Friday, December 30, 2016

Att behöva söka sitt jobb flera gånger!

Jag kommer inte att skräda orden i det här inlägget eftersom detta går emot allt sunt förnuft i mitt tycke vad skolan håller på med och “utsätter" mig för.

När jag kom tillbaka från Sverige förra hösten hade jag turen och förmånen att min chef N (som nu gått i pension) hade möjligheten att få in mig som deltids- och korttidsanställd inom skolan igen. Jag jobbade bara ca 20 timmar/vecka till att börja med vilket självklart inte var tillräckligt för att få alla räkningar betalda men jag hade litet sparade pengar som jag också kunde ta av. Efter några månader lyckades N få upp antalet timmar till 28 vilket givetvis var mycket bättre. Fortfarande var det dock bara som korttidsanställd. Under juli (efter axelskadan) fick jag dessutom mer betalt per timme eftersom N hade lyckats att ge mig en annan jobbtitel. Detta var som en förberedelse innan N skulle gå i pension i oktober.

Några dagar innan N skulle gå i pension frågade vår nye chef T (han är chef för kontoret som sysslar med “instruction" - det vill säga allt som har med kurser att göra) mig om jag kunde tänka mig att jobba heltid 40 timmar/vecka. Javisst sade jag eftersom jag inte hann med allt jag skulle göra och jag hade fått mer ansvar och fler arbetsuppgifter. Det tog bara 1 eller 2 dagar innan personalavdelningen skickade ett mejl till mig och sade “we are sorry but you will not be able to work more hours as of .... but we have to advertise this job internally and you have to apply for it." Att T inte visste detta eller att personalavdelningen inte hade kunnat kläcka ur sig detta är under all kritik. Herregud vad dåligt.

Jobbet var som sagt bara för interna ansökningar OCH det var dessutom bara “interim". Det innebär att det inte var ett permanent jobb utan mer som ett vikariat. Jag sökte jobbet motvilligt eftersom jag annars hade fått sluta på en gång och fick skicka in en ansökan med brev, CV, referenser och så vidare. Eftersom jag var den enda som kunde söka jobbet (jobbeskrivningen var egentligen skriven för mig av N) var jag den enda som sökte jobbet. Men trots detta fick jag gå igenom TVÅ intervjuer - en med en liten grupp och en med “höjdarna" inom skolan. Beskedet jag fick under den sista intervjun var “we will check your references and let you know." Hur urbota korkade är de om de skulle kolla referenser när jag har jobbat där 11 år och folk känner mig och vet vem jag är? Det visade sig att inga referenser kollats (jag frågade mina referenser) men trots detta tog det ca 3 veckor!!! från mina intervjuer tills dess att jag faktiskt blev anställd. Totalt tog det 1,5 månad för detta interna jobb från utannonseringen tills dess att jag blev anställd! Jag har inte ens ord för hur dåligt och oprofessionellt detta sköttes.

Det har varit flera personer inom skolan som varit anställda som “interim" och haft dessa vikariat under kanske 6 månader till 1 år. Men så enkelt skulle det inte vara i mitt fall tydligen.
När jag och min kollega hade ett möte med chefen T bara ca 1 vecka efter det att jag blivit anställd på heltid och som “interim" sade han under mötet “I haven’t seen the job (alltså mitt jobb som jag precis blivit anställd för) being advertised as permanent yet. I have to make sure it gets advertised." Jag fick en obehaglig känsla i maggropen och mycket riktigt - bara ca 1 vecka efter det mötet var mitt jobb utannonserat igen. Men denna gången var det utannonserat externt och vem som helst kan söka. Tala om slag i ansiktet och förnedrande. Jag brukar inte svära på bloggen men det här kräver litet mer kraftord - vad fasiken håller de på med?

Om jag skall fortsätta att jobba inom skolan måste jag återigen söka mitt jobb med ansökan (brev, CV, referenser osv) och dessutom gå på intervjuer igen om de väljer att intervjua mig. Jag har ännu inte sökt jobbet och det tar emot något helt otroligt att göra detta. Dessutom vet jag ju inte om de vill bli av med mig eller om detta bara är en mycket oprofessionell byråkrati som inte tar någon som helst hänsyn till mig. Om jag inte söker utan helt enkelt lämnar skolan - vilket faktiskt känns som ett alternativ i det här läget - kommer de att få ett helvete rent ut sagt eftersom ingen kan en hel del av det jag kan efter det att N gick i pension. Och det vore faktiskt rätt åt dem när de behandlar folk på det här sättet.

Som sagt, jag skräder inte orden eftersom det här är under all kritik. Alla jag har pratat med inom skolan säger samma sak - vad håller de på med?

