The heat is on och kö"logik"

Jag är ledsen att jag är en sådan dålig bloggerska denna sommaren. Men jag måste bli bra i axeln och det blir sakta, sakta bättre. Synd att jag inte kan vara hemma flera veckor och ta det lugnt. Vila tycks vara det allra bästa botemedlet.

Det är varmt i stora delar av USA. Vi har haft runt +36-37 de senaste dagarna och det skall bli varmt idag igen.
Har man ingen luftkonditionering hemma - vilket jag inte har - blir det väldigt varmt frampå eftermiddagen. Som jag berättat om tidigare öppnar jag alla mina fönster på övervåningen under natten men på nedre plan måste jag ha det stängt eftersom vem som helst annars skulle kunna ta sig in. Det blir sena nätter nu eftersom det inte alls svalnar som det brukar utomhus. De säger att det skall bli litet svalare till veckan - troligen runt +30 (fortfarande varmt) - och det ser jag fram emot. Jag klarar av kyla bättre än hetta och är tacksam att arbetet i alla fall har luftkonditionering.

Igår ställde jag klockan på ringning trots att jag var ledig - skolan har haft stängt på fredagarna under juni och juli - eftersom jag ville åka och handla innan den värsta hettan. Kvart i åtta gav jag mig av och var tillbaka runt 10. Då var det redan väldigt varmt.

Hälsokostaffären i Mt Shasta var relativt tom på folk och det var trevligt. Jag behövde uppsöka en toalett och affären har toaletter som även allmänheten kan använda. Som ni kanske minns så är det gratis oftast här i USA att besöka allmänna toaletter som nästan alltid finns även i mataffärer.

Framför mig stod ett par japanska kvinnor och sedan var det min tur. Bakom mig stod en yngre man. Helt plötsligt kom en kvinna och gick förbi kön och ställde sig först! Jag sade "there is a line here" varpå hon började räkna bakifrån i kön och alltså ansåg sig själv stå sist trots att hon faktiskt stod först i kön!?! Tydligen tyckte hon att detta var helt logiskt. Kanske kö"logik" i Mt Shasta, vad vet jag. Det finns en hel del speciella personer i Mt Shasta. :)

Annars är folk här i USA bra på att köa utan nummerlappar. I Sverige verkar man inte kunna köa utan nummerlappar eftersom de finns överallt. Den enda plats jag sett nummerlappar på i Mt Shasta-området är hos DMV (Department of Motor Vehicles). När jag var i Sverige i höstas fick jag ta nummerlappar på apoteket, hos posten i mataffären, banken osv. En av de där små kulturella skillnaderna som är intressanta.

Eftersom jag har litet svårt fortfarande att lyfta armen som vanligt kan jag inte riktigt fota vilket är litet trist. Förhoppningsvis kommer jag att kunna göra det snart.

Jag har lagt ut den här videon tidigare men den är rolig så det får bli en favorit i repris. Att köa är inte alltid lätt. :)

USAs sjuka sjukförsäkringssystem

Som ni märker ligger jag fortfarande litet lågt med bloggen. Har märkt att efter 7 timmar framför datorn på jobbet är axeln trött på kvällen. Det blir dock bättre i snigelfart.

När jag först kom till USA visste jag ingenting om hur sjukvården fungerade eller att man är tvungen att ha en sjukförsäkring men det blev jag snabbt medveten om. Michael hade ingen sjukförsäkring eftersom han hade haft en relativt stor hjärtinfarkt ca 10 år innan vi lärde känna varandra och på den tiden ville försäkringsbolagen inte försäkra den typen personer. 10 år var en gräns och efter det blev det möjligt att oftast bli försäkrad igen.

Jag hade försäkring via olika bolag under många år eftersom jag var elev under några år och sedan var hemma utan ett jobb under en längre period och deltidsanställd under rätt lång tid inom skolan. Skolan erbjuder bara de som har heltidstjänster och permanenta anställningar förmånen att ha billigare sjukförsäkring.

När jag kom tillbaka från Sverige i slutet av förra året var jag givetvis tvungen att hitta en sjukförsäkring eftersom man inte kan vara utan såvida man inte vill riskera att få betala miljonbelopp om man blir allvarligt sjuk. Obamacare drevs igenom för några år sedan och nu ser sjukförsäkringarna annorlunda ut. De är färre och ofta dyrare. “The affordable health care“ är som jag ser det ett stort skämt. Inget “affordable“ alls egentligen. Och hela sjukförsäkringsområdet håller på att “haverera“ med allt fler försäkringsbolag som drar sig ur det hela och allt dyrare premier (alltså den kostnad man har som kund varje månad).

