Saturday, June 13, 2015

18 år i USA

Ibland hisnar det när jag inser att jag faktiskt snart bott 1/3 av mitt liv i USA. I april i år var det 18 år sedan som jag först kom till Mt Shasta för att besöka staden, se berget och träffa Michael. När jag kom visste jag väldigt litet om hur svårt det var att flytta till och bosätta sig i USA men allteftersom tiden gick lärde jag mig mer och mer. Jag visste inte att skillnaden mellan USA och Sverige faktiskt är så stor som den är och jag visste heller inte att man hamnar i ett "ingemansland" litet grand när man lämnar sitt hemland och flyttar till ett annat.

Jag känner mig inte längre som en svensk på det sättet som jag gjorde när jag bodde i Sverige. Kopplingen till Sverige har suddats ut mer och mer under årens lopp, framför allt då jag numera inte har någon riktigt nära släkt i Sverige. Men min svenska i både tal och skrift är helt intakt och som jag skrivit om flera gånger på bloggen månar jag om min svenska, kanske mer än de som bor i Sverige.

Engelskan är mitt vardagsspråk. Det jag pratar, tänker på och hör omkring mig under större delen av min vakna tid. Men jag känner mig absolut inte som en amerikan. Jag känner att jag till viss del befinner mig i en egen värld som är en blandning av det svenska och amerikanska. Kanske det delvis beror på att jag inte haft andra svenskar omkring mig sedan jag kom till USA och bara umgåtts med amerikaner. Fortfarande har jag faktiskt flest vänner i Sverige som jag också månat om att behålla som vänner.

Jag är med i en Facebookgrupp som är till för svenskar som bor i USA och jag har sett flera som skrivit entusiastiska inlägg och kommentarer om svenskt lösgodis som tydligen kommit till IKEA här i USA. Jag känner mig litet oförstående skall villigt erkännas över denna entusiasm men i början av mitt USA-liv var det mycket jag saknade ifråga om svensk mat. Numera känner jag absolut ingen saknad. Det enda jag kan sakna ibland är Kalles Kaviar och det kan jag få hjälp att få skickat till mig genom en snäll vän här på västkusten.

Min referensram för Sverige är 18 år gammal även om jag gör mitt bästa för att hänga med i utvecklingen. Men bor man inte i landet går det inte att ha en känsla för hur det faktiskt är. En hel del av det som pågår i Sverige gör mig undrande och jag förstår egentligen inte hur man tänker och resonerar.

Det USA jag kom till finns inte längre. För 18 år sedan var USA ett land med mycket framtidsanda, positivism och en tro på något bra. Allteftersom åren gått har allt fler människor fått uppleva hur det är att inte ha ett arbete och kanske till och med bli hemlösa. Svenska Dagbladet hade alldeles nyligen denna mycket bra artikel: http://www.svd.se/den-amerikanska-mardrommen. Jag kan bara instämma i det de skriver - det finns en stor del av USAs befolkning som lever i fattigdom och bara en minoritet är mycket rika. USAs medelklass som egentligen byggde USA har försvunnit mer eller mindre. Och jag undrar om inte utvecklingen i Sverige är på väg åt samma håll fast kanske på ett litet annat sätt.

Alla länder har sina för- och nackdelar, så även Sverige och USA. Jag kan nog se med rätt neutrala ögon på båda länderna trots att jag bor i USA. Eftersom jag står inför ett vägskäl i mitt liv kommer jag snart att "ryckas upp med rötterna" igen. När jag har mer fasta planer får jag berätta.

Jag har inga digitala bilder från mina tidigare år här i USA så lägger ut ett par bilder som representerar Mt Shasta-området som har varit min "bas" under nästan hela mitt liv här. Detta område är fattigt och har ett litet utbud av affärer men vad vi har är storslagna vyer med det magiska berget Mt Shasta. Dessa bilder är från lavendelodlingarna i Shasta Valley i juli 2011 när min vän C och jag var där. Ser ni så mycket mera snö det är på berget eftersom torkan inte hade satt igång 2011..


40 comments:

Annika said...

Ja, jag kan känna igen känslan - vet inte var det där landet med all framtidstron och tillförsikten tog vägen. Eller länderna. Jag tror att man känner det mycket mer akut om man bor i de där delarna som snabbt blev allt fattigare och där resurserna användes upp allt snabbare (norra CO var ju också så).

