Friday, August 14, 2015

Våga prata inför andra

Hur känner ni när det gäller att prata inför andra?
Jag var under många år skräckslagen om jag var tvungen att stå inför en grupp och tala om något. När jag gick i skolan i Sverige var det sällsynt att vi fick hålla anföranden och det blev otroligt stort de få gånger vi faktiskt gjorde det. Tror att det är annorlunda numera i den svenska skolan. Rätta mig om jag har fel.

I den amerikanska skolan är det vanligt att eleverna får prata inför klassen och vår skola har så kallade "speech"-kurser varje termin. En av mina första terminer som elev inom skolan gick jag en sådan kurs och det var mycket lärorikt och bra. Att prata på engelska inför klassen var givetvis ytterligare en utmaning men läraren vi hade var riktigt bra och han gav mig alltid uppmuntran vilket hjälpte. Men nervös var jag och det kändes obehagligt att ha alla ögon riktade mot sig.

Medan jag bodde i Sverige gick jag faktiskt en kurs (hos någon av kursverksamheterna) i att tala inför andra men den hjälpte mig i stort sett inte alls. Jag var otroligt nervös och tyckte att min rädsla inte alls blev mindre.
Hemma fanns motsatsen till mig, nämligen min pappa. Han älskade att hålla föredrag och tyckte om att få den uppmärksamheten från en publik. Han var en mycket duktig föredragshållare och fick chansen att prata inför publik på många olika håll i landet. Under flera år höll han hundratals föredrag för sitt arbete vilket säkert bidrog till hans säkerhet.

I USA verkar många människor relativt enkelt kunna ställa sig inför en grupp och prata rätt obehindrat och det gäller både barn och vuxna. Det är en del av det amerikanska samhället och den amerikanska kulturen som känns positiv tycker jag.

Jag glömmer aldrig när jag gick på Friskis och Svettis i Stockholm och ledaren för vår grupp ville prata litet efter passet. Han var väldigt utåtriktad och trevlig men responsen han fick från gruppen var i stort sett lika med noll. Ingen verkade våga säga något. Och jag tror inte att det berodde på att folk var slutkörda utan helt enkelt för att man inte vågade.
Vid ett tillfälle fanns tre amerikaner med som besökare under passet och då fick ledaren verkligen respons. För dem var det helt naturligt att man samtalade om ditt och datt och det var inget konstigt eller besvärligt. Vi andra (svenskar) följde förundrat samtalet. ;) Det var ett tillfälle när jag insåg att amerikaner har lätt för att prata med i stort sett vem som helst.

Nu under sommaren har videokonferensteknologin bytts ut till stor del i våra klassrum (i den byggnad där jag arbetar) och de lärare som skall börja undervisa nästa vecka behöver små "träningspass" för att kunna genomföra sina kurser. Det föll på mig att hålla dessa anföranden och idag pratade jag inför en grupp lärare. Några hade till och med varit mina lärare när jag var elev - det kändes litet lustigt med de ombytta rollerna. Jag hade varit litet nervös inför det hela men inte alls så att jag kände mig hindrad av nervositeten. Och när jag väl stod inför lärarna kom det jag skulle säga naturligt och det kändes roligt.

Efteråt slog det mig att jag förändrats väldigt mycket under mina år här och det kändes som ett bra betyg. :)

Tur att jag inte behövde dricka alkohol för att klara av anförandet idag. ;)

30 comments:

Steel City Anna said...

Vi fick ganska bra traning i skolan tycker jag, men bast nytta har jag haft nar jag gick en kurs i retorik. Och att flytta till England dar man maste prata med folk :) fast egentligen har jag alltid varit ganska pratglad och mer fatt halla tillbaka i Stockholm for att inte verka galen eller dra till mej for manga galningar :) I England kan jag vara mer som jag ar. Men det ar bra att tranas tidigt i att prata tror jag. Amerikanerna har en fordel dar. Aven engelsmannen far mkt traning. Pa manga jobbintervjuer har forvantas man halla ett 5 minuters foredrag. Aven pa manga kurser jag gatt, presentera sej sjalv och sitt foretag osv.

Äventyret framtiden said...

