Amerikansk och svensk nationalism

Även om jag inte haft internet hemma under nästan två veckor har jag i alla fall haft TV sedan förra veckan. Givetvis har jag följt OS i Vancouver och glatts åt de svenska medaljerna. Den svenska nationalismen har faktiskt "blommat". :)

Något som jag funderat en del på sedan jag flyttade till USA är hur stor skillnaden är mellan Sverige och USA när det gäller nationalism och hur man får uttrycka sin nationalism. När jag var liten var det fortfarande "tillåtet" att hissa den svenska flaggan. Vi hade en stor, fin flaggstång i Enebyberg och flaggan hissades vid födelsedagar, namnsdagar och helgdagar. Någon gång på 80- och 90 talen blev det helt plötsligt "fult" att vara svensk och ha en svensk flagga och sjunga den svenska nationalsången. Det sades att man var rasist om man hade den svenska flaggan hissad. För mig verkar det helt absurt. Jag vet att vissa grupper i det svenska samhället till exempel använt den svenska flaggan som symbol för sitt rasistiska budskap men att gå så långt som att säga att man är rasist för att man har en svensk flagga på sin balkong - det verkar litet extremt. Skulle det kunna hända i andra länder? Kanske, men jag tror Sverige är rätt unikt.

Jag hoppas att det här har förändrats sedan jag bodde i Sverige men jag har läst litet på internet att det till viss del fortfarande verkar finnas den här inställningen i det svenska samhället. Att bo i USA och uppleva den amerikanska nationalismen är den totala motsatsen. Här är man stolt över att vara amerikan. Den amerikanska flaggan och nationalsången visas och sjungs i alla möjliga sammanhang. Och de flesta amerikaner verkar kunna sin nationalsång. Vi svenskar tycks kunna de första raderna av den svenska nationalsången och sedan hummar vi. :) Jag kan inte hela sången. Att i USA säga till någon att han eller hon är rasist för att man har den amerikanska flaggan hissad skulle nog mötas med stor förvåning, oförstående och kanske ilska. Här är det tillåtet att visa att man tycker om sitt land. Ibland kanske det går litet till överdrift men det anses i alla fall inte vara fult.

Jag tror det vore nyttigt för oss svenskar att våga vara litet mer nationalistiska - vi kan nog lära oss av norrmännen - och att ibland hissa den svenska flaggan och sjunga den svenska nationalsången.

Resmål "Sibirien"

Jag är nu äntligen ute på nätet igen! Igår kväll fick jag igång det nya modemet - det kändes nästan som en bragd. :)

På onsdag nästa vecka kommer jag att starta mitt "projekt" att komma till Europa. Det är faktiskt ett projekt att komma härifrån. Trogna läsare av bloggen minns mina resor med Greyhound (förra gången satt jag 7 timmar! på Weeds pyttelilla busstation pga snöoväder - jag hoppas på bättre väder denna gången). Jag kommer även den här resan att ta Greyhoundbussen till Sacramento (Kaliforniens huvudstad) och förhoppningsvis kan jag denna gången utnyttja hotellrummet jag har bokat. På torsdagen skall flyget gå från Sacramento via Chicago till London. Den här resan blir litet annorlunda eftersom jag skall hälsa på en familjevän som bor en bit utanför London - i Harpenden. Jag kommer att ta med mig min kamera men kommer inte att kunna visa bilder förrän jag är tillbaka i USA eftersom min mamma inte har någon dator. Jag kan ju inte gärna börja installera mitt fotoprogram på Täby Biblioteks datorer. :)

Det skall bli roligt att träffa J i England. Har inte träffat honom på mycket länge. Tydligen har även England haft en mycket kall och snörik vinter precis som stora delar av Europa och USA. Jag kommer att vara förberedd med mina varma vinterkläder som jag ju använder här i Weed varje vinter.

Efter tre dagar i England fortsätter jag resan till Stockholm. Men jag undrar hur det kommer att bli att komma till Sverige - eller skall jag säga Sibirien. Har läst på DNs nätupplaga om det kaos som verkar råda i Stockholm. Inställda bussar och pendeltåg, skenande tunnelbanetåg osv, osv. Jag hade nog hoppats på litet varmare väder. Kanske ingen vår, men varmare än -10 och neråt. När jag var liten (för länge sedan :)) hade vi några riktigt kalla och snörika vintrar i Enebyberg - det finns foton där jag tycks försvinna bland snödrivorna - men det här verkar rätt extremt som nu har pågått sedan december. Min mamma har berättat om denna vargavinter och vi hade nog båda trott att det skulle ha vänt tills det att jag kom. Men jag får väl ta det som det är och hoppas på att jag kan åka buss och tunnelbana så att jag kan hälsa på mina vänner.