"Hem" är ju också svårt att åka när man varit borta så länge - det har blivit ett annat land det med. Själv känner jag mig mest hemma med min omedelbara familj - med S. och hundarna. Hoppas att du hittar ett ställe där det känns mer rätt och lättare att rota dig igen!

FREEDOMtravel said...

Intressant att läsa! Och intressant att snart få veta mer om det vägskäl du står i nu. Visst har Sverige förändrats, och jag tycker tyvärr att klimatet känns tråkigare. Det är större skillnad på rika och fattiga och vi har en ökande invandrarfientlighet. En mindre viktig detalj då, men det där med lösgodiset fattar jag inte alls? Jag har sett fler skriva om det, men jag fattar ingenting. Jag trodde att det var för barn? Inte är det gott i alla fall...

Gunnel said...

18 år är en lång tid. Min son flyttade till USA för 15 år sedan. Då åkte han dit för att hans företag hade ett kontor i San Diego, och det var tänkt att han skulle stanna ett år. Men er tideräkning är kanske annorlunda än den vi har här i Sverige? Kram

Channal said...

18 år! Det är många år. Du måste känna dig som en helamerikan... nästan! Är väldigt fascinerad över er som har bytt kontinent. En dröm jag aldrig har vågat att göra. Jag har alltid varit en hemmakatt med vilda drömmar.

KRAMAR Anna

Andra året i Hjo said...

Det är alltid kul att resa och besöka andra länder. Nej, kanske inte alla länder. Men ändå. Och kul att komma hem igen. Det är skillnaden mot att flytta för gott. Fyra veckor i Frankrike är längsta tiden för oss. Jag älskar Frankrike men inser att någon fransman blir jag aldrig. Kan tänka mig att min hemlängtan skulle bli stor.

Anonymous said...

Naturligtvis har Sverige förändrats. USA har också förändrats. Hela världen har förändrats. Inget är som det var någonstans för ett, fem, tio eller arton år sedan. Likaså med varje människa. Förändring kan vara på gott och ont, men utan förändring ingen utveckling./Susanne

Anonymous said...

Hej, hela värden förändras 15- 20 år. I det spannet kommer det in.
Mycket nya politiker i hela värden. Sedan på 15- 20 år.

Harv det kommit mycket ny teknik. Som knycker mycket jobb. Dom
enkla jobben blir färre. I länderna, är vi ganska mycket övervakade.
Men inte så mycket på mindre orter. Jag tror att vi flesta får
det bättre om vill komma framåt. Hälsningar Stig.

Annica said...

Förändringens vind blåser hela tiden, både i den stora världen och i den lilla, den egna. Och med varierande vindstyrka.
På 18 år hinner mycket förändras, vissa saker till det bättre och vissa till det sämre. Och vad som är vilket upplevs nog ofta väldigt subjektivt.
Det måste vara ett svårt beslut att bryta upp efter så många år - det är ingenting som man bestämmer bara si-så-där i alla hast. Jag kan bara säga att jag avundas dig inte där du står vid ditt vägskäl. Jag kan tänka mig att vägskyltarna pekar åt många olika håll. Kanske en god idé att göra en lista över ändstationernas plus och minus. ;)
God vecka 25!
Kram från norra Sveriges kustland dit sommaren tydligen behöver GPS eller kartbok för att hitta. :(

Anne-Marie said...

Annika: Jag tycker man märker en stor skillnad i hela USA med tanke på förändringarna men det kanske blir ännu mera märkbart i de fattigare delarna. Silicone Valley märker troligen inte alls av krisen lika mycket.
Jag vet egentligen inte vad som är "hem" numera. Det finns ingenting som binder mig till Weed förutom mitt jobb och i Sverige har jag inga band alls egentligen. Man får nog skapa sitt eget hem - som du skriver - oavsett var man bor.
Vi får se hur allt utvecklar sig framöver.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Det är bra ibland att göra litet sammanfattningar - roligt att du tyckte om inlägget.
Både Sverige och USA har förändrats väldigt mycket och jag ser mycket som har blivit sämre i båda länderna - tyvärr.
Nej, lösgodiset vet jag inte riktigt varför det är så poppis. Jag klarar mig bra utan det. :)

Anne-Marie said...

Gunnel: Ja, vem vet kanske USA har en annan slags tideräkning. :)
Jag hade ingen tidsbegränsning när jag kom till USA mer än att jag var begränsad av vad som gällde betr. immigrationsreglerna - och de skall man definitivt följa.
Kram!

