Friday, December 29, 2017

På förekommen anledning ;)

När jag kom till USA 1997 fanns det inga sociala medier direkt och internet var fortfarande i sin linda. Michael hade "dial-up" - ni vet med den där välbekanta lilla "truddelutten" - och det gick att gå ut på internet men det var givetvis ett mycket mindre nät än vad det är idag.

Hade bloggar funnits när jag kom till USA skulle omställningen för mig varit enklare. Det tog ett tag för mig att verkligen acceptera hur olika Sverige och USA faktiskt är. När jag började blogga i november 2006 kom jag i kontakt med andra svenska USA-bloggare och insåg att mycket av det jag hade känt och upplevt var helt normalt och inget unikt för mig.

Nu har rätt många av de bloggar jag först kom i kontakt med lagts ned och det är bara några få som fortfarande håller på att skriva. Några bloggare har jag haft förmånen att få träffa "på riktigt" och oftast har de personerna varit så som jag trodde att de var. Om man följer en blogg under en längre tid lär man givetvis känna personen till viss del. Olika bloggar har olika profil och hur personliga de blir. Jag har försökt gå någon slags "medelväg" med min blogg. Skriver en del mer personliga saker men försöker ändå hålla en viss distans för att det inte skall bli alltför "intimt".

En rätt stor del av den jag är visar jag faktiskt aldrig på bloggen eftersom det känns litet väl utlämnande och ingenting som är av intresse för den typen blogg som just den här är. En del små "glimtar" syns kanske här och där men den här bloggen visar bara en bråkdel av den jag är och vad jag tror på och känner är sant. Vill inte "skrämma bort" alltför många - haha. ;)
De som läser bloggen bildar sig säkert en uppfattning om vem jag är och hur jag ser på tillvaron men, som sagt, det finns mycket mer som jag väljer att inte skriva om.

Några nyckelord som beskriver mig: att alltid fortsätta att utvecklas som människa, att se varje utmaning som något jag kan lära mig från, att världen består av mycket mer "than meets the eye", naturen är mitt "heliga rum" och "You take the red pill—you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes." (citat Morpheus från filmen The Matrix). :)

25 comments:

Steel City Anna said...

En blogg kan ju läsas av alla så jag tänker ungefär som du. Ibland skulle jag vilja skriva mer personligt men det är inte lämpligt av olika anledningar. Jag är resteiktiv med foton på mej själv (nåt enstaka) och människor nära mej (i stort sett inga bilder). Jag vill också ha ett tema med min blogg, att den ska handla om England och vardagsbitar från ett liv som utlandssvensk. Långa redogörelser för min livsfilosofi passar liksom inte in :)

Jag har heller aldrig känt mej så ensam son stundtals i det äktenskap jag lämnade förra året. Ensamhet är någonting helt annat än att helt enkelt vara själv. Jag har alltid haft ett stort behov av utrymme och har som du ett socialt jobb och behöver andrum och att vara ifred för att orka med det. Sen finns det människor som ger energi och som man verkligen kan dela ett liv med. Det kan vara vänner, djur, barn, livskamrater, det behöver just inte vara en karl eller romantisk kärlek :)

Gott nytt 2018 och det ska bli spännande att se vad du hittar på.

Annika said...

Jo, det är ju en hårfin linje det där, vad är privat? Vad är personligt?
En personlig blogg vill ja ha, men inte en privat. Vill inte vara för privat i min blogg.
Man vet inte vem som läser den, det är ju så få som kommenterar (även om det är aktivt kommentarsfält). Men de allra flesta ger inga avtryck.
Naturen är min religion också. Mitt sätt att hämta energi.
Vill inte ha ett USA-tema på min blogg, vill bara blanda och ge, även om det blir mkt USA eftersom jag bor här.
Men, som du skriver, det allra mesta av sitt liv visar man inte på sin blogg.