Jag kommer att stanna knappt 2 veckor i Stockholm och sedan bär det av hem till USA igen. Känns nästan litet konstigt att skriva det men det är så det känns nuförtiden. Hemma är i USA - i Sverige är jag på besök. Det är alltid spännande att se hur det känns att komma till Stockholm och Sverige. Förra gången tyckte jag det lät konstigt att höra svenska omkring mig - kanske det blir likadant den här gången. Jag kommer att ta foton men de får som sagt vänta tills jag är tillbaka i Weed.

Våren verkar avlägsen just nu (Mt Shasta har en "Winter storm warning" utfärdad för fredag), därför var ett namnsdagskort med tulpaner från min mamma välkommet. Här säljs inte tulpaner som i Sverige. Har inte sett några alls i mina trakter. Kanske de finns i större städer.

House Sitters

Mitt internet är fortfarande lika med noll hemma - jag hoppas, hoppas att mitt nya modem kommer idag eller imorgon. Och att det fungerar. Och att det inte är något fel på min telefonledning. Jag ber om ursäkt att jag inte kunnat skriva till de som skickat mail till mig. Jag ligger efter och skall försöka svara innan jag åker till Sverige.

Eftersom min tillvaro sedan i slutet av januari till största delen har bestått av att tänka på en bostad och allt som rör den kom jag att tänka på ett "fenomen" här i USA som även blir mer och mer populärt i andra länder. Har inte hört talas om att det direkt finns i Sverige, men det kanske kommer.

I USA finns det något som heter "house sitters" och "professional house sitters". Det är folk som bor i andra personers hus medan ägaren är bortrest under en längre eller kortare tid. I utbyte mot fritt boende skall personen se till bostaden, ta hand om en eventuell trädgård och husdjur. Jag har hört talas om folk i mitt område som lever som house sitters. Och jag har sett annonser om att folk vill ha en house sitter eller erbjuder sina tjänster som house sitter.

Den här livsstilen passar säkert vissa människor som av olika anledningar inte vill ha ett eget hem under en tid. Eftersom det finns house sitting uppdrag i olika länder kan man, som house sitter, få se delar av världen som man annars kanske inte skulle få se. Dessutom finns ju chansen att man kan få bo i riktiga lyxhem.

Även om jag har flyttat mycket under de senaste två åren tror jag att jag föredrar mitt eget hem. Att bo i andra människors hem kanske kunde vara roligt att prova på men i längden känns det som om det är viktigt att kunna ha sin egen bostad.

Man kan, som sagt, få bo i lyxhem. Här är ett hus i Atlanta Georgia. Ser inte helt fel ut. :)



Bilden från LuxuryHouseSitting.com

Prata med maskiner

De senaste dagarna har jag tillbringat många timmar då jag pratat med telefonbolaget. Igår tillbringade jag en timme med en tekniker som gjorde "trouble shooting" för min internetuppkoppling. Fortfarande lever jag utan internet hemma och börjar tröttna på det - framför allt då jag betalar för min service som jag inte kan använda. Telefonbolaget har high speed internet och det är det jag har beställt. Man måste ha ett modem och det är troligen detta modem som har något fel. Jag fick det för 2-3 år sedan men det fungerade förra våren. Jag beställde ett nytt modem i morse men det kommer inte förrän nästa vecka. Det här kanske är en bra förberedelse för min Sverigeresa :) då jag inte kommer att ha tillgång till internet mer än på biblioteket.

