Jag är ett UFO?

När man flyttar till ett annat land är det många saker som man ställs inför. Det jag märkte när jag först kom till USA var att jag inte alls kunde de "oskrivna regler" som man lär sig när man växer upp i ett land.
Helt plötsligt var det jag visste och kände till inte riktigt gångbart längre.

Trots att jag bott ca 10 år i USA tycker jag att jag fortfarande inte riktigt kan de här "oskrivna reglerna" som finns människor emellan utan jag kommer från mitt svenska sätt och hur folk gör i Sverige. Kanske det är så om man kommer som vuxen till ett annat land?
Ofta störs jag inte av det här men ibland tycker jag det är utmanande.

Jag växte upp och bodde i Stockholmsområdet under 35 år så i grund och botten är jag en storstadstjej. När jag kom till USA kom jag till en mindre ort. Mt Shasta har ca 3500 invånare. Av någon underlig anledning kändes det aldrig som en så liten ort och det beror nog på att det är många turister som kommer dit på grund av berget Mt Shasta. Jag tyckte alltid att orten kändes större än vad den är.

Här i nordöstra Oregon känns det helt annorlunda. Folk är mer konservativa och det känns som en mindre ort trots att La Grande har ca 12000 invånare. Många människor här är mycket religiösa (vilket jag inte alls är) och det känns mer inskränkt. Jag känner mig onekligen mer som ett UFO här än vad jag någonsin gjorde i Mt Shasta området.

Vi får se vad som händer framöver - om jag stannar här eller om det blir någon annan plats.

Konsten att kunna släppa taget

Jag har funderat en hel del under de 10 senaste åren på det här med att kunna släppa taget - både om saker och människor.

När jag först kom till USA fick jag släppa taget om de flesta av mina saker som jag hade i Sverige. Det är väldigt litet av det jag hade när jag bodde i Sverige som jag tagit med mig till USA. Bara mindre saker som rymts i resväskor. En del av mina möbler är sålda och en del står hos min mamma. De kommer i alla fall till användning eftersom hon använder dem.

Att kunna släppa taget om nära och kära var nog litet svårare. Min pappa och jag stod varandra väldigt nära och det var jobbigt att inte kunna ses mer än kanske en gång per år. Att inte kunna träffa mina vänner var också en utmaning. Fortfarande har jag kontakt med de flesta av mina vänner i Sverige men att ha kontakt per email är inte riktigt samma sak. Skall man prata i telefon gäller det att planera in med tanke på tidsskillnaden. Det går inte att spontant ringa när som helst.

När M och jag flyttade till Hawaii var det dags igen att släppa taget om många ägodelar. Vi sålde de flesta av våra möbler så att vi skulle få plats med allt i en container. När vi sedan flyttade från Hawaii tillbaka till fastlandet var det ännu färre saker som vi tog med oss. Eftersom det är otroligt dyrt att skeppa saker med container hade vi inte några möbler alls utan det var bara sådant som kunde skickas i kartonger per post som togs med.

Det är nyttigt tror jag att kunna släppa taget både om ägodelar och människor. Man växer på något sätt som människa och man lär sig att tryggheten finns inom en själv.

Fler minnen från Enebyberg

Jag skrev nyligen om mina barndomsminnen från Enebyberg . Det är fascinerande hur bloggar kan spridas och hur man helt oväntat kan höra från någon som också bott i Enebyberg.

Häromdagen fick jag ett email från en kvinna som läst om min uppväxt i Enebyberg och hon berättade att hon själv bott där i 50 år. När hon sade vilken vägkorsning hon bott vid visste jag precis var det är.
Det var alldeles i närheten av Brageskolan där jag gick på mellanstadiet. Vår fröken på mellanstadiet var en kvinna som större delen av befolkningen i Enebyberg kände till. Tyvärr gick hon bort för några år sedan.

Brageskolan


Kvinnan som skrev till mig berättade att hon var engagerad i Enebybergs Gårds Förening och att Enebyberg firar 100 års jubileum som villastad i år. Det kommer tydligen firas och uppmärksammas på olika sätt. Hon skall nu i vår till den skola som jag gick i på lågstadiet, Enebyskolan (bilden till höger), och prata med barnen och tyckte det skulle vara roligt om jag skrev en hälsning till skolbarnen.

Hon arbetar också med en husdokumentation för olika hus i Enebyberg och tyckte det kunde vara trevligt om mitt gamla barndomshem fanns med. Både min mamma och paret som flyttade in i vårt hus skall nu bidra.

Tänk vad ett litet blogginlägg kan leda till.

Lorenzo's oil ...

... som jag precis sett. En stark film som bygger på en sann historia om två föräldrars kamp för att rädda sin son som lider av ALD (adrenoleukodystrophy). Nick Nolte och Susan Sarandon spelar huvudrollerna och gör det fantastiskt.

Lorenzo (deras son) får en ovanlig sjukdom som det inte tycks finnas någon bot för. Eftersom läkarna inte kan hjälpa honom bestämmer de sig för att finna ett botemedel på egen hand. De får till slut tag på en olja (en form av olivolja) som visar sig normalisera fettsyrorna i Lorenzos hjärna. Sjukdomen stannar av och han börjar visa tecken på att bli bättre.

