en service där jag kan ändra min IP adress men tyvärr har de inte någon svensk. Man kan ju också börja ändra inställningar i sin web browser men det har jag aldrig gjort.
Kanske jag får vänta till juli.
Du är också en veteran ser jag. Sverige är verkligen inte samma land som jag - och du - lämnade.

Anne-Marie said...

Annelie: Ytterligare en veteran utomlands. :)
Det är kanske bra att man inte vet om alltid exakt vad som skall hända utan det blir en naturlig utveckling av olika händelser.
Kram!!

My beautiful daughters' mom said...

Hej Anne-Marie,

Hoppas allt är bra med dig. I did some catching up on your blog och hittade som vanligt mycket intressant läsning! Tack för att du delar med dig, och så fint att läsa din personliga historia här på bloggen. Ja, du har verkligen varit med om mycket och gått igenom en hel del. Du är en stark kvinna!

Fina bilder också!

Ha det så gott!

Kramar, Anneli

Anne-Marie said...

Hej Anneli,
Roligt att du hade tid att "titta in" här. :) Du har verkligen haft fullt upp den gångna veckan.
Jag tyckte det kunde vara på sin plats med en liten sammanfattning av mina år här i USA. Mycket har ju "avhandlats" på bloggen men det var ju en hel del år när det inte fanns bloggar och jag inte ens visste vad en blogg var.
Det har varit litet av en berg- och dalbana här i USA men om man ser det man är med om som möjligheter att växa och lära sig (tror att du har samma slags inställning) kan man verkligen växa om man väljer att göra det.
Ha det gott du också.
Kramar!!

Steel City Anna said...

Vilken resa, bokstavligen! Man vet aldrig vad som väntar i livet egentligen. Jag har bott utomlands nu i nio år och det känns inte alls som att det är såpass länge. Vardag är vardag vart man än bor, så är det. Så får man hoppas på ett och annat positivt äventyr :)

Anne-Marie said...

Steel City Anna: Japp, det har varit en berg-och-dalbana minst sagt. Nej, tur är väl det att man inte vet.
Det blir vardag oavsett om det är Sverige eller ett annat land.
Jag ångrar verkligen inte att jag flyttade till USA.