Telefonbolaget AT&T (som är det största telefonbolaget i USA) har, som så många andra företag i USA, en inspelad röst som hälsar välkommen. Hos telefonbolaget får man sedan en radda förslag för att komma vidare till en "riktig" person. De här förslagen går inte att knappa in som nummer utan man skall säga vad man vill prata om och ofta passar inte de förslag man får. Innan jag hade kommit på hur man snabbt skulle komma vidare till en person provade jag att säga vad jag ville prata om. Det som oftast hände var att den inspelade rösten sade att den inte förstod vad jag sagt. Om det berodde på att jag har en svensk brytning eller om man måste använda vissa ord vet jag inte men det var helt klart att det inte fungerade. Dessutom om man råkar hosta tolkar maskinen det som att man sagt något. Efter ett tag kom jag på den taktik som jag nu kör med och som verkar fungera. Jag säger "agent" (alltså någon kundserviceperson) tills jag kommer till en levande person. Det verkar vara nästan det enda sättet att inte trassla in sig i en massa nya menyförslag. Ofta finns det så många olika menyer att man har glömt bort de första när alla räknats upp.

Visst kan man göra en hel del med automatiska tjänster och via internet, men ibland måste man ju faktiskt prata med en riktig person. Framför allt om man inte har internet som fungerar. :) Jag har i alla fall fått prata med amerikaner de flesta gångerna och har alltså sluppit kundtjänsterna i Indien och Pakisten eller var de nu finns. Jag hamnade där ett par gånger men lyckades bli kopplad till folk här i USA.

Jag har i alla fall fått min kabel-TV uppkopplad så jag kan titta på OS. Hittills verkar det ha gått rätt så bra för svenskarna. Inget medaljregn men ett par guld och ett brons är ju inte helt fel.

För ett tag sedan skrev jag om kölappar och att jag inte sett några här i mitt område. Idag var jag hos DMV (Department of Motor Vehicles) för att ändra min adress och de hade faktiskt kölappar! Jag kände mig nästan som om jag var i Sverige. :)

Flyttuppdatering

Flytten är genomförd. I fredags kom ett par flyttkillar och det hela var över på ett par timmar. I lördags städade jag min lägenhet i Lake Shastina. I söndags packade jag faktiskt upp allting - på kvällen var jag så trött att jag knappt kunde röra mig. Igår var jag iväg och handlade.

Idag hade jag hoppats att mitt internet skulle vara "up and running" - men icke. Något konstigt är på gång - skall prata med tech support hos telefonbolaget i morgon. Tur att jag har internet på jobbet även om jag givetvis inte kan tillbringa min arbetstid till att surfa runt på bloggar. Jag kommer att tyvärr få ligga litet lågt med bloggandet tills jag kan ha mitt internet hemma.

Min nya lägenhet är okej, men jag saknar min gamla lägenhet i Lake Shastina. Den nya ligger nära den stora motorvägen, är mindre och inte alls så ljus som den tidigare. Men att hitta något nytt och att flytta inom 30 dagar är ju vanligen inte så man vill flytta. Att titta runt och fundera är det ideala sättet men det gick inte den här gången. Att behöva flytta ut när man inte själv vill är ju inte en ideal situation. Men om det skulle ske var det ju tur att att det hände när jag var här och inte i Sverige. Det hade varit chockartat minst sagt att få ett sådant besked när jag var där eller kom tillbaka hit.

Alla stater har olika regler för hyresgäster och hyresvärdar. Här i Kalifornien gäller 30 dagar när man själv flyttar ut men det är också 30 dagar som gäller om hyresvärden säger att man måste flytta. Det var det jag råkade ut för beroende på att ägaren hade ekonomiska bekymmer och valde att sälja mycket snabbt. Att ha 30 dagar på sig är som sagt ingen lång tid alls. Framför allt i ett område som mitt med begränsat antal bostäder som hyrs ut. USA har kortare och "hårdare" regler inom flera olika områden jämfört med Sverige. En av mina kompisar sade att det var 3 månader som gäller i Sverige om man hyr en bostad. I USA kan man bli uppsagd från sitt jobb och få sluta samma dag. Det skulle väl aldrig ske i Sverige.
Idag hade jag en så kallad "walk-through" i min lägenhet i Lake Shastina (det är när det kollas hur väl jag städat) och kvinnan från uthyrningsföretaget som var där sade att hon och hennes dotter hade varit tvungna att snabbt flytta ut från det hus de hyrde till en liten lägenhet eftersom ägarna av huset bestämde sig för att flytta tillbaka.

Ibland känns USA väldigt hårt - det finns inte några "stötdämpare" utan man får ta konsekvenserna snabbt. Jag är nog fortfarande väldigt svensk och kan inte riktigt förstå varför det är så här i USA.