Two thumbs up!

Som patient har jag flera gånger känt att jag varit tvungen att veta minst lika mycket som läkaren för att kunna få rätt sorts hjälp. Många läkare verkar tyvärr vara rätt så inskränkta i sitt sätt att tänka och de tycks inte se patienten som en helhet utan som delar av en maskin. Jag hade problem med min sköldkörtel för många år sedan och det tog tre läkare för att komma fram till det. Som tur var behövde jag inte ligga på sjukhus. Den som sade: "Man måste vara frisk för att ligga på sjukhus" hade helt rätt.

Semlor & Fettisdagen

Varför heter det Fettisdagen? Visst är det ett konstigt ord. Det tyckte jag i alla fall så jag kollade litet på vad det egentligen är för något.

Denna feta tisdag är en kvarleva sedan lång tid tillbaka. Det sägs vara den dagen då man skulle äta upp sig inför fastan som skulle pågå i 40 dagar.

Tydligen var något man åt innan fastan just semlor. Men det var inte dagens söta semlor utan de var mer matiga och innehöll bland annat fläsk.
Jag tror att jag föredrar dagens semlor. De skall ha mandelmassa i mitten och ätas utan varm mjölk. Så vill i alla fall jag ha min semla.
Det var länge sedan sist och det blev inga semlor i år heller.

Nu över till något helt annat - American Idol. I kväll var det första omgången av de 24 finalisterna. De 12 manliga sångarna sjöng och Simon var inte riktigt imponerad av någon. Imorgon är det dags för de 12 kvinnliga sångarna. Det blir många veckor av spännande tävlingar.

Språk och uttryck

Jag pratade med min mamma under helgen. Vi brukar höras av ungefär en gång i veckan. Eftersom hon inte har email blir det att vi pratas vid per telefon.
Det är bra "träning" för mig att underhålla min svenska. När man i stort sett bara pratar engelska gäller det att ta varje chans att både prata och läsa svenska. Jag vill inte bli en ny Dolph Lundgren.

Att inte kunna uttrycka sig på sitt modersmål kan vara frustrerande ibland. Framför allt att kunna uttrycka djupa känslor är mycket svårare på ett annat språk. Det har varit flera gånger under årens lopp när jag velat få fram något på engelska och inte riktigt kunnat. Det har låtit futtigt och inte alls det jag egentligen ville säga. Även om man har varit många år i ett land och i stort sett är flytande på det landets språk är det inte samma sak som att kunna uttrycka sig på svenska.

Jag märker ibland när jag pratar med min mamma eller mina vänner i Sverige att jag inte riktigt kan komma på ett bra svenskt ord utan ett engelskt ord kommer först. Även om jag givetvis har ett mycket större ordförråd på svenska än på engelska så är faktiskt engelskan, tycker jag, bättre på vissa sätt. Det finns fler ord för samma sak än vad det gör på svenska och man kan "leka" mer med engelskan. När min pappa och jag översatte böcker från engelska till svenska var det många gånger som vi tittade uppgivet på varandra och undrade vad sjutton man skulle använda för svenskt ord. Det fanns liksom inget bra ord helt enkelt.

Språk förändras också vilket min mamma kunde berätta en liten historia kring. Hon hade handlat i en affär och killen som satt i kassan såg riktigt frusen ut. Hon föreslog att han skulle göra en åkarbrasa och han tittade på henne som om hon talade grekiska. Han var kanske runt 20-25 och visste inte vad en åkarbrasa är. Varje generation har ett språk som skiljer sig litet från tidigare generationer. När jag växte upp på 60- och 70-talen pratade vi ju inte som mina föräldrar gjorde och de som är barn och ungdomar nu pratar säkert helt annorlunda än vad jag gör. Det är intressant det här med språk.

Helgdagar i Sverige och USA

Något som snabbt stod klart för mig när jag kom till USA var att de helgdagar jag varit van vid i Sverige inte alltid fanns här.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur man, när man växer upp i ett land, får en viss känsla för julen, påsken, midsommar osv. Här i USA firas många helgdagar som inte finns i Sverige. Några exempel är: Martin Luther King Day, President's Day, Memorial Day, Labor Day. Som svensk säger de här helgdagarna mig egentligen ingenting. Hade jag vuxit upp här hade det givetvis varit annorlunda.

I morgon är det President's Day här i USA och då firar man presidenten Washingtons födelsedag. Det är en så kallad statlig helgdag när man t ex inte får någon post och bankerna är stängda. De flesta affärer brukar hålla öppet däremot.

Här i USA har man spritt ut helgdagarna mera jämnt under året. Jag minns när jag bodde i Sverige att hösten kändes otroligt lång eftersom nästan alla helgdagar låg på våren.

Om jag lyckats få till mitt JavaScript skall nu helgdagar i Sverige och USA komma upp i listan till höger.

Bilden från Wikipedia - President Washington