Personligen har jag inget som helst problem att ställa mig upp och prata inför publik, men det beror säkert på att jag har en viss vana vid det här laget.
Jag minns dock att det har funnits en viss nervositet och om jag vet att jag ska hålla ett anförande, länge innan planerat, så då kan jag känna mig lite nervig. Men spontana anföranden går bra.

Jag har varit på mina egna barns och barnbarns skolavslutningar, julfester och dylikt och har alltid hänförts över att de tar det så naturligt, ställer sig upp, sjunger, dedikerar osv. som den mest självklara sak i världen. Alla barn, inte bara de som är mina. Den nya skolan är kanske mera "befriande" på det sättet i jämförelse med när man själv gick i skola.

Kramar

Annika said...

Jag tycker det är hemskt. Får panik nästan vid bara tanken.

Precis som du säger gjorde inte skolan mkt nytta då man skulle redovisa. Lärarna uppmuntrande inte, och det hjälpte inte att ngn i klassen kläckte ur sig "KOLLA pappret darrar". USCH!!
Tror att det är annorlunda hemma idag, att lärarna har bättrat sig på den punkten och att de inte tolererar elever som inte lyssnar o visar respekt.

Här i USA får de lära sig prata inför grupp redan på lekis, show and tell, och lärarna tolererar inte ens där att de andra barnen inte lyssnar. Sen forsätter det så hela skoltiden. Det är mkt mer avslappnat här med redovisningar och föredrag och att tala inför grupp. Karolina har NOLL problem med att tala inför grupp, NOLL. OCH jag slås ju ständigt av hur frimodiga och säkra amerikanska ungdomar är i grupp. Allt jag sett här ifråga om teater och uppträdanden har varit så top of the line.
Karolina tog även Speech and Debate i High School och det var en ren fröjd att se de ungarna "inta podiet". Mod och säkerhet.
I wish, I wish att vi hade haft ngt liknande.

Ngn på begravningsbyrån, och även ngn i kyrkan, hade läst mitt blogginlägg om min mormor. Nu vill de att jag ska läsa det högt på minnesstunden. Jag pallar det ICKE. Tror inte ens jag pallar att läsa vers i kyrkan. Orkar/kan inte. OCH jag skulle bli både nervös och samtidigt inte kunna hålla tillbaka tårarna.
Men, det är förstås en extrem situation.

Annars, nej, jag tycker verkligen inte om att stå och tala inför grupp. SÅ inte min tekopp.

Kramar!!


olgakatt said...

Jag tror man övar framträdande inför grupp mera i dagens skola men vi svenskar är ofta ändå litet blyga. Jag hade "speech" i min amerikanska skola och har haft mycket glädje av det. Fr a lärde jag mig att aldrig läsa från ett manuskript utan alltid vara så påläst att det räcker med stolpar. Litet nervös ska man vara, då skärper man sig!

Channal said...

Jag har alltid varit en teaterapa! Höll i många klassens roligatimme under skoltiden. Prata inför föräldrar på klassmöten gillar jag också. Tror jag gillar att stå i centrum. Har haft många elever som tycker att det är jobbigt att stå inför klassen. Då är drama jättebra. Genom dramundervisning och retorik har jag fått många elever att känna sig säkrare att prata inför klassen.

Trevlig helg och Kram! Anna

Stina said...

Jag avskyr verkligen att prata inför andra. På gymnasiet i Sverige så led jag jättemycket av det. På universitetet här i USA gick det faktiskt bättre. Men på det stora hela så är det fortfarande något jag undviker. Vi har alla olika talanger, och att hålla föredrag är verkligen inte min. :)

Vad skönt att det gick bra!! Kram!

Monica said...

Jag tycker det är lite kul att hålla föredrag och prata inför en publik, vi fick rätt bra träning i skolan och längre fram på KI, t ex när jag läste medicin så fick vi vid de muntliga tentorna som kom rätt ofta en lapp med ett okänt ämne och så tala om det i ca 20 minuter och bli bedömd, godkänd eller icke, ofta sa läkarna att vi börjar med Monica:-), då andades studiekompisarna ut ett tag, fick ju lite tid att förbereda sig, jag såg ämnet och började formulera mig när jag steg fram, ja inte alla tyckte detta var roligt men man lärde sig mycket, ett knep är att fokusera på någon i publiken och inte fladdra runt med blicken så mycket, se på folk och vara tydlig. Det var lite sport över det här:-), och det gällde att vara väl påläst, då var det roligt att prata om något som engagerade.
Men som Annika skriver om att läsa eller tala vid en begravning med någon som står en så nära, i stor sorg skulle jag inte orka heller, det vet jag efter att ha stått vid kistor med mina nära.