Show and Tell/Fredagstemat - Bilar

Jag lägger upp mitt inlägg redan idag, trots att det "bara" är torsdag här på USAs västkust. Det kommer tyvärr att bli ett litet uppehåll i mitt bloggande eftersom jag inte kommer att ha internet under några dagar i och med min flytt. I morgon, fredag, går flyttbilen, under helgen blir det städning av "gamla" lägenheten (som jag kommer att sakna) och uppackning i den nya. Internet kommer inte förrän i mitten av nästa vecka tyvärr - och skolan är stängd på måndag. Det finns risk för abstinensbesvär. :)

Under februari står Anna i Stockholm för fredagstemat och idag skall vi skriva om bilar. Jag är en så kallad "late bloomer" (något man gör sent i livet) när det gäller bilar. Mina föräldrar hade aldrig någon bil och det gick rätt bra eftersom vi bodde i Stockholm som har en fantastisk kollektivtrafik. Eftersom det inte fanns någon bil hemma blev det inte att jag tog körkort i Sverige.
Det kände jag av mitt första år här i USA eftersom jag inte ens kunde ha ett internationellt körkort. Michael och jag bodde långt från bussrutten och jag blev otroligt isolerad. Att inte ha bil i mitt område är svårt eftersom det bara går några få bussturer per dag och aldrig på helgerna.

Jag tog mitt amerikanska körkort i oktober 1998 och det var en härlig känsla. :) Äntligen kunde jag ge mig ut på egen hand. Michael hade en så kallad "pickup truck" (en Chevrolet) och det var den jag lärde mig köra med. Den hade automatväxel och var lätt att köra trots att den var rätt stor. Genom att Michael jobbade hemifrån gick det bra att ha bara en bil men vi skaffade ytterligare en bil så att vi kunde vara hemifrån samtidigt om det behövdes. Det var en Honda Civic med manuell växel. Jag tycker fortfarande att automatväxel är så mycket enklare att köra med än den manuella växeln. Idag skulle jag nog inte ens kunna köra bil med manuell växel eftersom den bil jag nu har också har automatväxel.

Båda våra bilar var rätt gamla och krävde en hel del underhåll. Michael var bra på att fixa bilar och jag hängde med och lärde mig mycket. Det är jag tacksam för idag. Det här ledde till att jag kan en hel del om bilar och kan många bildelar på engelska och i stort sett ingenting på svenska. Så lär man sig alltså ett språk om man inte har orden på svenska. Rätt intressant tycker jag.

När vi bodde på Hawaii tog vi faktiskt med oss vår kära pickup truck - vi hade hyrt en stor container och skeppade en del möbler, kartonger och bilen i denna container. Men vi köpte även en bil på Hawaii. Bilar var dyra att köpa och vi hade inte råd att köpa en ny bil så det blev en begagnad Chevrolet Metro - det är den bilen jag har idag. När jag flyttade därifrån skeppade jag över min lilla bil med båt från Hawaii till fastlandet. Inte alldeles billigt men jag hade en bil när jag kom fram och det var otroligt bra.

Idag har jag svårt att tänka mig att vara utan bil men om jag bodde i en stor stad med kollektivtrafik liknande den i Stockholm skulle jag nog kunna vara utan bil igen. Skulle jag flytta tillbaka till Sverige fick jag lov att ta körkort i Sverige - mitt amerikanska körkort duger inte. Och jag vet inte ens om jag skulle klara av alla svåra prov. Att ta körkort i USA är mycket lättare.

Bilderna är inte av bästa kvalitet eftersom jag fått scanna från pappersbilder. Det här var den bil jag använde när jag lärde mig köra - en grön Chevy pickup truck. Det här var också det hus där Michael och jag bodde under 7 år (jag har bott längre tid i en bostad också här i USA :)).


Våra båda bilar - Hondan har nog skrotats för länge sedan och Chevyn fick jag lämna i Oregon när jag flyttade därifrån.


Min lilla bil - en bensinsnål bil som jag tar väl hand om. När jag var och bytte olja senast sade killarna i shopen att det var ovanligt med folk som själva kollar sina bilar mellan oljebytena. Jag fick till och med ett erbjudande (troligen mest på skoj) om att jobba hos dem. :) Den här bilden är från Hawaii - därav "djungeln" i bakgrunden.