Visst, om bloggar hade funnits när jag kom till USA på heltid 1993 hade det varit en sådan otrolig hjälp och tröst. Nu vet jag att jag hjälpt och guidat många som kommit hit via min blogg. DET är jättehärligt att veta det.
Som du säger, vi är inte så många av "det gamla US-gardet" som bloggar längre. Men vi är ngra få som håller grytan kokande.

Däremot är jag nog rätt glad över att inte de där US-FB grupperna fanns då jag var ny i US, eller på väg hit. HAHA, ja du vet ... ;-)

Kramar och Gott Nytt År till dig!!!

Annica said...

Ibland funderar man över hur man ska skriva utan att bli alltför privat. Det kan vara lite klurigt. Jag själv vill absolut inte lämna ut allt om mig och mitt liv och när jag skrivit ett inlägg brukar jag "censurera" det med en fråga: Kommer jag att tycka att det här är okej även i morgon, nästa månad, nästa år? Livet är ju föränderligt.
Foton och texter med någon annan inblandad är jag särskilt försiktig med och frågar alltid om lov innan jag lägger ut. Förstås omöjligt om man skriver om någon avliden person men jag tror man KÄNNER om det är rätt. Och det beror ju också på vad ämnet är.
Men hur — och vad — man än skriver så gör sig varje läsare ändå en helt egen bild av hur jag, bloggaren, är. Det är ofrånkomligt. Däremot ska läsaren aldrig tro att den bilden är hela sanningen. Den är bara en liten pyttedel av den.
Kram och tillönskan om en skön lördag i Weed!


Anne-Marie said...

Anna: Tycker att din blogg har en bra blandning av olika slags teman och litet inblick i vad du gör. Jag lägger i stort sett aldrig ut foton på mig själv eller på andra. Nej, att skriva om sin livsfilofosi passar inte den typen bloggar vi har.
Vad tråkigt att du kände dig så ensam i ditt äktenskap. Bra i alla fall att du tagit ett nytt steg och jag har fått känslan att du trivs rätt bra nu. :)
Känna sig ensam kan man göra även om man har fullt med människor omkring sig. Det är något inombords som gör att man kan vara själv utan att känna sig ensam. Många människor tror jag känner sig ensamma oavsett hur de lever.
Tack för din insiktsfulla kommentar Anna och gott nytt 2018!

Anne-Marie said...

Annika: Visst är den en hårfin linje det där mellan privat och personlig. Tycker att du håller en bra balans i din blogg.
Ibland undrar man vilka som läser bloggen. :) Minns att du några gånger bett folk att kommentera och jag har då förundrats över hur många som aldrig lämnar avtryck i vanliga fall.
Ja, naturen är väldigt viktig för att få energi och avslappning. Fortfarande saknar jag den lummigare naturen som jag var van vid i Sverige och som du ju har hos dig.
När jag startade min blogg var det mycket mer jämförelser mellan Sverige och USA men nu känns det ämnet uttömt. Man kan ju inte hålla på och jämföra i all oändlighet. :)
Jag minns att jag inte visste vad en blogg var förrän runt 2005 när jag hittade Annes blogg och sedan blev det inkörsporten till din och många andras. Verkligen tacksam att ha fått kontakt med dig och så många andra trevliga personer här i USA. :)
Haha, ja FB-grupperna har sina för- och nackdelar. :) Ibland undrar man verkligen om folk menar allvar med en del av frågorna.
Stor kram till dig!!! Och gott nytt år!

Anne-Marie said...

Annica: Ja, ibland får man skriva om och redigera för att det skall hålla att läsas av vem som helst. Det brukar jag försöka ha som “standard" för inläggen - kan vem som helst läsa detta och att det håller även för en person som inte har följt bloggen.
Foton måste man vara väldigt försiktig med och jag brukar alltid ange källa om jag hittar något via nätet. Man har en “guldvåg" i hjärtat och jag brukar försöka väga det jag skriver i vågen. Känns det rätt brukar det bli bra. :)
Självklart bildar man sig en uppfattning om en person och det är därför intressant när man får kommentarer som inte alls stämmer med hur man själv är. Då kan man ju fråga sig - skriver jag så att det inte alls stämmer eller är det så att den andra personen läser med “färgade glasögon". Oftast brukar det var dessa “färgade glasögon" som spökar.
Kramar till dig i norr!