Jag lyckades hitta en relativt bra försäkring när jag kom tillbaka till USA genom Covered California, det är den “market place“ som finns här och som kan ge stora subventioner om man tjänar litet. Nu när jag kommer att tjäna mer kommer mina månadskostnader att stiga med ca 140%! Och i morse läste jag att Covered California nästa år kommer att höja sina premier med i genomsnitt 13%. http://www.cbsnews.com/news/whats-behind-californias-obamacare-premium-hike/
I längden är det ohållbart att vara försäkrad i Kalifornien och kanske även i USA. Alla stater har dock olika prisnivåer på sina försäkringplaner.

USAs sjukförsäkringssystem är sjukt. Jag ser inget bra med Obamacare och hur utvecklingen har blivit. Visst, en del personer kan nu bli försäkrade vilket de kanske inte kunde bli tidigare men till vilket pris? Det finns faktiskt några “faith based“-företag som har försäkringar och det kanske blir nästa steg om jag är kvar i USA. Jag håller sinnet öppet för andra länder också just nu.

Eftersom jag har litet svårt att fota just nu blir det dåligt med egna bilder. Jag såg ett avsnitt av Seinfeld häromdagen och kände en viss samhörighet med Sam som inte kan röra på armarna som man brukar. :)

Uppdatering, arbete och tankar om Montana

Jag lever fortfarande även om det kanske inte verkar så här på bloggen. Det blir sakta bättre med axeln men det tycks ta sin tid. Fortfarande har jag inte den vanliga styrkan i höger arm och jag får vara försiktig med olika rörelser. Men jag har ingen värk (det var bara de första 2 dagarna) och jag fortsätter att ta olika preparat. Jag minns hur lång tid fotledsstukningen tog - förhoppningsvis tar den här “stukningen“ inte lika lång tid. Men när man är litet äldre tycks läkningsprocessen ta sin tid.

Förra veckan började jag jobba igen efter veckan jag var tvungen att vara borta från skolan. Eftersom mitt jobb innebär att sitta framför en dator var de 7 timmar jag var på jobbet fullt tillräckliga och jag insåg att datortiden hemma fick bli begränsad.

Som jag skrev i det förra inlägget jobbar jag fortfarande tillfälligt tills vidare inom skolan och avdelningen för distansundervisning. Men min chef (som snart går i pension) har sett till att jag från och med i måndags har en annan titel och att jag tjänar mer. Hon och jag hade ett möte för ett par dagar sedan och det verkar som om jag kommer att göra i stort sett det jag tidigare gjort (som jag aldrig fått ekonomisk kompensation för) men att det även kan bli en del nya arbetsuppgifter.
Fortfarande gäller att jag inte har någon ersättning för sjukdagar, helger och ingen semester. Så egentligen kan jag inte vara borta av någon anledning utan att förlora mycket pengar. Inte alls någon idealisk situation och det är tuffa villkor när man inte har en fast anställning. Den här axelskadan kom verkligen olämpligt eftersom jag fortfarande får ligga mycket lågt med tid på datorn så att skadan kan läka.

Jag har funderat mycket på (och tidigare gjort en hel del “reserach“ via datorn) var i USA det skulle kunna finnas möjligheter att finna en “ny plats“. Eftersom jag inte har direkta kontakter är det inte alldeles enkelt. Min vän R (som bor i sin RV) befinner sig just nu i västra Montana och den staten är något jag funderat på. Han kommer att vara där under en längre period och det skall bli intressant att höra vad han tycker. En av mina mostrar bodde faktiskt i Montana under många år - hon “vann“ ett green card - men hon gick bort för ett bra tag sedan så jag kan inte åka och hälsa på henne.