Stora portioner

I USA är det mesta stort - bilar, byggnader, människor och matportioner. USA har kallats "land of plenty" men nog har det gått litet till överdrift när det gäller maten.

De stora matportionerna man får på restauranger var något jag reagerade över när jag först kom hit. I Mt Shasta finns en restaurang som heter Black Bear Diner och de har megaportioner. Och de här stora portionerna finns på alla slags restauranger - Olive Garden, IHOP (International House of Pancakes), McDonalds, osv, osv. Inte konstigt att folk i USA är överviktiga. 60% av USAs befolkning sägs vara överviktiga och mycket feta.

Jag har aldrig lyckats äta en hel portion hos Black Bear Diner men jag kan äta mer nu än vad jag kunde när jag först kom hit - det kanske är lite skrämmande. Jag tror att de flesta amerikaner är så vana vid att det skall vara stora portioner - det är normen här i USA. Som tur är finns "doggy bags", dvs små förpackningar som man kan fylla med det man inte orkar äta och ta med sig hem.

Hittade de här bilderna som är rätt talande tycker jag - här kan man se hur mycket mer det är av allt när man går ut och äter jämfört med för 20 år sedan:

Två pizzabitar - 20 år sedan 500 kalorier - idag 850 kalorier:














Popcorn på biograf - 20 år sedan 270 kalorier - idag 620 kalorier














Cheeseburgers - 20 år sedan 333 kalorier - idag 590 kalorier













När jag landar i USA behöver jag aldrig känna mig osäker på var jag är - jag vet att jag är i "land of plenty". Så stor är viktskillnaden mellan amerikaner och svenskar. En epidemi har fetman kallats. Det är bara att hoppas att någonting ändras.

Bilderna från www.divinecaroline.com

Amerikaner och titlar

Ibland känns USA gammaldags och mer officiellt än vad jag någonsin upplevde i Sverige. Amerikaner använder titlar på ett helt annat sätt än vad vi svenskar gör.

När jag var riktigt liten sade folk "ni" till varandra, sedan kom "du-reformen" på 60- och 70 talen och nu verkar det vara en blandning av "du" och "ni". Jag har blivit "niad" flera gånger av expediter i Stockholm på senare år som är mycket yngre än mig. Kan ju leda till att man känner sig som en gammal tant. :) Engelskan är perfekt eftersom man kan säga "you" och det kan vara både "du" och "ni".

I Sverige säger man väl nuförtiden i stort sett aldrig "herr" och "fru" och jag kan inte tänka mig att elever säger "doktor" eller "professor" eller liknande till sina lärare. Men det är inte alldeles ovanligt här i USA. Jag hör det varje vecka i våra klassrum. Man säger "Mr" eller "Ms" och ibland hör jag även "Doctor" och "Professor". För mig låter det otroligt högtravande och gammaldags. Till och med andra anställda kan använda titlar för lärarna.

Det här känns främmande för mig och jag kommer aldrig att använda titlar på det sättet som amerikaner gör. Det får bli den svenska stilen för mig. :)

I USA kallar man ofta sin man/fru eller pojkvän/flickvän "honey" eller "sweetie." Men det är inte bara i mer intima relationer man använder det tilltalet utan det sägs till folk man inte ens känner. Jag har blivit kallad "hon" (förkortning av honey) flera gånger av helt okända personer i affärer. I början fattade jag ingenting men nu har jag vant mig vid att det är en del av den amerikanska kulturen och det amerikanska samhället. Kan inte ens föreställa mig att man i en svensk mataffär skulle bli kallad "älskling" av expediten. :)

Hur jag flyttade till USA

Jag får en hel del mail från svenskar som undrar hur jag flyttade till USA. Allt finns här på bloggen men i olika inlägg som kanske kan vara svåra att hitta om man inte läser hela bloggen. Så jag tänkte skriva ett separat inlägg om hur jag flyttade till USA och ha det som en separat länk som förhoppningsvis är lättare att hitta.

Hur jag flyttade till USA är givetvis inte det enda sättet men det kanske kan vara till hjälp i alla fall.
Något som jag alltid får skriva till de som frågar mig är att det inte går att flytta till och bo permanent i USA utan antingen ett grönt kort eller arbetsvisum. Det här skiljer sig från Europa där man ofta kan flytta till ett land och söka jobb. Man kan inte flytta till USA och söka jobb när man är här utan man måste ha antingen ett grönt kort eller arbetsvisum först. En viktig skillnad som många inte verkar känna till. Det finns många olika slags visum i USA men de är alla mer eller mindre tillfälliga (vissa kan dock gälla under flera år).