Äventyret framtiden said...

Har man varit bloggvänner länge så känner man varandra mellan raderna på något sätt i alla fall. Jag försöker att inte vara alltför privat jag heller och jag tror det handlar allra mest om en viss försiktighet. Det uppstår så lätt missförstånd om ens egen person och givetvis också gentemot andra bloggare. En viss distans är nog bara hälsosam. Jag är inte ens intresserad av att få närmare detaljer om folks privatliv. Troligen för att jag själv inte vill ge ut alltför mycket av mitt eget. En balansgång är det och ibland behöver man vara mera rakt på än ibland, också då, för att inte missförstånd ska uppstå som kräver svar som man inte vill ge. Nu blir det här lite svamligt men efter så många år som vi har varit bloggvänner, så tror jag att du förstår vad jag menar ;).
Ibland blir man irriterad över småsaker, vilket det egentligen är, när man märker att någon "färgar" ens egen tillvaro med förutfattade meningar om ens liv. Då får man se sig själv i spegeln en stund och fundera på hur man egentligen skriver. Jag tror att vi alla får vara med om det på något sätt.
Vi läser ju alla utgående ifrån oss själva och då blir det lätt subjektivt. Tyvärr. Men för det mesta fungerar det utmärkt väl!
Passar på att önska dig ett Gott Nytt År!
Nyårskram!

Marina said...

Det är faktiskt lite spännande att man på något vis lär känna bloggare man följer trots att det inte är så mycket personligt.

Marina said...

Gott Nytt År!

Anonymous said...


GOTT NYTT ÅR
Anne-Marie

häls christer

Från Glam till Damm said...

Hej Anne-Marie,
Ja, tänk om det funnits svenskar i USA som bloggade när jag kom dit i början av 90-talet. Man hade ju ingen aning om hur det var eller hur allt fungerade....

Jag håller med dig om att världen handlar om så mycket mer än what meets the eye. Se om du kan få tag på Anders Jallais böcker och läs dem i ordning. Du kommer att sitta och nicka dig igenom hela serien. Och visst är naturen ett helt fantastiskt andrum för att ladda energi ända in i själen.

Jag är nog rätt personlig på min blogg, eftersom den var helt personlig när jag började, men har ofta undrat om man kan blotta sig lagom?

Jag tycker att det är så trist när bloggar försvinner och folk slutar blogga. Man undrar väldigt mycket om hur gick det sedan? Och du har alldeles rätt i att man lär känna personligheten bakom bloggen när man har följt en blogg länge. Det är så man får bloggvänner :-)

Kram och ha det gott!

Anneli

Anne-Marie said...

Karin: Det är en balansgång att dela med sig av olika saker i tillvaron utan att det blir alltför privat. Jag kollade en blogg ett tag där personen var väldigt privat och skrev om precis allt som rörde sig i huvudet på honom eller henne (det var litet oklart om det var en han eller hon) men det var nästan bara klagovisor så den bloggen var inte så intressant att följa.
Jodå, jag förstår precis vad du menar Karin. :) Jag skriver om vissa inlägg och funderar innan jag skriver vissa saker eftersom alla inlägg skall hålla att läsas av vem som helst. Inte bara bloggvännerna.
Vissa personer vill (tror jag) skapa litet debatt och litet “irritation" och vill gärna påpeka att deras åsikter är de korrekta. Sådana människor har jag rätt svårt för om jag skall vara ärlig. Man kan framföra sina åsikter utan att nedvärdera den andra personen.
Att inte vara subjektiv är knepigt och det är nog ytterst få tillfällen när man kan vara helt objektiv.
Önskar dig också ett riktigt Gott Nytt År! Kramar!