Annica said...

Att tala inför andra är verkligen rena skräcken för många svenskar. Jag kan inte säga att jag är helt bekväm med det men fick en viss vana när jag under flera år jobbade som kursledare hos ett studieförbund. Att jag kunde mitt "ämne" och alltid var väl förberedd gjorde att det mesta av nervositeten släppte. Och råkade jag göra bort mig så bjöd jag på det och skrattade gott.
Alla tabbar vi oss då och då och världen går inte under för det. Och ju äldre man blir desto mindre bryr man sig om sina tillkortakommanden. En av fördelarna med att åldras. :)
Kram från soliga sensommar-Sverige!

Anne-Marie said...

Anna: Du är en del år yngre än mig vad jag förstått så din upplevelse av skolan i Sverige är nog litet annorlunda.
Min upplevelse av England när jag varit där (och jag har rest dit flera gånger) är att människor är relativt öppna - precis som i USA - och att man pratar mycket mera med varandra än vad man gör i Sverige. Jag skulle nog också få hålla tillbaka numera i Sverige eftersom jag förändrats rätt mycket under mina år i USA. Fattar egentligen inte varför folk är så tillknäppta i Sverige många gånger.
Tror att det är väldigt nyttigt att kunna prata inför andra och inte vara ett nervöst vrak innan. ;)

Anne-Marie said...

Karin: Vad fint att du tycker att det känns bra och enkelt att prata inför andra. Minns hur otroligt nervös jag blev när jag var yngre. Panikslagen nästan.
Skall man planera och förbereda sig finns det givetvis mer tid att bli nervös. Samtidigt kan man ju också känna sig litet mer säker om man hinner tänka på vad man vill säga.
Skolan har säkert förändrats mycket under de år som gått sedan jag gick i skolan. Tur är väl det att det blivit en positiv förändring.
Att sjunga inför andra skulle få mig att fortfarande bli mycket nervös. Jag kan sjunga men det skulle troligen låta hemskt pga nervositet. :)
Kramar!

Anne-Marie said...

Annika: Jag var väldigt glad och tacksam när jag insåg att jag förändrats och att det inte var så hemskt att tala inför gruppen som jag tidigare skulle ha tyckt. Det är bra att få uppleva förändringar som man gjort. Tror att min pappa var stolt över mig. :)
Jag minns på högstadiet när vi fick prata inför klassen kanske 1-2 gånger och jag var i upplösningstillstånd. Dessutom var ju det en känslig tid när man inte riktigt "hittat sig själv".
Det känns väldigt positivt att läsa det du skriver om hur det är i den amerikanska skolan. Jag har ju inte den erfarenheten som du har. Det kan bara vara bra och "lyftande" att kunna tala inför en grupp. Något som alltid är bra att ha med sig i baggaget. Tror att amerikanska filmer faktiskt visar hur det är, dvs att barn och ungdomar kan stå och prata inför en grupp relativt lätt.
Vilken fantastiskt fin komplimang att ditt blogginlägg upmärksammats (det var ett mycket känslosamt och kärleksfullt inlägg du skrev :)) men jag förstår helt och fullt att du inte kan/vill/orkar att läsa det i kyrkan. Kanske de kan trycka upp det i någon minnesskrift?
Stor kram!!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Tror också att den svenska skolan blivit bättre på att låta eleverna träna på att prata inför andra.
Svenskar är mer blyga än amerikaner - så är det bara. Men det skulle göra svenskarna gott tror jag att bli litet mer frimodiga. :)
Speech-kurser är fantastiskt bra. Även om jag inte kände mig särskilt modig när jag gick kursen på min skola har jag senare verkligen haft nytta av det jag lärde mig.
Nej, att läsa från ett manuskript skall man inte göra men litet stolpar går bra.

Anne-Marie said...