Anne-Marie said...

Anna: Det är bäst att inte tänka på hur lång tid det faktiskt är. :) Som jag skrev i inlägget känner jag mig nog varken som en svensk eller amerikan. Det är Anne-Maries värld numera. ;)
Jag gjorde min flytt till USA så gradvis att det blev mindre läskigt men troligen kan jag inte göra så nu.

Anne-Marie said...

Hans: Att resa är helt okej det också. Eftersom jag träffade en amerikan och det inte var aktuellt att vi skulle flytta till Sverige blev jag kvar i USA. Frankrike är ett speciellt land. Där skulle jag nog ha litet svårare att anpassa mig.

Anne-Marie said...

Susanne: Så sant. Håller helt med dig att en förändring alltid sker. Det jag dock märkt är att det både i Sverige och USA tycks vara en förändring inom många områden som inte alltid är så bra och positiv. En mycket märkbar förändring i USA är det mycket utbredda kontrollsamhället som vi numera har.

Anne-Marie said...

Stig: Det har skett en omfattande förändring inom arbetslivet både i Sverige och i USA. Många jobb i USA har "skeppats" till andra länder som till exempel Indien och Pakistan.
Övervakningen och kontrollen i USA har växt väldigt mycket under bara de senaste 5-10 åren. Numera kan man knappt nysa utan att alla övervakare vet om detta. ;)

Anne-Marie said...

Annica: Jag har ingenting emot förändringar om det är bra och positiva sådana. Självklart finns det sådana både i den stora och lilla världen. Men det finns också många förändringar som är mindre bra och som jag ser i omvärlden.
Situationen som jag nu befinner mig i är helt annorlunda jämfört med hur det var för 18 år sedan. Nu kommer det mer att handla om att "hoppa" - mest troligt utan fallskärm till och med. Eftersom jag alltid själv arbetar med inre förändring är det mycket den som driver mig. Mycket handlar om magkänsla och "inre vägledning".
Just det ja, veckonummer har ni i Sverige. :) Jag fattar aldrig numera när folk pratar om veckonummer vilken vecka de menar.
Hoppas att du och andra i Sverige får litet mera sommarvärme. Vi delar gärna med oss av den vi har här. Kram!

Annika said...

Ja, och 22 år för mig. DET kan jag inte heller fatta.
Nej, känner mig INTE som amerikan. OCH heller inte som helsvensk längre.
Ligger kanske och flyter nånstans i mitten av Atlanten, mellan de två länderna :-)
Ja, det är inte "bara så lätt och likt Sverige" att dra upp sina pålar och flytta till USA. Det är många som verkar tro det.
Man hamnar i en underlig värld i början då man ska vänja sig, lära sig signalerna, landa i tillvaron. Det tog tre år för mig. Vet egentligen inte om jag är nere på marken än? Troligen inte.
Ja, både Sverige och USA är annorlunda mot när vi kom hit. Jag har varit hemma så mkt under dessa år så jag kanske sett det mer "pö om pö" än vad du gjort.
OCH skillnaderna i USA är stora. Allt beroende på var man bor, och var man vistas.
Ditt vägskäl är spännande, snart tas skuttet ut och...
Stora kramar från mig!!!

Gunilla Nardin said...

Har varit bosatt i Frankrike i 27 ar.Saa mycket har forandrats, bade har och i Sverige.
Rotterna finns ju for alltid i Sverige, men samtidigt befinner man sig liksom mittimellan tva lander.En marklig kansla att inte riktigt veta var man hor hemma.Resorna mellan landerna ar ju inte sa langa for mig.Kan forflytta mig ganska snabbt. For dig ar det inte samma sak.En lang flygresa och mer planering.Om du funderar pa att bosatta dig i Sverige , blir det antagligen en stor omstallning, bade kanslomassigt och praktiskt.Men du verkar vara en stark
person, sa kanske klarar du det battre an manga andra.
Din svenska ar som du sager intact, sa inga problem dar iaf.
Visste inte att det fanns lavendelodlingar hos dig....ser faktiskt ut som har i Provence. Mycket vackra bilder!
Ha en go vecka Anne-Marie
Stor Kram
Gunilla

Från Glam till Damm said...

Oj, oj, ja tiden drar iväg.

Jag har själv bott utomlands ett år längre av mitt liv än jag bott i Sverige, lite mer än 50% alltså.