Anne-Marie said...

Marina: Det är litet av en “konst" att skriva en blogg där man kan vara personlig utan att bli alltför privat. Man håller en viss distans utan att det blir helt opersonligt.
Gott Nytt År önskar jag dig!

Anne-Marie said...

Christer: Gott Nytt År till dig!

Anne-Marie said...

Hej Anneli,
Visst hade det varit mycket lättare att kunna komma in i USA om man hade haft litet hjälp på traven. Och framför allt då jag aldrig haft svenskar omkring mig under alla dessa år jag bott i USA.
Känner inte till Anders Jallais böcker - skall kolla upp dem. Tack för tips! Det vi ser och upplever är en bråkdel (anser jag) av vad som egentligen finns runtomkring oss. Naturen är jätteviktig för mig. Har sett dina underbara bilder med naturen du har runt knutarna.
Ja, du skriver mer personligt än vad jag gör men det beror nog mycket på att du är sådan som person. Jag är nog inte lika personlig ens när folk träffar mig. Det är så olika.
Tror att en hel del har gått över till Instagram eftersom det tar tid att skriva genomtänkta blogginlägg och få med bra bilder. Allt verkar gå snabbare numera och att läsa text verkar vara något som många tycker är jobbigt.
Absolut att man lär känna de man följt ett bra tag. Kul tycker jag att man kan bli vänner genom bloggarna. :)
Gott Nytt År och kram!

Bikerbride said...

Jag vill börja med att önska God Jul i efterskott och Gott Nytt År i förskott.

Jag är jätteglad åt de kontakter jag har fått i USA via internet. Jag har tänkt på det många gånger, hur det var i sekelskiftet när människor emigrerade. Det var ju en hel värld bort. Chansen att komma tillbaka till Sverige till exempel var säkert minimal. Nu är vi några timmars flygresa bort. Det finns internet gör gamla och nya kontakter. Det finns Skype för dina släktingar som blir kvar.

Jag beundrar de som gått i bräschen som du Anne-Marie och jämnar vägen för oss andra som är på väg. Och som ger glimtar om en annan värld för de som inte är i USA. Tack. Ser fram emot mer inlägg att läsa på nya året. 🥂🍾

Anonymous said...

Hej Anne-Marie

Har själv haft planer på att börja blogga, men jag tror att den bloggen skulle dö ut.

Jag brukar dock försöka kommentera i dom bloggar jag läser på, om ingen skriver och kommenterar, så blir det rätt dött. Här är det dock rätt många som skriver.

Lite beundransvärt faktiskt, att folk kan blogga, och göra det under en längre tid. Det gäller ju att hitta ämnen, och det finns det naturligtvis mycket av, ämnen som man kanske inte ens tänker på annars.

Jag brukar fotografera rätt mycket numera, eftersom man alltid har en kamera med sig (mobilen), och jag har upptäckt att jag verkar vara rätt ensam om att göra så. Jag fotograferar vardagliga saker, som man annars bara går förbi, och om man bara tittar sig omkring, och inte bara rusar iväg, så finns det mycket att fota. Har fotat många roliga saker dom sista åren.

Angående att inte bli för personlig, så gäller det nog att skriva på den nivå man känner passar en själv, om sånt som man inte ångrar efteråt.

Önskar dig ett Gott Nytt År

Mvh Skogåsbon

Anne-Marie said...

Bikerbride: Detsamma till dig!
Visst är det en enorm skillnad att vara utlandsboende numera jämfört med för 100 år sedan.
Jag pratade i telefon med mina föräldrar eftersom det inte fanns Skype, vad jag vet, medan pappa levde (han gick bort 2001) och mamma hade ingen dator fram tills dess att hon gick bort 2013.
Roligt att du hittat hit och vi “ses" ju även på FB. :)
Jag delar gärna med mig av det jag lärt mig eftersom det är större skillnad mellan USA och Sverige än vad man tror. Hoppas att ni kommer till USA under 2018.
Gott Nytt År!