Anna: Hade en känsla av att du är litet av en teaterapa. ;)
När jag gick på lågstadiet tyckte jag om att stå inför klassen och prata och även spela på orgeln som vi hade. Men senare (bland annat pga att jag blev mobbad) blev jag väldigt blyg och rädd inför grupper. Som tur är verkar det ha släppt nu.
Du är nog litet som min pappa. :) Minns så väl att han tyckte om att stå framför en grupp och dela med sig av olika saker.
Drama har jag aldrig provat på men kan tänka mig att det kan hjälpa med scenskräck.
Ha en fin helg! Kram!

Anne-Marie said...

Stina: Som jag skrev till Anna tyckte jag om som yngre att stå på scen framför klassen och prata och spela på orgeln men pga mobbning blev jag väldigt blyg. Det tycks ha tagit mycket lång tid att bli av med en del av den scenskräcken.
Jag kommer nog aldrig att bli som min pappa men det känns bra att vara mindre rädd.
Alla har vi olika talanger. :) Kram!

Anne-Marie said...

Monica: Att tala om något som man inte alls är förberedd på skulle jag ha svårare för.
Det låter som om du fick bra träning när du pluggade och blev av med mycket av scenskräcken. Absolut, det finns olika knep man kan ta till för att stoppa en del av nervositeten. Eftersom jag känner lärarna var det ju inte alls lika "farligt" som jag möjligen skulle ha upplevt det om det var en helt okänd grupp.
Att prata om något som engagerar gör det hela givetvis mycket enklare. Då finns både hjärna och hjärta med. :)
Nej, jag skulle inte heller vilja tala inför en grupp om jag mådde känslomässigt dåligt. Att komma till en kyrka vid en begravning räcker för att sätta igång tårarna.

Anne-Marie said...

Annica: Så intressant att du arbetat inom studieförbund. Vad föreläste du om? Om jag nu får vara litet nyfiken. ;)
Kan man ett ämne blir det givetvis mycket enklare. Och med träning släpper nervositeten mer och mer.
Att bjuda på sig själv och kunna vara okej med att göra bort sig är väldigt bra. Man skall kunna vara tillräckligt "stor" för att kunna göra bort sig. :)
Att åldras har sina fördelar. Och en tycks vara att man inte tar sig på fullt lika stort allvar.
Kram från ett återigen rökfyllt Weed!

Tant Gröns Lilla Bod said...

Huvvaligen, tiden springer iväg! Nu när semestern är slut är det i stort sett omöjligt att hinna med att läsa alla fina bloggar som finns, men nu har jag i alla fall hunnit läsa ikapp lite här och det är som vanligt mycket trevligt :). Jag hoppas luften har klarnat hos dig så att du kan promenera utan besvär av röken. Och hönsgrannar, tänka sig! Jag har länge drömt om att ha höns och tupp men än har det inte varit möjligt. Höns lägger utmärkta ägg även utan tupp men de kan förstås inte få kycklingar. Men en tupp är även "bossen" i hönsgården så en hönsgård där det finns tupp är i regel lugnare än en utan. Har man hönsen och tuppen instängda tidigt på morgonen så låter de heller inte lila mycket. Har jag hört. Men det krävs tillstånd för att få ha fjäderfä i detaljplanerat område i Sverige.

Usch, jag minns med fasa de där tillfällena av "redovisning" man skulle hålla i skolan. Där stod man med darrande röst och händer och svettades floder när man skulle berätta om sina resultat. Som tur är så går det att förändras och utvecklas. Sedan skoltiden har jag talat och sjungit inför många och det är rätt befriande att inte ha den där skräcken hängande över sig. I klassrummet uppmuntrar jag barnen att berätta om och visa saker som de får ha med sig till skolan. Och förklara dessutom för dem som lyssnar hur viktigt det är att a l l a lyssnar och visar att man gör det. Jag hoppas att mina elever inte säger som vuxna, att det var det värsta jag tvingat dem igenom :).

Ha en riktigt fin dag!
~ Maria ~

Anne-Marie said...