Haha...ja det är kanske därför jag känner mig så hemma och så vilsen på samma gång.

Kram, Anneli

Mimmi i MA said...

Jag "firar" 20 år i USA om sex månader, och jag är lite småchockad över att tiden har gått så fort, det känns inte alls som om det är så många år sen jag lämnade Sverige.

Även om allt här i USA inte är guld och gröna skogar (det var så mycket bättre för 20 år sen), så kan jag absolut inte tänka mig att flytta till Sverige, då jag tror att det bara är fråga om när, inte om, det landet kommer gå helt åt H-e. Jag nöjer mig med att åka dit och hälsa på. Skall försöka få till en långresa nästa sommar på tre veckor, och vid det laget är det fem och ett halvt år sen jag var där sist.

Skall bli intressant att höra om dina framtidsplaner när du väl har bestämt dig för vad som kommer hända.

Kram :)

Desiree said...

Det är länge du har bott i USA Anne-Marie. Jag antar att det blir som du skriver att gränserna suddas ut och man blir en mix mellan svensk och amerikansk. I grund och botten känner man sig nog mest svensk men skulle du återvända till Sverige skulle du nog känna dig väldigt amerikansk. Tror du att du skulle vilja återvända till Sverige trots allt? Känner du en längtan tillbaka till dina rötter även om det gått så lång tid och du inte har någon nära släkt kvar i Sverige? Jag är bara nyfiken. Vet inte själv hur jag skulle känna eller göra i en liknande situation. Tror du att du skulle vara lite nervös för att bli besviken på ditt hemland om du flyttade hem. Man har ju en bild av sitt hemland och vad man lämnade en gång i tiden. Jag själv fattade nog inte hur mycket vi själva hade förändrats av de åren vi bodde i USA förräns vi flyttade tillbaka. Den omvända kulturkrocken blev betydligt större än vad jag hade förväntat mig. Naturligtvis vet man aldrig hur det blir med allt. Det är ju väldigt individuellt hur man upplever saker men väldigt intressant att disskutera tycker jag.

Kramar och bästa lyckönskningar vart du än beger dig.

Anne-Marie said...

Annika: Vi är veteraner du och jag. :)
Jag har en känsla av att om man, som du har gjort, träffar fler svenskar blir man inte lika "av-svenskad" (det var ett nytt ord som jag inte ens visste hur jag skulle stava ;) som jag har blivit. Känner mig som i min egen "bubbla" nästan numera.
USA är ett otroligt komplicerat land att flytta till vilket många i Sverige inte tycks veta eller förstå.
Jag var i en mycket underlig tillvaro under lång tid här i USA. Det tog mig mer än 5 år - troligen ännu längre - innan jag verkligen accepterade att jag bodde i USA och att det var här jag var. Jag jämförde mycket under en längre tid.
Sverige tycks ha börjat förändras mycket bara under de senaste kanske 2-3 åren. Precis som USA faktiskt.
USA har allt ifråga om människor och deras levnadsförhållanden. Man kan inte jämföra olika delar alls egentligen.
Jag hoppas att jag vågar hoppa. Det är det jag jobbar med nu. Att våga.
Stora kramar tillbaka!!

Anne-Marie said...

Gunilla: Du är också en riktig veteran. Synd att du inte har en blogg - tror du skulle ha mycket intressant att dela med dig av. :)
Resorna från mina trakter här i USA till Sverige är en mindre expedition eftersom jag har så långt till en större flygplats. Inget roligt alls och då jag var den som åkte under alla år (mina föräldrar kom aldrig till USA) är det otroligt motigt att genomföra denna långa resa tycker jag.
Jag vet inte om jag skulle kunna anpassa mig till Sverige igen - mycket verkar vara på väg att "spåra ur" där. Som sagt, jag får återkomma med mer information litet längre fram.
Tur att man inte låter som Dolph Lundgren i alla fall ;) efter alla år i USA.
Jodå, det finns en "lavender farm" inte så långt från Weed. Hur de klarar torkan har jag dock ingen aning om.
Ha en fin vecka Gunilla! Stor kram!

Anne-Marie said...

Anneli: Ja, du är också en veteran när det gäller utlandsboende.
Jag tror absolut att vi som bott länge utomlands är litet allmänt vilsna. Man tappar känslan av en tillhörighet vilket inte alls är fel men det är annorlunda jämfört med om man bor i ett och samma land hela sitt liv.
Jag har alltid känt mig främmande här på Jorden så troligen skulle en annan planet vara bättre för mig. ;)
Kram!