Jag kommer säkert att återkomma till detta men allt detta har gjort att min inspiration och lust (förutom axelskadan) legat på sparlåga under flera månader.
Så här kan det alltså gå till i “drömlandet" USA och ni som vill flytta hit - var medvetna om att det kan vara så här.. Jag tror tyvärr att jag inte alls är unik.
Och ni undrar kanske nu - varför söker hon inte bara ett annat jobb? Svar: Det är inte alls gott om jobb här och det är inte alls enkelt att få ett annat jobb. Men jag har en del andra tankar också kring vad jag eventuellt kommer att göra framöver vilket inte alls innefattar Weed och USA - får lov att återkomma till dessa framöver.

Okej “rant over" för denna gången. Mt Shasta är vackert med all snö nu. Tog denna bild igår när jag åkte till staden Yreka.

29 comments:

Åsa said...

Roligt att du skriver igen men tråkigt att höra att du blivit utsatt för sådana jobbiga manövrar. Först lät det ju positivt när du skerev att du skulle få 40 timmar och att det var bara du som kunde söka, men jag förstår att det känns oroligt nu.
Usch.
Jag håller tummarna för att allt går bra trots allt!

PS. Jag här av f d kollegor på den skola jag jobbade på innan jag flyttade från Sverige att liknande förekommer där, och att facket inte alltid kan stoppa ledningens manövrar att ändra om tjänster som folk haft länge för att kunna göra nedskärningar i personalen..så det är inte bara "over there" men i allmänhet är har man väl mindre rättigheter som anställd där.

Lena Macy said...

Fy, vad jobbigt det låter! Vill du helst bo kvar i Weed, eller kan du tänka dig att flytta? Säkert jobbigt att flytta, om du har bott länge på samma ställe. Du kan väl få unemployment? Lycka till!

Annika said...

Låter otroligt stressande och jobbigt alltsammans. Jag är inte förvånad. Svårt att existera i ett land utan jobbsäkerhet eller skydd åt nåt håll :( .

Hoppas att du har en plan som kan säkra din framtid på nåt vis och där du inte är helt skyddslös gentemot institutionen.
Kram

Steel City Anna said...

Ja, det låter inte alls olikt sådant som händer här. Jag har sett en hel del. Jag har stannat för länge på den typen av ställen och aldrig ångrat mej när jag bytt jobb. Men det är inte så lätt om man inte har något konkret alternativ att byta till och räkningar måste ju som sagt betalas ... Hoppas du hittar en bra lösning!

The Worrying Kind - Mitt liv med social fobi och ångest said...

Men usch och fy, vad är det för sätt att behandla människor på?! Hoppas verkligen att det löser sig för dig på något sätt.

Channal said...

Fy Fabian så sunkigt att behandla någon så illa!! Blir arg! Mer än ett dårhus! Oproffsigt och respektlöst. Lätt för mig att säga att du inte ska Ta någon skit och sök vidare. Inte så enkelt kanske. Men rent principiellt borde du göra det. Håller på dig Ann-Marie! Hoppas du har en bra plan.

PS. Finns det inget fackligt ombud? DS.

Styrkekramar!! Anna

joius upp said...

Kul att höra från dig, har följt dig i många år, men mycket sällan kommenterat. Önskar dig god fortsättning på det nya året

joius upp said...

Men tråkigt att höra om ditt jobb, den där Mr. T. verkar vara en jobbig typ!
Jag tycker definitivt att du ska söka igen, om inte annat för att betala dina räkningar, säkra dig tills du går vidare med andra planer. Jag håller tummarna för dig.

Anne-Marie said...

Åsa: Tack! Ja, det är verkligen inga roliga saker som jobbet har inneburit nu under hösten. Efter det att min chef N gick i pension känns det som om min och avdelningens “stötdämpare" har försvunnit. N var alltid mån om oss och hon gjorde alltid sitt bästa för att vi skulle ha det bra.
Här i USA finns minimalt med “säkerhet" inom arbetslivet. Inget nytt för mig men de här turerna känns bara så fel och så nedsättande gentemot mig.

Anne-Marie said...

Lena: Jag har skrivit rätt många gånger i bloggen att jag inte vill vara kvar i Weed egentligen. Men man måste självklart ha ett mål för att skapa ett liv någon annanstans. Jag kan bara få unemployment om de kickar ut mig. Om jag själv slutar blir det ingenting. Tack!

Anne-Marie said...

Annika: Det har varit och är väldigt stressande. Skyddsnät har jag levt utan under lång tid så det är inget nytt men att inte ha N inom skolan längre gör att jag inte har det stödet nu.
Eftersom skolans ledning är inkompetent som jag ser det kommer det nog aldrig att bli riktigt bra.
Vi får se exakt hur allt utvecklar sig framöver. Känns fortfarande litet oklart.
Kram!