Maria: Roligt att du tittade in. :)
Vi hade rätt mycket rök igår igen och jag kände av den i näsan. Idag verkar det bättre. Röken kommer och går beroende på hur vinden blåser. Fortfarande brinner många rätt stora bränder i norra Kalifornien.
Hönorna verkar komma bra överens än så länge i alla fall. Har inte sett att de är osams. Jag tror inte att man kan ha tuppar mitt i bebyggelsen i Weed men självklart bryr sig folk inte om regler ibland.
Vad bra det låter hur du arbetar med dina elever. Jag tror att det är bra att börja tidigt med presentationer inför andra. Då blir det inte så dramatiskt utan en naturlig del av skolvärlden. Ja, nog minns jag hemska redovisningar i skolan när man inte mindes något efteråt pga nervositet. Tur att man kan förändras. :)
Ha det gott!

Desiree said...

Jag tycker nog att det ar lite nervost att stalla sig upp och prata infor folk. Men det beror ocksa pa vilket amne det galler och hur pass saker jag kanner mig pa det jag ska framfora. Tycker inte att man tranade sa mycket pa detta da jag gick i skolan i sverige. Jag tror man ovar betydligt mer pa detta i amerikanska skolan. Det allra varsta ar att behova redovisa nagot eller prata om ett amne som man kanner att man inte beharskar. Det tycker jag ar riktigt jobbigt.
Kramar!

Bettan said...

Jag var jätteblyg i skolan, och det var en fasa när man skulle redovisa. Brukade stanna hemma de dagarna, var så nervös att jag inte behövde fejka magproblem.
Först när jag hade jobbat på Spårvägen några år och vidareutbildades till trafikledare på 80-talet, lärde jag mig att prata inför folk. Man har liksom inget val när man står i Brunnsparken (en stor knutpunkt för många linjer) och det är strömlöst i hela centrala stan. Hundratals jätteirriterade, förbannade och skogstokiga människor som inte kan förstå varför spårvagnarna
A) Inte kan köra trots att man just sagt att det är strömlöst
B) Varför de strömlösa vagnarna helt enkelt inte kör om de som inte kan köra
C) Och om man är helt inkompetent som inte kan koppla på strömmen
D) Och när det väl börjar rulla igen - 500 personer undrar: "Varför kan inte alla andra åka med nästa vagn - jag måste på den första..."
I det läget glömmer man allt var tunghäfta heter och informerar (!!) tills man är blå i ansiktet.
Efter upplevelser som denna så försvann blygheten ganska fort ;) Nu tjatar jag nog lite för mycket istället.
I skolan får man prata inför gruppen mycket mer i dag. Ungarna får mer hjälp mycket tidigare. Bra tycker jag :)

Anne-Marie said...

Desiree: Jag tror att jag hade varit mer nervös om det varit okända personer. Nu var det lärare som jag känner. Och det var något jag kunde. Att prata om något man inte riktigt behärskar går ju knappt och resultatet blir säkert därefter. Men för 10-15 år sedan hade jag varit mycket mera nervös oavsett publik och ämne och det kändes bra. :)
Kramar!

Annika said...

Jag har ju inga problem att prata inför folk. När jag var yngre sjöng jag mycket och då ofta solo inför publik. Det var jag skitnervös för därför att det hörs så tydligt om man blir nervös när man sjunger - man tappar ju stödet då och börjar kväka eller darra på stämman.

Men prata inför folk har jag nog (nästan) aldrig haft problem med. Innan jag blev akademiker jobbade jag dessutom som guide på ett museum - det har blivit sammanlagt många timmar av offentligt pratande. Nu i våras blev jag tvungen att prata inför kanske 500 helt oförberett (eftersom ingen hade talat om att jag skulle introducera en studerande som vunnit priser), DET var däremot lite vanskligt och läskigt...

Kommer inte ihåg att jag lärde mig mycket om att föreläsa eller prata inför folk i skolan på sin tid.

Anne-Marie said...

Lisbeth: Jag har också fått problem med magen när jag varit riktigt nervös. Det är jättejobbigt.
Man undrar ibland vart logiken tar vägen när folk blir upprörda. Spårvagnar behöver ström. Det finns ingen ström. Ja men, kör vagnarna ändå. ;)
Det där att komma med den första vagnen minns jag mycket väl från Stockholms tunnelbana. ALLA skulle med den första vagnen trots att nästa kom kanske 2 minuter senare. Jag stod alltid kvar och väntade och hade rätt gott om plats. :)
Bra att du i alla fall kom över din tunghäfta även om det ju inte kanske var de allra mest roliga former av att tala inför publik.
Det låter bra att man i svenska skolan idag får prata mer inför en grupp jämfört med min generation.

