Amerikansk och svensk nationalism

Även om jag inte haft internet hemma under nästan två veckor har jag i alla fall haft TV sedan förra veckan. Givetvis har jag följt OS i Vancouver och glatts åt de svenska medaljerna. Den svenska nationalismen har faktiskt "blommat". :)

Något som jag funderat en del på sedan jag flyttade till USA är hur stor skillnaden är mellan Sverige och USA när det gäller nationalism och hur man får uttrycka sin nationalism. När jag var liten var det fortfarande "tillåtet" att hissa den svenska flaggan. Vi hade en stor, fin flaggstång i Enebyberg och flaggan hissades vid födelsedagar, namnsdagar och helgdagar. Någon gång på 80- och 90 talen blev det helt plötsligt "fult" att vara svensk och ha en svensk flagga och sjunga den svenska nationalsången. Det sades att man var rasist om man hade den svenska flaggan hissad. För mig verkar det helt absurt. Jag vet att vissa grupper i det svenska samhället till exempel använt den svenska flaggan som symbol för sitt rasistiska budskap men att gå så långt som att säga att man är rasist för att man har en svensk flagga på sin balkong - det verkar litet extremt. Skulle det kunna hända i andra länder? Kanske, men jag tror Sverige är rätt unikt.

Jag hoppas att det här har förändrats sedan jag bodde i Sverige men jag har läst litet på internet att det till viss del fortfarande verkar finnas den här inställningen i det svenska samhället. Att bo i USA och uppleva den amerikanska nationalismen är den totala motsatsen. Här är man stolt över att vara amerikan. Den amerikanska flaggan och nationalsången visas och sjungs i alla möjliga sammanhang. Och de flesta amerikaner verkar kunna sin nationalsång. Vi svenskar tycks kunna de första raderna av den svenska nationalsången och sedan hummar vi. :) Jag kan inte hela sången. Att i USA säga till någon att han eller hon är rasist för att man har den amerikanska flaggan hissad skulle nog mötas med stor förvåning, oförstående och kanske ilska. Här är det tillåtet att visa att man tycker om sitt land. Ibland kanske det går litet till överdrift men det anses i alla fall inte vara fult.

Jag tror det vore nyttigt för oss svenskar att våga vara litet mer nationalistiska - vi kan nog lära oss av norrmännen - och att ibland hissa den svenska flaggan och sjunga den svenska nationalsången.

Resmål "Sibirien"

Jag är nu äntligen ute på nätet igen! Igår kväll fick jag igång det nya modemet - det kändes nästan som en bragd. :)

På onsdag nästa vecka kommer jag att starta mitt "projekt" att komma till Europa. Det är faktiskt ett projekt att komma härifrån. Trogna läsare av bloggen minns mina resor med Greyhound (förra gången satt jag 7 timmar! på Weeds pyttelilla busstation pga snöoväder - jag hoppas på bättre väder denna gången). Jag kommer även den här resan att ta Greyhoundbussen till Sacramento (Kaliforniens huvudstad) och förhoppningsvis kan jag denna gången utnyttja hotellrummet jag har bokat. På torsdagen skall flyget gå från Sacramento via Chicago till London. Den här resan blir litet annorlunda eftersom jag skall hälsa på en familjevän som bor en bit utanför London - i Harpenden. Jag kommer att ta med mig min kamera men kommer inte att kunna visa bilder förrän jag är tillbaka i USA eftersom min mamma inte har någon dator. Jag kan ju inte gärna börja installera mitt fotoprogram på Täby Biblioteks datorer. :)

Det skall bli roligt att träffa J i England. Har inte träffat honom på mycket länge. Tydligen har även England haft en mycket kall och snörik vinter precis som stora delar av Europa och USA. Jag kommer att vara förberedd med mina varma vinterkläder som jag ju använder här i Weed varje vinter.

Efter tre dagar i England fortsätter jag resan till Stockholm. Men jag undrar hur det kommer att bli att komma till Sverige - eller skall jag säga Sibirien. Har läst på DNs nätupplaga om det kaos som verkar råda i Stockholm. Inställda bussar och pendeltåg, skenande tunnelbanetåg osv, osv. Jag hade nog hoppats på litet varmare väder. Kanske ingen vår, men varmare än -10 och neråt. När jag var liten (för länge sedan :)) hade vi några riktigt kalla och snörika vintrar i Enebyberg - det finns foton där jag tycks försvinna bland snödrivorna - men det här verkar rätt extremt som nu har pågått sedan december. Min mamma har berättat om denna vargavinter och vi hade nog båda trott att det skulle ha vänt tills det att jag kom. Men jag får väl ta det som det är och hoppas på att jag kan åka buss och tunnelbana så att jag kan hälsa på mina vänner.