Anne-Marie said...

Mimmi: Roligt med så många av oss som är "veteraner". :)
Jag tror också att det kommer att bli mycket tufft för Sverige mycket snart med tanke på vad som är på gång där. Men det finns mycket på gång i USA - som vanliga massmedia inte skriver om - som nog också kommer att leda till stora och dramatiska förändringar. Tyvärr inte av det bättre slaget.
Det var länge sedan du var i Sverige. Jag var där för ca 2 år sedan och jag har en känsla av att Sverige förändrats väldigt mycket sedan dess på den korta tiden. Och inte till det bättre.
Kram!

Anne-Marie said...

Desiree: Jag har givetvis märkt att hur jag är ihop med andra människor i till exempel affärer, banker osv har blivit mycket mera amerikanskt. Jag får ofta tänka litet på hur man "skall" bete sig i Sverige när jag varit där, dvs litet mera återhållsam, tyst och blyg. :)
Nej, jag har absolut ingen längtan tillbaka till mina rötter. Jag är numera "rotlös". Låter kanske konstigt men så känns det. Eftersom jag "lever med frågan" just nu vart jag skall ta vägen och hur det skall gå till känns det litet svårt att svara. Jag återkommer så snart jag vet mera. :)
Mitt hemland är så annorlunda idag att jag inte ens kan ha en känsla för hur det är. Det går inte att jämföra med hur Sverige var för 18 år sedan. Jag har absolut ingen förskönande bild av Sverige och ser att det är ett land med mycket stora och utmanande problem just nu. Jag måste ta tag i vissa saker på plats i Sverige - just nu är det egentligen allt jag vet. Och jag måste veta litet mer innan jag "hoppar".
Kulturkrockar får man även som hemvändande svensk. Framför allt om man bott länge utomlands. Har sett en del inlägg i en Facebookgrupp för svenskar i USA och att folk tycks tro att Sverige bara är ett "paradis". Känns litet naivt faktiskt med tanke på de inlägg jag sett.
Jag återkommer med uppdateringar. :)
Tack snälla Desiree för dina lyckönskningar och kram!

tennswede said...

23 år i Staterna. Måste säga att flytta till Södern var tufft för en Svensk men nu skulle jag ha svårt att bo någon annan stans. Jag vill absolut inte till Sverige. Jag stannar nog här, men men ska aldrig säga aldrig. Om jag kunde lite språk och jag vore fri som du och inte tänkte stanna i U.S.A. så skulle jag nog dra ner till Medelhavet någonstans.

Anne-Marie said...

Tennswede: Vi kanske skulle bilda en FB-grupp - vi som är "veteraner" i USA. ;)
Kan tänka mig att USAs Södern inte är särskilt likt Sverige på något sätt. Vet inte om North Carolina egentligen räknas till Södern men det är den stat jag besökt. Tyckte om naturen där men var inte där tillräckligt länge för att veta hur människorna är.
Vi får se vad det blir och hur det blir framöver. :) Vet inte om jag skulle vilja vara i Medelhavsområdet just nu med alla flyktingbåtar som kapsejsar och där väl "trafiken" drivs av kriminella. Grekland tyckte jag om när jag besökte det landet i början av 80-talet.

Desiree said...

Vart man an hamnar eller beger sig sa tror jag att det ar viktigt att man har eller snabbt finner jobb. Har man ett jobb har man en trygghet nar det galler eknonomin och man far dessutom en naturlig plats I samhallet och sin nya tillvaro. Det ar val har kruxet ligger nar det galler att flytta nagonstanns. Den avgorande stotestenen infor en flytt.
Kram och jatteintressant att lasa allas svar I denna trad.

Anonymous said...

Jag kom till USA på hösten 1951, med båt givetvis. Skulle vara här ett år för att förbättra min engelska, då jag jobbade som utrikesskorrespondent (som det hette på den tiden, när man var sekreterare) för en export-importfirma i Sthlm.
Släkt med släkten i Worcester, Massachussetts, sponsrade mej. Från min första dag i USA har jag haft otrolig tur. Det började, när jag gick av båten och fick skjuts med ett par, som hämtade en kille på båten, som skulle till samma stad som jag. Visade sej att dom var goda vänner med dem jag skulle till!