Anne-Marie said...

Anna: Detta slags mönster finns säkert inom olika slags organisationer. Och de som sitter och styr inom skolan har ingen personlig relation till mig som N hade. Hon och jag var vänner även utanför jobbet. Det är en helt annan slags situation inom skolan nu.
Jag hoppas att saker och ting faller på plats framöver. Känns inte helt klart i dagsläget.

Anne-Marie said...

Malin: Såg ditt namn på din blogg. :) Ja, man kan undra. Det är “the American way" till viss del. Skolan till stor del. Tack!

Anne-Marie said...

Anna: Visst är det sunkigt och dålig stil. Jag tyckte dårhus var rätt starkt men vi kan dra till med mer. :) Jag håller helt med dig i allt du skriver. Jag borde gå därifrån och låta dem ta hand om “skiten" men det är lättare sagt än gjort just nu. Fackliga ombud har vi inte alls såsom i Sverige. Eftersom jag nu finns inom en annan grupp (kallas Administrative Support/Management) har vi ingen fackförening alls egentligen. Och de som finns inom skolan är väldigt fjantiga och tandlösa. Den grupp som jag tidigare hörde till gav bort rätten att strejka för många år sedan! Hur kan man vara så dumma och ge bort det enda som är en stark markering?
Kramar!

Anne-Marie said...

Joius upp: Undras just vad du egentligen heter? ;) Tack för att du kommenterade. :) T var tidigare polis faktiskt vilket kanske förklarar en del av hans beteende. Jag kan givetvis söka men jag vet ju inte alls om jag får jobbet. Tack för hållna tummar!
God fortsättning till dig också!

Channal said...

Hoppas det löser sig! Det kommer bli bra!
Gott Nytt År och KRAM! Anna

joius upp said...

Jag heter Sara, bodde under 1992-94 i St. Louis, Missouri, idag bor hemma i Sverige.
Som sagt var låt dig inte nedslås av det fula spelet som din arbetsgivare för, utan kasta in igen en ansökan.

Tyvärr är det/har varit en mycket bister arbetsmarknad i Usa i många år och arbetsgivarna där har överläge och sätter villkoren.
Take care!

Annica said...

Dårhus är ett snällt ord i sammanhanget. Får man verkligen behandla människor på det här sättet? Det verkar som den ultimata galenskapen har tagit över. Men det är väl i linje med världen i övrigt.
Några råd ger jag inte, säger bara: Gå på din magkänsla.
Och ... vill du överhuvudtaget jobba kvar på ett ställe där ett respektfullt och uppskattande ledarskap har ersatts av ett uschligt och kaosartat?
Kram från norr!

Ann Rumbleinthearctic said...

Men åh vad jag lider med dig. Måste kännas helt som att någon drar mattan under fötterna :(
Tyvärr vet jag att det är så här, det är ju så inom universiteten och även inom vissa organisationer USGS tex. De måste rent lagligt sätt utlysa tjänsten, men sedan kan de ju behandla det på ett mycket mer proffesionellt sätt tycker man. MEN jag vet andra vänner som fått jobb utlysta för dem specifikt, att titeln är skriven så att i princip bara den man vill ska bli anställd blir anställd, ändå har de inte fått anställningen då någon mer kvalificerad har fått jobbet, men även i vissa organisationer så har veteraner företräde, även om de inte har lika lång resume eller lika lång bakgrund inom ämnet, bara för att de är veteraner. De är så USA är tyvärr. Jag fick ju en skräddarsydd anställning jag med, jag ansökte och de var lagligt sätt tvungna att intervjua minst en annan person. Jag hade ju tur, som fick jobbet, men även att min chef var lite mer proffesionell i sitt handlande än var det verkar som att din nya chef är.

Jag hoppas att det kommer bli bättre år 2017 för dig. Jobb i detta landet växer som sagt inte på träd, och välbetalda jobb måste man ibland leta efter med ljus och lykta, och då är man definitivt inte ensam om att söka de.

God fortsättning Anne-Marie!

Anne-Marie said...

Anna: Det får vi hoppas!
Gott Nytt År och kram till dig!

Anne-Marie said...

Sara: Vad trevligt att du presenterade dig. :) Jaha, du har varit USA-boende för rätt länge sedan. USA har förändrats mycket sedan dess.
Där jag bor har vi också en hel del av “old boys club" (du kanske hört det uttrycket) och folk håller varandra om ryggen - folk som är inkompetenta och inte borde ha de befattningar de har.
Ha det gott!

Anne-Marie said...