Jag kommer att stanna knappt 2 veckor i Stockholm och sedan bär det av hem till USA igen. Känns nästan litet konstigt att skriva det men det är så det känns nuförtiden. Hemma är i USA - i Sverige är jag på besök. Det är alltid spännande att se hur det känns att komma till Stockholm och Sverige. Förra gången tyckte jag det lät konstigt att höra svenska omkring mig - kanske det blir likadant den här gången. Jag kommer att ta foton men de får som sagt vänta tills jag är tillbaka i Weed.

Våren verkar avlägsen just nu (Mt Shasta har en "Winter storm warning" utfärdad för fredag), därför var ett namnsdagskort med tulpaner från min mamma välkommet. Här säljs inte tulpaner som i Sverige. Har inte sett några alls i mina trakter. Kanske de finns i större städer.

House Sitters

Mitt internet är fortfarande lika med noll hemma - jag hoppas, hoppas att mitt nya modem kommer idag eller imorgon. Och att det fungerar. Och att det inte är något fel på min telefonledning. Jag ber om ursäkt att jag inte kunnat skriva till de som skickat mail till mig. Jag ligger efter och skall försöka svara innan jag åker till Sverige.

Eftersom min tillvaro sedan i slutet av januari till största delen har bestått av att tänka på en bostad och allt som rör den kom jag att tänka på ett "fenomen" här i USA som även blir mer och mer populärt i andra länder. Har inte hört talas om att det direkt finns i Sverige, men det kanske kommer.

I USA finns det något som heter "house sitters" och "professional house sitters". Det är folk som bor i andra personers hus medan ägaren är bortrest under en längre eller kortare tid. I utbyte mot fritt boende skall personen se till bostaden, ta hand om en eventuell trädgård och husdjur. Jag har hört talas om folk i mitt område som lever som house sitters. Och jag har sett annonser om att folk vill ha en house sitter eller erbjuder sina tjänster som house sitter.

Den här livsstilen passar säkert vissa människor som av olika anledningar inte vill ha ett eget hem under en tid. Eftersom det finns house sitting uppdrag i olika länder kan man, som house sitter, få se delar av världen som man annars kanske inte skulle få se. Dessutom finns ju chansen att man kan få bo i riktiga lyxhem.

Även om jag har flyttat mycket under de senaste två åren tror jag att jag föredrar mitt eget hem. Att bo i andra människors hem kanske kunde vara roligt att prova på men i längden känns det som om det är viktigt att kunna ha sin egen bostad.

Man kan, som sagt, få bo i lyxhem. Här är ett hus i Atlanta Georgia. Ser inte helt fel ut. :)



Bilden från LuxuryHouseSitting.com

Prata med maskiner

De senaste dagarna har jag tillbringat många timmar då jag pratat med telefonbolaget. Igår tillbringade jag en timme med en tekniker som gjorde "trouble shooting" för min internetuppkoppling. Fortfarande lever jag utan internet hemma och börjar tröttna på det - framför allt då jag betalar för min service som jag inte kan använda. Telefonbolaget har high speed internet och det är det jag har beställt. Man måste ha ett modem och det är troligen detta modem som har något fel. Jag fick det för 2-3 år sedan men det fungerade förra våren. Jag beställde ett nytt modem i morse men det kommer inte förrän nästa vecka. Det här kanske är en bra förberedelse för min Sverigeresa :) då jag inte kommer att ha tillgång till internet mer än på biblioteket.

Telefonbolaget AT&T (som är det största telefonbolaget i USA) har, som så många andra företag i USA, en inspelad röst som hälsar välkommen. Hos telefonbolaget får man sedan en radda förslag för att komma vidare till en "riktig" person. De här förslagen går inte att knappa in som nummer utan man skall säga vad man vill prata om och ofta passar inte de förslag man får. Innan jag hade kommit på hur man snabbt skulle komma vidare till en person provade jag att säga vad jag ville prata om. Det som oftast hände var att den inspelade rösten sade att den inte förstod vad jag sagt. Om det berodde på att jag har en svensk brytning eller om man måste använda vissa ord vet jag inte men det var helt klart att det inte fungerade. Dessutom om man råkar hosta tolkar maskinen det som att man sagt något. Efter ett tag kom jag på den taktik som jag nu kör med och som verkar fungera. Jag säger "agent" (alltså någon kundserviceperson) tills jag kommer till en levande person. Det verkar vara nästan det enda sättet att inte trassla in sig i en massa nya menyförslag. Ofta finns det så många olika menyer att man har glömt bort de första när alla räknats upp.