Ett grönt kort kan man få om man:
1) Gifter sig med en amerikansk medborgare, eller
2) Vinner ett grönt kort i det "lotteri" som den amerikanska staten anordnar varje år, eller
3) Har en arbetsgivare som sponsrar ett grönt kort. Då har man oftast haft ett arbetsvisum först, eller
4) Har mycket pengar (troligen runt 0,5-1 miljon dollar) som man kan investera i ett nytt företag

Ett arbetsvisum kan man egentligen bara få om man har universitetsutbildning och speciella kunskaper som en arbetsgivare efterfrågar. Man kan alltså inte få ett arbetsvisum för att jobba på kontor eller på McDonalds.

Eftersom jag kom till USA innan 11 september 2001 var många saker enklare. Jag kan inte i detalj vad som har ändrats men jag vet att mycket har blivit svårare efter den dagen då alla terrordåd hände.

Jag hade lärt känna en amerikansk man (Michael) som bodde utanför Mt Shasta. Till att börja med var det en affärskontakt eftersom min pappa och jag ville översätta en bok som Michael skrivit. Min pappa och jag hade ett bokförlag på fritiden där vi översatte böcker från engelska till svenska och gav ut. Det blev klart rätt tidigt att Michael och jag hade en koppling som var mer än bara "business". Jag kom till Mt Shasta första gången i april 1997 och stannade ett par veckor som turist. Eftersom Michael och jag ville bo tillsammans och han inte kunde komma till Sverige bestämde vi att jag skulle försöka komma till USA mer eller mindre permanent. Mitt första år åkte jag fram och tillbaka tre gånger som turist och stannade tre månader varje gång. Det var möjligt pga Visa Waiver programmet som Sverige är med i. Det enda som krävs är ett giltigt pass och en returbiljett. Det här var troligen mycket enklare att göra 1997. Nuförtiden har de en mer noggrann kontroll hur många gånger man åker fram och tillbaka som turist per år. Eftersom det var både dyrt och jobbigt med dessa ständiga resor sade vi att vi skulle försöka gifta oss. Tyvärr gick det inte pga nya regler som Immigrationsverket hade infört. Michael hade en tvist med IRS (skatteverket i USA) och kunde inte ge de papper som behövdes.

Det var då vi gick till nästa lösning. Jag ansökte om att bli elev vid det college där jag nu arbetar. De antog mig och jag hade ett så kallat studentvisum (F-1) under ca fyra år. Det var fyra krävande år men jag lärde mig mycket och det gav mig möjligheten att stanna i USA lagligt. Som tur var hade Michaels tvist med skatteverket lösts 2002 då mitt visum gick ut och då kunde vi gifta oss. Efter giftermålet påbörjade vi ansökan om mitt gröna kort. Att gifta sig med en amerikansk medborgare är den absoluta "gräddfilen" eftersom det inte finns en begränsning för hur många sådana gröna kort som delas ut per år. Det tog ca 6-7 månader från det att vi skickat in ansökan tills dess att jag fick mitt gröna kort. Det var ett så kallat "conditional green card" eftersom vi varit gifta kortare tid än två år när jag blev godkänd. Genom att vi gjorde allt själva lärde jag mig väldigt mycket om just att gifta sig med en amerikan.

Efter två år ansökte vi om att jag skulle få mitt permanenta gröna kort vilket jag fick i juni 2005. Då bodde vi på Hawaii. Senare flyttade vi därifrån - jag flyttade tillbaka till Kalifornien och Michael flyttade till Oregon. Vi var fortfarande gifta men valde att bo på olika håll. I februari 2007 blev Michael sjuk och gick oväntat bort bara en vecka efter det att han blivit sjuk. Som tur var bodde jag då i Oregon och kunde ta hand om allt som behövde göras. De inläggen finns under kategorin "Oregon". Jag valde att stanna kvar i USA och fortsätta mitt liv här. Eftersom jag hade mitt permanenta gröna kort var jag "fri" att göra det och var inte längre beroende av att Michael fanns. Jag hade kunnat ansöka om att bli amerikansk medborgare för ett par år sedan men har valt att ännu så länge ha mitt gröna kort.

