Wednesday, October 15, 2008

Hur amerikaner pratar

Något jag märkt under mina år här är att amerikaner pratar mycket högre än vad vi svenskar gör.
Jag var alldeles nyligen i skolans cafeteria och tänkte då på det här.

Det kanske inte stämmer när vi svenskar pratar med goda vänner men när vi pratar mer "officiellt" pratar vi definitivt tystare än vad amerikaner gör. Kan det vara den svenska "jante"-lagen som "spökar"? Jag vet inte, men något beror skillnaden på.

När man ser folk på TV i USA, i t ex frågesporter, pratar de också mycket tydligare och högre och faktiskt mer självsäkert än vad svenskar gör i svenska TV-program. Barn här i USA tycks också kunna uttrycka sig mycket lättare och bättre än svenska barn och ungdomar.

Jag har nog kommit halvvägs så att säga. Jag pratar nog högre än vad jag gjorde när jag bodde i Sverige, men fortfarande kommer jag in litet i det svenska "mumlandet" :) ibland och folk får fråga om.

Något jag märkt är att så fort jag kommer till Sverige på besök anpassar jag mig och pratar tystare igen. Intressant "fenomen" det här.

13 comments:

Fransyskan said...

Jag tror definitivt det är jantelagen som spökar vad gäller svenskarna - du ska inte tro att du är något... Svenskar håller en låg profil.

Min erfarenhet av USA och amerikanare (från när jag bodde där) är att man har rätt att vara stolt över den man är, och jag tror det påverkar "pratnivån" också. Klart man kan prata högre - ju högre desto bättre då kan ju folk runtomkring höra...:-)

Nu när jag bor på gränsen till Italien, markerar jag skillnaden mellan fransmän (relativt tysta, diskreta) och italienare (maxvolym med förstärkare) när dom pratar.

Det är väl tur att vi alla är olika!

matildasfikarum said...

Australienska stadsbor är ofta extremt högljudda, det kan bli på gränsen till smärtsamt om man står med en grupp i en hiss eller annat trångt utrymme. Jag har aldrig förstått varför man måste prata och skratta på absolut högsta volym när man står alldeles intill varandra.

Saltistjejen said...

Japp jag håller helt med dig. Dt är en mycket "skrikigare" kultur här än hemma i Sverige. Och jag kan faktiskt störa mig på det. Jag pratar rätt ögt. Hemma i Sverige var det många som tyckte jag "skrek". Men jag har alltid pratat och skrattat högt. Här däremot tror jag att jag nästan är tyst...
Fast det beror såklart även på sammanhanget. Jag tror att svenskar generellt är "tystare" när de pratar med varandra på t ex bussen och tunnelbanan, på café eller restaurang. Medan folk här är högljudda oavsett var de befinner sig.
Tycker det kan vara väldigt störande på t ex t-bana och buss. För att inte tala om att jag ofta blir lite trött på just TV-program och reklam där de alltid alltid alltid ska skrika så mycket. Jag älskar vissa komediserier här som t ex Colbert report och så, men undrar lite över varför de alltid måste skrika så väldigt??
Kram!

Anne-Marie said...

Fransyskan: Ja, nog tycker amrisarna att de är bra. :) Jag minns att en amerikansk kompis (som bor i Stockholm) sade en gång att man direkt vet om det är amerikaner på till exempel en buss eftersom de pratar så högt. :) Tänk jag minns inte att det är så stor skillnad mellan fransmän och italienare. Intressant.

Matilda: Jaha, så även australiensare har en hög pratnivå. De kanske hör dåligt. :) Nej, skämt åsido, jag tror att de inte ens hör att de pratar högt eftersom det är det som är det "normala".

Saltis: Jag har tänkt på att många svenskar blir väldigt blyga och tysta just på offentliga platser medan t ex amrisar fortsätter att prata högt oavsett om det finns en massa människor runt omkring. Reklamen är ofta väldigt högljudd i USA. Det finns en man som gör reklam för olika rengöringsprodukter och han skriker konstant. Konstigt. Kram!

silfwerpihl said...