Visst kan man göra en hel del med automatiska tjänster och via internet, men ibland måste man ju faktiskt prata med en riktig person. Framför allt om man inte har internet som fungerar. :) Jag har i alla fall fått prata med amerikaner de flesta gångerna och har alltså sluppit kundtjänsterna i Indien och Pakisten eller var de nu finns. Jag hamnade där ett par gånger men lyckades bli kopplad till folk här i USA.

Jag har i alla fall fått min kabel-TV uppkopplad så jag kan titta på OS. Hittills verkar det ha gått rätt så bra för svenskarna. Inget medaljregn men ett par guld och ett brons är ju inte helt fel.

För ett tag sedan skrev jag om kölappar och att jag inte sett några här i mitt område. Idag var jag hos DMV (Department of Motor Vehicles) för att ändra min adress och de hade faktiskt kölappar! Jag kände mig nästan som om jag var i Sverige. :)

Flyttuppdatering

Flytten är genomförd. I fredags kom ett par flyttkillar och det hela var över på ett par timmar. I lördags städade jag min lägenhet i Lake Shastina. I söndags packade jag faktiskt upp allting - på kvällen var jag så trött att jag knappt kunde röra mig. Igår var jag iväg och handlade.

Idag hade jag hoppats att mitt internet skulle vara "up and running" - men icke. Något konstigt är på gång - skall prata med tech support hos telefonbolaget i morgon. Tur att jag har internet på jobbet även om jag givetvis inte kan tillbringa min arbetstid till att surfa runt på bloggar. Jag kommer att tyvärr få ligga litet lågt med bloggandet tills jag kan ha mitt internet hemma.

Min nya lägenhet är okej, men jag saknar min gamla lägenhet i Lake Shastina. Den nya ligger nära den stora motorvägen, är mindre och inte alls så ljus som den tidigare. Men att hitta något nytt och att flytta inom 30 dagar är ju vanligen inte så man vill flytta. Att titta runt och fundera är det ideala sättet men det gick inte den här gången. Att behöva flytta ut när man inte själv vill är ju inte en ideal situation. Men om det skulle ske var det ju tur att att det hände när jag var här och inte i Sverige. Det hade varit chockartat minst sagt att få ett sådant besked när jag var där eller kom tillbaka hit.

Alla stater har olika regler för hyresgäster och hyresvärdar. Här i Kalifornien gäller 30 dagar när man själv flyttar ut men det är också 30 dagar som gäller om hyresvärden säger att man måste flytta. Det var det jag råkade ut för beroende på att ägaren hade ekonomiska bekymmer och valde att sälja mycket snabbt. Att ha 30 dagar på sig är som sagt ingen lång tid alls. Framför allt i ett område som mitt med begränsat antal bostäder som hyrs ut. USA har kortare och "hårdare" regler inom flera olika områden jämfört med Sverige. En av mina kompisar sade att det var 3 månader som gäller i Sverige om man hyr en bostad. I USA kan man bli uppsagd från sitt jobb och få sluta samma dag. Det skulle väl aldrig ske i Sverige.
Idag hade jag en så kallad "walk-through" i min lägenhet i Lake Shastina (det är när det kollas hur väl jag städat) och kvinnan från uthyrningsföretaget som var där sade att hon och hennes dotter hade varit tvungna att snabbt flytta ut från det hus de hyrde till en liten lägenhet eftersom ägarna av huset bestämde sig för att flytta tillbaka.

Ibland känns USA väldigt hårt - det finns inte några "stötdämpare" utan man får ta konsekvenserna snabbt. Jag är nog fortfarande väldigt svensk och kan inte riktigt förstå varför det är så här i USA.

Show and Tell/Fredagstemat - Bilar

Jag lägger upp mitt inlägg redan idag, trots att det "bara" är torsdag här på USAs västkust. Det kommer tyvärr att bli ett litet uppehåll i mitt bloggande eftersom jag inte kommer att ha internet under några dagar i och med min flytt. I morgon, fredag, går flyttbilen, under helgen blir det städning av "gamla" lägenheten (som jag kommer att sakna) och uppackning i den nya. Internet kommer inte förrän i mitten av nästa vecka tyvärr - och skolan är stängd på måndag. Det finns risk för abstinensbesvär. :)

Under februari står Anna i Stockholm för fredagstemat och idag skall vi skriva om bilar. Jag är en så kallad "late bloomer" (något man gör sent i livet) när det gäller bilar. Mina föräldrar hade aldrig någon bil och det gick rätt bra eftersom vi bodde i Stockholm som har en fantastisk kollektivtrafik. Eftersom det inte fanns någon bil hemma blev det inte att jag tog körkort i Sverige.
Det kände jag av mitt första år här i USA eftersom jag inte ens kunde ha ett internationellt körkort. Michael och jag bodde långt från bussrutten och jag blev otroligt isolerad. Att inte ha bil i mitt område är svårt eftersom det bara går några få bussturer per dag och aldrig på helgerna.