Det här är givetvis en mycket kort version av hela min immigrationsprocess och det finns mycket mer jag skulle kunna skriva. Vill någon veta mer skriv gärna. Min mailadress finns under "Om mig".

Show and Tell: Mitt första jobb

Det här blir första gången jag hakar på Show and Tell/Fredagstemat. Får se hur det går. :) Under februari står Anna Fair and True in Stockholm som värdinna.

Jag har valt att skriva om mitt första "riktiga" jobb - hade ett par sommarjobb i en bokhandel men de kändes så otroligt avlägsna. Mitt första jobb har jag absolut inga bilder från här i USA. Det finns nog några pappersbilder i min mammas lägenhet men dessa kommer jag inte åt just nu. Efter gymnasiet gick jag på något som hette Frans Schartaus eftergymnasiala utbildningar. Det var en skola som låg på söder i Stockholm och jag gick något som hette Chefssekreterarutbildningen. Vår klasslärare sade att arbetsgivare ofta hörde av sig till skolan eftersom de visste att det var "top notch" elever som gick ut. När jag skulle ta examen i december 1981 (känns som en evighet sedan :)) var det en svacka i den svenska ekonomin så arbetsgivarna hörde inte av sig. Jag sökte massor med jobb och det var kärvt att inte ha någon arbetslivserfarenhet. En dag satt ett papper uppsatt i vårt klassrum där ett företag i Solna sökte en sekreterare. Jag sökte, fick komma på intervju och blev erbjuden jobbet samma dag som vi hade skolavslutning. Tala om bra "timing". Jag fick en hel månads ledighet efter det att skolan slutat eftersom jag inte skulle börja förrän 1 februari. Det var bra eftersom det var en "mördar"utbildning - den var på 1,5 år. Tidigare hade den varit på 1 år men de hade varit tvungna att förlänga den eftersom folk till och med kollapsade på grund av tempot.

Företaget hette (och heter) Kemi-Intressen. Då ingick det i Nobel-koncernen och är en agentur för olika kemikalieleverantörer. Jag hade ett mammavikariat på ett år men blev erbjuden fast jobb efter det. 5 år stannade jag där. Det var ett jobb som var stressigt men roligt. Jag jobbade som sekreterare/försäljningsassistent/customer service person och hade kontakt med kunder i hela Norden och leverantörer som fanns över hela världen. Vi pratade engelska varje dag och på den tiden kunde jag till och med både prata och skriva på tyska. Har helt glömt tyskan idag. På chefssekreterarutbildningen hade vi till och med lärt oss stenografi på svenska, engelska och tyska. Det här var länge sedan. :)

När jag började jobba där i februari 1982 fanns det inga datorer som jag och de andra sekreterarna använde utan vi hade skrivmaskiner. Tippex användes fortfarande. Inte ens en vanlig faxmaskin fanns utan det var en maskin som skapade hål i en pappersremsa allteftersom man skrev sitt brev/meddelande. Se bild i slutet av inlägget.
Tänk vad utvecklingen gått fort och jag undrar hur gammal jag egentligen är. :) Vi hade inte ens datorer när jag slutade där 1987. Det var på mitt nästa jobb vi hade sådana moderniteter.

Jag lärde mig otroligt mycket och min sekreterarutbildning verkar vara en bra grund som lett till andra jobb och möjligheter. Det här var alltså på den tiden som det fortfarande fanns sekreterare. :)



Bilderna från Wikipedia.

Rednecks

Det här inlägget skall tas med en hel del humor och inte alltför allvarligt. :) Men faktum är att det finns en stor grupp människor i USA som skulle kunna kallas "rednecks".

Rednecks beskrivs som vita, fattiga människor som bor på USAs landsbygd, har dålig utbildning och är relativt osofistikerade. Det är allmänt känt att det finns en hel del rednecks i Siskiyou County (där jag bor). Och det stämmer - många här har ingen högre utbildning, många är fattiga och som ni sett på bilder finns det en "slum" som man nog inte riktigt ser i Sverige.