Mmm detta har jag noterat vid många tillfällen. Framförallt det du skriver om att de uttrycker sig bättre. Detta är oerhört tydligt när man ser intervjuer med idrottsstjärnor. Jämför gärna vår störste "Ingmar Stenmark" med t.ex. "Marion Jones".
Var kanske taskigt att ta med just Ingmar. Skillnaden är enorm även bland den vanliga befolkningen. När den vanlige amerikanen stoppas på gatan av tv-journalisten har de alltid ett utläggande och bra svar medans "Svensson" mummlar "ja, kanske, tror det, eventuellt" och sedan springer för att kissa i närmsta buske.
Själv föredrrar jag den amerikanska självsäkra stilen.

Anonymous said...

jag tror också att det har att göra med att dom tränar mer på att prata inför folk mm i skolan har de tex debatt lag och tävlingar.

Charlotte said...

Haller absolut med dig. Har ocksa bott i USA i 6 ar och kanner ofta att jag maste forsoka att prata hogre och tydligare for att folk ska lyssna.
jattetrevlig blogg.

Anne-Marie said...

Silfwerpihl: Blir en sen kommentar det här. :) Svenskar står ofta och hummar och mumlar och får inte ur sig något riktigt klart och tydligt medan amerikaner tycks få fram det de vill säga.

Anonym: Sen kommentar här med. :) De tränar mycket mer i skolan i USA på att prata inför andra. Mindre Jante-lag också vilket säkert bidrar.

Charlotte: Kul att du gillar bloggen. Tack! Står man och mumlar i USA har man ingen chans att "vara med". Här gäller det att vara klar och tydlig. :)

Suddrik said...

Jag har inte tänkt på det, men du har ju helt rätt, man pratar mycket högre nu!
Vad lustigt, jag brukar överanalysera men hade missat det. ;-) Det är nog helt enkelt mer ok att över huvud taget ta plats här.
Vad gäller barnen så har nog skolan en viktig roll, show&tell har min 5-åring i preschool, det har gått bra från första början när hon inte kunde säga mer än bicycle på engelska. Jag sufflerade förstås. Här i krokarna måste jag dock säga att föräldrarna är usla på att lära barnen vett och etikett, samt att de curlar på ett extremt dåligt vis, så jag hade föredragit mumlande barn, hahaha!

Det ska bli spännande att se hur vi låter när vi åker hem på semester!


Kanske borde nämna att jag gillade din blogg! Varför har jag inte hittat den förr??

Suddrik said...

Kom på en sak till! På mitt förra jobb fanns en tjej som bodde i USA i två år, från att hon var 10 till nästan 12. Idag är hon runt 35 och hon pratade väldigt mycket högre och tydligare än alla andra på jobbet. Och hon var omåttligt populär eftersom hon var så social, jag älskade henne direkt!

Hehe, du har en bra blogg som sagt... :-)

Anne-Marie said...

Suddrik: Välkommen hit! Visst är det okej att ta mer plats i USA än i Sverige. I Sverige får man ju inte vara någon. :) Intressant att höra att du tycker att barnen inte har vett och etikett. Det har alltid varit min uppfattning att barn verkar mer väluppfostrade. Kanske beror på var man bor i USA. Vad betyder "curlar"? Trots 11 år här vet jag inte. Vad roligt att du gillar bloggen. Tack! :)

Suddrik said...

Haha, det tänkte jag inte på, att curla är en svensk term!

Det används för föräldrar som gör så mycket för sina barn att barnen inte lär sig själva.
De tror att de gör barnen en tjänst när de ställer upp på allt, men ofta är det ren lättja för att få lugn på barn just för tillfället, och barnen kan inte leka själva till slut.

Hemma skickade jag eller dagmamman ut ungarna och så fick de leka med pinnar och stenar och de längtade ut jämt när de var inne. Här ska de ha massa projekt hela tiden, allt inomhus och fort ska det gå. Såna saker är kanske inte curling i ordets rätta bemärkelse, men det stör mig att barnen inte tillåts upptäcka på egen hand. Men det är som du säger säkert olika från ort till ort!

Anne-Marie said...

Suddrik: Nu när du beskriver "curla" har jag ju hört det. :) Jag tror helt klart att barn behöver ta eget initiativ och inte bli matade saker hela tiden av välmenande föräldrar. Jag tror barn mår bättre av att inte ha en massa projekt hela tiden utan att få använda sin fantasti.