Anne-Marie said...

Annika: Vad modig du är som sjungit inför publik. Jag kan sjunga men tror inte att jag skulle våga det du har gjort. Som du säger, det hörs med en gång om man är nervös när man sjunger. Kör går bra inför publik men inte själv.
Skönt att du inte har scenskräck. Det är inte roligt alls. Att ge guidade turer på ett museum kanske är ett bra sätt att bli van eftersom man vet vad man skall säga och allt är förberett.
Att ge ett tal helt oförberett skulle jag inte vilja men ibland utmanas man.
Nej, skolan i Sverige på min tid gav inte många tillfällen till att prata inför en grupp. Roliga timmen minns jag och den tyckte jag om innan jag blev riktigt blyg. :)

Anonymous said...

Tyvärr har jag inga som helst spärrar att prata inför publik. Så länge det är ett ämne jag kan. En person eller direktsändning i radio, spelar ingen roll. Jag pratar på.
Som lärare, reseledare och föredragshållare pratar jag mycket inför folk.

Anonymous said...

Sean jag flyttade hit till min lilla förort, som faktiskt är en "town",
dvs har borgmästare och Town Council, har jag varit mycket aktiv och ofta
framlagt mina åsikter vid TC möten, när agendan hade punkter, som intresserade mej.
Den första var en park, som ligger alldeles bakom mitt hus. Det var en
fajt mellan oss "tree huggers" och dom som ville ha fotboll- och basketboll
planer. Parken är liten, men den är del av ett eco-system av Potomac floden.
Dessutom har den ett stort nummmer av träd och växter, hemmahörande i Virginia.
Gick till varje TC möte. Och vi naturälskare lyckades förmå TC att låta parken vara i sitt naturliga skick.

Hade också en "diskussion" med en av TC-medlemmarna, som resulterade i ett
himla bråk. Det skrevs t.o.m. om det i Washington Post och visades på Utube.

Nej, blyg har jag aldrig varit.

Ruth i Virginia

(vilka otäcka skogsbränder ni har
och nu en jordbävning i Oakland)

Anne-Marie said...

Lena: Hade på känn att du var van att prata inför andra. :) Måste kännas bra att kunna göra det rätt obehindrat.

Anne-Marie said...

Ruth: Härligt att du vågar ta en strid med de som bestämmer. Och att ni vann striden om parken. De allra flesta människor (som jag upplever det) har åsikter om det mesta och kanske är emot olika saker men de vågar inte göra något. Eller så vill de att andra skall ta tag i saken. Det behövs sådana som du. :)
Jag har faktiskt sett en YouTube video med dig där TC-folket inte tyckte om att du stod på dig. Good for you! :)
Jag brukar inte gå på möten men jag har skrivit ett antal brev till folk inom företagstoppar när jag velat påpeka saker och ting som inte fungerat när jag utnyttjat deras tjänster. Fick bland annat en Greyhoundchaufför omplacerad när hon körde sin egen grej och inte följde bussens tidtabell. Brukar skriva till toppen inom företag och då verkar de göra något.
Bränderna kommer nog att brinna länge. Vi har rök de allra flesta dagarna. Såg att det "bara" var en 4.0 i San Francisco-området. Den stora kommer att komma ute i Stilla Havet tror jag där förkastningssprickan går utanför bland annat Oregons kust. De flesta verkar tro att det blir en 9 +.

Krönikören said...

Ja, det stämmer att barnen idag får öva på det i skolan. Först i små grupper och sedan inför klassen.

Jag har inga problem att prata inför folk, har varit IT-utbildare och är därför van. För länge sedan fick jag tipset att tänka att de som lyssnar vet mindre om ämnet än vad jag som talar gör - det underlättar. Man kan också låtsas att alla åhörare är nakna, om man inte fnittrar ihjäl sig då :)

Anne-Marie said...

Krönikören: Vad bra att man numera får öva på att prata inför en grupp i den svenska skolan.
Hade fått en känsla av att du inte hade tunghäfta. ;) Det var ett bra tips att tänka på. Det där att se åhörarna nakna är väl en klassiker. Jag behöver fokus på vad jag säger och inte på hur åhörarna ser ut. :)