Annica: Jag vill inte bli alltför hemsk i mitt ordbruk ;) så tyckte att dårhus var rätt passande. Ja, i USA behandlar man folk så här. Kanske man även gör det till viss del också i Sverige. Jag tänker dä på åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden och hur man behandlar äldre och sjuka numera.
Jag vet att jag inte skall vara kvar men behöver ju en del pengar som kommer in tills jag har litet mer exakta planer. Ledarskapet har alltid varit dåligt inom skolan - jag hade turen och lyckan att ha en mycket bra chef under 11 år som var en buffert gentemot galenskaperna. :)
Kramar!

Anne-Marie said...

Ann: Roligt att du tittade in här. :) Ja, mattan drogs undan rätt rejält när jag såg emailet att vi skulle lägga ut jobbet. Jag och min kollega gör allt webarbete så vi vet precis vilka jobb som finns ute.
Jag tror att det tyvärr inte alls är unikt med sådan här byråkrati och dåligt ledarskap men trist när den kommer så nära inpå. Jobbet kräver specifika kunskaper i kombination med varandra som jag inte tror är alldeles vanliga men jag tror inte alls att jag sitter säkert. Veteraner har vi en del här men jag tvivlar på att de skulle klara av det här jobbet.
Som jag skrev till Annica hade jag turen att under 11 år ha en mycket bra chef som skyddade mig och mina kollegor mot den värsta galenskapen. Hon lever ett trevligt liv som pensionerad och jag skulle gärna också gå i pension även om jag är yngre än vad hon är.
Vi får se vad 2017 för med sig men nog kommer det att bli fortsatta “hopp" jag måste göra utan skyddsnät. Så tycks mitt liv vara helt enkelt.
God fortsättning önskar jag dig också!

My kids' Mom said...

Helt otroligt!

Sunt förnuft är tyvärr inte så vanligt som vi tror och dessutom sitter det en massa fjantar på höga poster, som egentligen inte är så höga som de tror att de är, och uppför sig så osmidigt så det gnisslar om det.

Jag ser det hela som ett spel och det är tyvärr bara att spela med :-)

Ta inget personligt och låt det rinna av. Lättare sagt än gjort...

Kram, Anneli

Gunnel said...

Kul att du är igång och skriver igen. Det verkar helt förståndsbefriat det du berättar om från din skola. Jag är ärligt talat inte så imponerad av det stora landet i väster, även om min son trivs bra där och har ett bra jobb. Varje gång jag hälsar på upptäcker jag saker som får mig att fundera väldeliga. Jag önskar dig en god fortsättning på det nya året.

Anne-Marie said...

Anneli: Ja, du har ju själv litet erfarenhet av något liknande förstår jag. Nej, sunt förnuft är tyvärr mer ovanligt än vanligt verkar det som. Den nya chefen blir jag inte klok på och andra har sagt samma sak. De vet inte var de har honom. Litet obehaglig känsla faktiskt.
Jag vet inte om det bara är ett spel men uppenbarligen är jag mitt uppe i det hela. Det är litet svårt att låta bli att undra om de vill ha in en annan person eller inte. Om de vill det blir det väldigt “gungigt" snabbt.
Kram!

Anne-Marie said...

Gunnel: Tack! Det kändes som om det var dags nu att prova på att återuppta bloggandet. Ja, förståndsbefriat är ett bra ord faktiskt. :) Det finns mycket som är mindre bra här och så finns det en del som är bra. Samma sak med Sverige. Tänk om man kunde blanda det bästa i båda länderna.
God fortsättning önskar jag dig också.

Lisbeth said...

God fortsättning på det nya året!
Jag skulle slängt in en ansökan, tagit jobbet och sedan bara lämnat när det var dax att sätta de nya planerna i verket.. ;)
Det finns ju ingen anledning att berätta för chefen om dina framtidsplaner, de verkar ju inte vara speciellt trevliga mot dig.

Tyvärr är skillnaden inte så stor här, fast det görs på ett annat sätt. I kommunala företag/bolag görs det ideliga omorganisationer. Ett väldigt behändigt sätt att göra sig av med anställda man inte vill ha kvar. Och riktigt vidrigt.

Hoppas du kan genomföra dina nya planer snart, så du slipper det där dårhuset. :)
Kram

Anne-Marie said...

Lisbeth: Tack detsamma!
Det är nog det jag kommer att göra. Jag känner ingen som helst lojalitet längre till “dårhuset" numera. Tyvärr har jag inte alls den kontakten med chefen så att jag skulle kunna prata om privata saker. Det hade jag med min “gamla" chef.
Jag tror att det finns alla möjliga sätt som företag och organisationer använder sig av för att få den personal man vill ha. Det knepiga är att jag inte vet egentligen vad chefen T tycker om mig och min arbetsinsats och givetvis kan jag inte fråga honom om det.
Ja, vi får se hur snabbt det hela går med att ta ett nytt “hopp" ut i det okända - vilket jag vet att det blir.
Kram!