Jag tog mitt amerikanska körkort i oktober 1998 och det var en härlig känsla. :) Äntligen kunde jag ge mig ut på egen hand. Michael hade en så kallad "pickup truck" (en Chevrolet) och det var den jag lärde mig köra med. Den hade automatväxel och var lätt att köra trots att den var rätt stor. Genom att Michael jobbade hemifrån gick det bra att ha bara en bil men vi skaffade ytterligare en bil så att vi kunde vara hemifrån samtidigt om det behövdes. Det var en Honda Civic med manuell växel. Jag tycker fortfarande att automatväxel är så mycket enklare att köra med än den manuella växeln. Idag skulle jag nog inte ens kunna köra bil med manuell växel eftersom den bil jag nu har också har automatväxel.

Båda våra bilar var rätt gamla och krävde en hel del underhåll. Michael var bra på att fixa bilar och jag hängde med och lärde mig mycket. Det är jag tacksam för idag. Det här ledde till att jag kan en hel del om bilar och kan många bildelar på engelska och i stort sett ingenting på svenska. Så lär man sig alltså ett språk om man inte har orden på svenska. Rätt intressant tycker jag.

När vi bodde på Hawaii tog vi faktiskt med oss vår kära pickup truck - vi hade hyrt en stor container och skeppade en del möbler, kartonger och bilen i denna container. Men vi köpte även en bil på Hawaii. Bilar var dyra att köpa och vi hade inte råd att köpa en ny bil så det blev en begagnad Chevrolet Metro - det är den bilen jag har idag. När jag flyttade därifrån skeppade jag över min lilla bil med båt från Hawaii till fastlandet. Inte alldeles billigt men jag hade en bil när jag kom fram och det var otroligt bra.

Idag har jag svårt att tänka mig att vara utan bil men om jag bodde i en stor stad med kollektivtrafik liknande den i Stockholm skulle jag nog kunna vara utan bil igen. Skulle jag flytta tillbaka till Sverige fick jag lov att ta körkort i Sverige - mitt amerikanska körkort duger inte. Och jag vet inte ens om jag skulle klara av alla svåra prov. Att ta körkort i USA är mycket lättare.

Bilderna är inte av bästa kvalitet eftersom jag fått scanna från pappersbilder. Det här var den bil jag använde när jag lärde mig köra - en grön Chevy pickup truck. Det här var också det hus där Michael och jag bodde under 7 år (jag har bott längre tid i en bostad också här i USA :)).


Våra båda bilar - Hondan har nog skrotats för länge sedan och Chevyn fick jag lämna i Oregon när jag flyttade därifrån.


Min lilla bil - en bensinsnål bil som jag tar väl hand om. När jag var och bytte olja senast sade killarna i shopen att det var ovanligt med folk som själva kollar sina bilar mellan oljebytena. Jag fick till och med ett erbjudande (troligen mest på skoj) om att jobba hos dem. :) Den här bilden är från Hawaii - därav "djungeln" i bakgrunden.

Stora portioner

I USA är det mesta stort - bilar, byggnader, människor och matportioner. USA har kallats "land of plenty" men nog har det gått litet till överdrift när det gäller maten.

De stora matportionerna man får på restauranger var något jag reagerade över när jag först kom hit. I Mt Shasta finns en restaurang som heter Black Bear Diner och de har megaportioner. Och de här stora portionerna finns på alla slags restauranger - Olive Garden, IHOP (International House of Pancakes), McDonalds, osv, osv. Inte konstigt att folk i USA är överviktiga. 60% av USAs befolkning sägs vara överviktiga och mycket feta.

Jag har aldrig lyckats äta en hel portion hos Black Bear Diner men jag kan äta mer nu än vad jag kunde när jag först kom hit - det kanske är lite skrämmande. Jag tror att de flesta amerikaner är så vana vid att det skall vara stora portioner - det är normen här i USA. Som tur är finns "doggy bags", dvs små förpackningar som man kan fylla med det man inte orkar äta och ta med sig hem.

Hittade de här bilderna som är rätt talande tycker jag - här kan man se hur mycket mer det är av allt när man går ut och äter jämfört med för 20 år sedan:

Två pizzabitar - 20 år sedan 500 kalorier - idag 850 kalorier:














Popcorn på biograf - 20 år sedan 270 kalorier - idag 620 kalorier














Cheeseburgers - 20 år sedan 333 kalorier - idag 590 kalorier













När jag landar i USA behöver jag aldrig känna mig osäker på var jag är - jag vet att jag är i "land of plenty". Så stor är viktskillnaden mellan amerikaner och svenskar. En epidemi har fetman kallats. Det är bara att hoppas att någonting ändras.

Bilderna från www.divinecaroline.com