Anne-Marie said...

Hej Skogåsbon,
Tror att du skulle ha mycket intressant att dela med dig av men det krävs en hel del att skriva en blogg med inlägg med jämna mellanrum.
Jätteroligt att du hittat hit och kommenterar - uppskattar dina kommentarer. :) Det var ännu fler som kommenterade för några år sedan, många av dessa personer har lagt ner sina bloggar tyvärr.
Jag skriver inte alls så mycket som jag gjorde tidigare, bland annat pga tidsbrist och bland annat pga jag inte har fullt lika mycket att skriva om som tidigare. Eftersom det inte är en politisk blogg tar jag sällan upp politiska ämnen. Bestämde jag mig för att ändra inriktning skulle jag nog skriva mer om allt tokigt som händer både i USA och i Sverige.
Kul att du fotar sådant som du har i vardagen. Hur menar du att andra inte fotar? Tar inte folk foton med sina mobiler?
Har du ett Instagramkonto?
Det blir att man hittar en balans ifråga om vad och hur man skriver om saker och ting. Det tog ett tag för mig men nu känns det som om jag oftast vet hur jag vill skriva om ett ämne.
Gott Nytt År önskar jag dig!

Anonymous said...

Hej igen Anne-Marie

Nej ,jag inget Instagramkonto.

När jag visar folk vad jag har fotograferat, så märker jag att dom som jag visar fotona för, har själva ingenting att visa.

Jag tycker att du har en bra blog. Man har ju varit i USA et antal gånger, och det gör att det är intressent att läsa hur det kan vara för en Svensk-Amerikan, som jag tycker att du är, efter så lång tid i USA.

Här ett roligt inlägg på en blog jag brukar läsa på. Märkligt hur dom kan räkna så fel.
http://bittterpittten.blogspot.se/2017/12/den-avbokade-alandsresan.html

Mvh Skogåsbon

Channal said...

Hej Ann-Marie! Så glad att jag har fått lära känna dig här. Har aldrig bott i USA... bara drömt! Är imponerad av er tjejer som vågade att ta klivet ut i världen.

Önskar dig ett Gott Nytt 2018!

KRAMAR Anna

Anne-Marie said...

Skogåsbon: Intressant att många inte har foton. Jag hade en känsla av att folk fotar mycket med sina smart phones.
Tack! Roligt att du tycker om bloggen. :) Jag hoppas att jag kan dela med mig litet av hur det är att bo som svensk i USA. Men, min del av USA är väldigt annorlunda jämfört med någon av de större städerna. Går inte att jämföra faktiskt.
Haha, ja det var ett kul inlägg. Bloggens namn var ju också litet speciellt. :) Jag tror att många inte har en aning om vad de håller på med inom olika företag. Och det gäller både Sverige och USA.

Anne-Marie said...

Anna: Jättetrevligt att vi hittat till varandra och fått följa varandra. Kanske vi även ses i verkliga livet någon gång. :) Att bo i USA verkar vara mångas dröm. Och nog stämmer det att det krävs en hel del mod att faktiskt ta steget.
Gott Nytt År önskar jag dig också! Kramar!

Lena i Wales said...

Jag lägger ibland in lite personligt, men försöker hålla mej till det svenska lagom. Ibland svårt att sätta gränserna rätt.
Ja, tänk vad mycket som hänt tekniskt på 20 år.
Önskar dej en god fotsättning!

Anne-Marie said...

Lena: Tycker du har en bra blandning och balans på din blogg. Eftersom du är reseledare blir det ju också många restips. :)
Det är svårt att riktigt fatta hur mycket som förändrats på bara 20 år.
Tack detsamma Lena!