Montana är en mycket stor stat med få invånare och det tilltalar mig. Den västra delen lär vara den vackraste. Eftersom jag inte kan gå i pension redan gäller det också att hitta någon form av försörjning. Men det känns också som en begränsning att “behöva“ ha en inkomst innan jag gör något annat. Kanske det är dags att “kasta sig ut“ i något okänt och våga göra det utan att ha en inkomst. Ibland måste man göra sådana saker även om det känns läskigt och osäkert. Synd bara att dollarkursen gentemot svenska kronan är så dålig nu eftersom jag “förlorar“ mycket på att föra över pengar till USA. Men med tanke på all oro som vi ser i hela världen kanske det är dags att inte bry sig om sådana saker utan “hoppa“ och se var man landar.

Fortfarande får jag ta det litet lugnt vid datorn så det blir nog inte inlägg lika ofta som tidigare under en period. Men jag har inte slutat att blogga. :)

Här är några smakprov från Montana.

R.I.C.E och Forced unpaid leave

TACK för alla uppmuntrande och snälla kommentarer! Jag får tacka er gemensamt eftersom det blir för mycket att skriva svar till er alla.

Jag har valt att ligga mycket lågt med min tid att skriva på datorn eftersom överbelastade muskler (pga datoranvändning) troligen ligger till grunden för det som hände. Jag måste bli bra eftersom mitt jobb innebär att sitta vid en dator så kommer nog att fortsätta ytterligare en liten tid att inte skriva mycket här eller kommentera hos andra. Trist tycker jag, men det viktiga är att bli frisk.

Eftersom jag lärde mig mycket av min elakartade fotledsstukning för 3,5 år sedan vet jag att det "enda" man egentligen kan göra i det akuta skedet är R.I.C.E-protokollet - det vill säga: Rest, Ice, Compression och Elevation. Jag har konsulterat med min kiropraktor (som jag litar mer på än en "vanlig" läkare faktiskt när det gäller muskler, senor osv) och han sade samma sak. Så jag har vilat så mycket jag kunnat, haft is på till och från under dagen och haft stöd för axeln/armen. Jag har inte kunnat lyfta armen mycket så det var uteslutet. Och det blir sakta bättre dag för dag.

Något jag vet att läkare älskar att få folk att ta är antiinflammatoriska läkemedel som till exempel kortison. Jaga skulle aldrig i livet ta kortison ens om någon betalade mig eftersom jag sett på mycket nära håll hur sjuk man kan bli av det. Min mamma hade en ond höft på 70-talet och fick en kortisonspruta - dagen efter kunde hon inte ens gå. Min pappa åt kortison under några år och blev otroligt forsvagad av detta preparat och skulle troligen inte alls ha blivit så sjuk och dött i förtid om han inte tagit kortison. Jag tar i stället ett naturligt antiinflammatoriskt medel som heter “turmeric/curcurmin“. Det tog jag vid min fotledsstukning och jag vet att det hjälper och är effektivt. Gurkmeja heter det på svenska.

Sedan använder jag också två olika preparat som jag smörjer på axeln/armen: arnika och något som säkert inte finns i Sverige Dr Christophers Bone and Tissue Ointment. Dessa använde jag också vid fotledsstukningen och vet att de fungerar mycket bra.
Jag är tacksam att jag bor i ett land som inte är ett "U-land" (som Sverige är) när det gäller naturliga preparat. Jag vet att jag är "tjurig" när det gäller "vanliga" läkemedel men man kan faktiskt bli frisk lika bra med naturliga preparat och de är inte hokus-pokus. Så det så. ;)

Det kanske var tur i oturen att jag blev dålig just den här veckan eftersom jag ändå skulle ha varit borta från jobbet. Jag var nämligen tvungen att ta en veckas “forced unpaid leave“ mellan två olika kontrakt som tillfälligt anstäld. Ja, så tufft är det i USA och här biter man ihop och får det att fungera trots allt. Jag kan inte arbeta “för länge“ i ett kontrakt som tillfälligt anställd utan måste vara borta en kortare tid innan jag kan fortsätta arbeta. Nu hade jag givetvis utgått från att kunna göra litet roligare saker än att sköta om min axel men vad gör man. Nästa vecka hoppas jag att jag skall vara äunnu bättre men måste givetvis vara försiktig med min datortid. Som sagt överbelastning vid datorn och sedan en oförsiktig rörelse kan skapa en "sprain/strain" i axeln.

När jag börjar jobba på måndag blir det i en litet annan roll (med mer betalt) dock fortfarande tillfälligt. Får återkomma om detta.

Jag har känt mig litet som Sheldon men har varit mycket bättre på att ta hand om mig själv. :)