Det finns fler hemsidor än vad man tror om rednecks, deras vanor, bilder osv. The Urban Dictionary har en hel del roliga definitioner - de flesta kan (tyvärr) passa in där jag bor. Jag vet egentligen inte om man skall skratta eller gråta. :)

You have flowers planted in a bathroom appliance in your front yard.

You move your refrigerator and the grass underneath it has turned yellow.

You mow your lawn and find a car.

There are more than ten lawsuits currently pending against your dog.

The hood and one door are a different color from the rest of your car.

The receptionist checks the rat traps at your place of business.

You need only two tools: WD-40 and Duct Tape. If it doesn’t move and it should, use WD-40. If it moves and it shouldn’t, use the duct tape.

You carry jumper cables in your car.

“Vacation” means going to the family reunion.



Bilden från http://redneckbabynames.com/

Kölappar

Kölappen - det svenska sättet att stå i kö. Den lilla lappen finns överallt - på banker, postkontor (de som nu finns kvar), apotek, systembolaget, SJ, osv, osv.
Ingen kan tränga sig före eftersom allt följer turordningssystemet. Allt är väldigt rättvist och svenskt. :)

Förra gången jag var i Stockholm hade jag nästan glömt att jag skulle ta min kölapp. Men jag påmindes snabbt av tavlan med de röda numren - som ibland hade väldigt många nummer före mitt. Man kan egentligen inte ställa sig i "fel" kö eftersom numren styr. Rätt praktiskt faktiskt.

Hittills har jag inte sett en enda kölapp där jag bor. Kanske de finns i större städer här i USA. Trots avsaknaden av kölappar fungerar kösystemet här. Ingen tränger sig före och allt är civiliserat, avslappnat och artigt.

Då kan man ju fråga sig - varför har vi så många kölappar i Sverige? Har vi dålig kö"disciplin"? Någon har säkert ett bra svar. Det enda jag vet är att jag flera gånger i stort sett blivit nedtrampad av tanter i busskön i Stockholm som tror att de är de enda personerna som skall åka med bussen. Eller stressade Stockholmare som absolut måste gå på T-banevagnen innan alla har stigit av. Brist på kö"kunskap"? Kanske.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att amerikaner överlag är artigare än många svenskar. Och det verkar också gälla hur amerikaner köar. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Det skrevs till och med ett par artiklar i DN för något år sedan hur mycket det skiljer sig åt mellan USA och Sverige när det gäller artighet. En kulturell skillnad? Ja, jag tror det.

Bilden från Bula AB.

Fika

Nu får det bli några andra slags inlägg som handlar om annat än min "bostadskris".
Vad vore Sverige utan fika och vad vore arbetsplatser utan fikarasten. Den där "heliga" stunden på förmiddagen och eftermiddagen då arbetsplatser stannar upp och man fikar. Enligt Wikipedia är till och med "fika en social institution i Sverige och centralt i svensk kultur".

När jag jobbade i Stockholm hade vi alltid fikarast både på för- och eftermiddagarna. Och det var inte bara 10 minuter utan kanske 20-30 minuter. Och vi hade en timmes lunch. Man kan ju undra hur mycket vi fick gjort egentligen. :) I USA har man ofta bara en halvtimmes lunch och många äter vid sitt skrivbord. Organiserade fikaraster är också rätt sällsynta.

Mitt andra jobb i Sverige var på ett mindre kontor och vi hade som sagt rätt långa fikaraster. Det bjöds dessutom på bullar, tårtor och kakor titt som tätt. Jag går inte upp i vikt särskilt lätt men där gjorde jag det. Jag insåg snabbt att det var bäst att börja ta med sig frukt i stället och bara äta bullarna och kakorna någon gång då och då.

Eftersom amerikaner redan är mycket överviktiga skulle organiserade fikastunder troligen inte alls vara bra. Populära amerikanska fikatillbehör är doughnuts, muffins, brownies, chocolate chip cookies osv. De godaste muffins jag ätit kommer från en affärskedja som heter Costco. Deras chocolate muffins är förrädiskt goda och man går garanterat upp i vikt. De är stora och ger alla kalorier man behöver under dagen. :) Det var många år sedan jag åt någon Costco muffin men jag minns hur de smakar.

Fika i Sverige och USA är inte riktigt samma sak. Här kanske man går till Starbucks och köper "coffee to go". I Sverige tar man en paus och umgås med andra.

Costcos stora, mumsiga muffins. :) Bilden från grasscity.com