1952 kom jag till San Francisco, som skulle bli mitt sista stopp före hemresan.
Men så blev det inte. I januari -53 träffade jag HONOM; gifte oss i juni.
Kom inte tillbaka till Sverige på nästan 9 år. Hade ingen möjlighet, dvs pengar, att resa fr Kalifornien till Sverige med två småttingar

Tala om hur Sverige ändrats på 60 år! TV fanns inte -51!
Svenskarna reste inte, för Europa hade inte återhämtat sej efter kriget.
Få svenskar hade bil. Vällingby hade just börjat byggas och tunnelbanan
påbörjats. När jag gick ombord Sv Amerikalinjens båt i Göteborg, stod min bror med fru och barn och min mor på kajen med blommor och tårar i ögonen. Att resa till Amerika var STORT!!! Flera av min vänner sa: "Hur vågar du?"

När jag är här och reser till Sverige, säjer jag, att jag ska resa hem,
och när besöket i Sverige är slut, säjer jag, att jag ska resa hem.
Vid mitt sista besök kände jag skillnaden mer än någonsin. Det var nånting
om att alla skulle leva på ett visst vis. Heminredning i svart och vitt,
s.k. fredagsmys var ett måste, och bernaisesås serverades för det mesta.

Har faktiskt sällan tänk på om jag är mer amerikan eller svensk.
Har mycket lätt för att anpassa mej. Även när vi bodde i Indonesien,
i lite över tre år började jag känna mej hemmastadd. Även under året i Alaska!
Jag skulle resa och bo var som helst, så länge jag hade Don med mej. :)

Ruth i Virginia

Anne-Marie said...

Desiree: Jag var i en situation här i USA under flera år när jag inte hade ett jobb vilket säkert gjorde att det tog rätt lång tid för mig att finna mig tillrätta. Först kom jag som turist till och från under det första året och stannade 3 månader varje gång, sedan var jag elev vid skolan under ca 4 år och sedan var jag hemma utan ett jobb under några år. Jag har faktiskt "bara" jobbat 10 år här i USA.
Visst är det intressant att läsa allas upplevelser och tankar/känslor.
Kram!

Anne-Marie said...

Ruth: Du har verkligen haft ett intressant och spännande liv. Och tur dessutom. :)
Det måste ha varit en upplevelse att komma med båt till USA. Verkligen synd att båtarna numera går så sällan och kostar så mycket.
På den tiden (50-talet) antar jag att det kostade en mindre förmögenhet att resa mellan Sverige och USA. Gick det flyg för passagerare då?
Jag tycker det känns som om jag är en "dinosaurie" ibland eftersom jag minns att vi bara hade en eller två TV-kanaler och båda var i svartvitt. Det dröjde rätt länge innan Sverige fick fler TV-kanaler och i färg. Och detta är ju ändå inte alltför länge sedan.
När du beskriver hur det var även på 50-talet låter det nästan som om det var mer än 60-65 år sedan. Helt otroligt så fort våra samhällen har förändrats.
Sverige känns ibland väldigt "likadant". Alla skall göra samma sak, se likadana ut, äta samma saker och måla sina bostäder med samma färger. Litet trist tycker jag.
Jag tror att du är den typen person som kan anpassa dig till många olika platser och miljöer. Alla människor är inte sådana.
Tack för att du återigen delade med dig av allt du varit med om! :)

Maria said...

Åh, jag måste definitive kolla in lösgodiset. Skämt om sido så vat=r jag beroende av lösgodis i Sverige, nu äter jag inte godis alls. Så kanske ska jag glömma att jag hörde det ;)

Jag känner igen mig i dina funderingar. Jag pratar med Svenska kompisar över internet nästan dagligen. Men pratar, och tänker engelska till vardags. Det är en större utmaning än jag föreställde mig att lära min dotter svenska, utan någon annan vuxen att konversera med till vardags. Tacka vet jag svenska barnprogram, och sånger :)


Kram

Anne-Marie said...

Maria: Det där lösgodiset tycks finnas hos IKEA. Jag har ju ingen IKEA i närheten och Nevada tycks inte ha någon affär alls. Kanske tur det. ;) Tänk, inte ens när jag bodde i Sverige åt jag lösgodis. Har aldrig tyckt att det smakar särskilt gott.
Att nästan bara vara bland amerikaner - vilket du väl troligen också är - har sina utmaningar. Kan tänka mig att det inte är alldeles lätt att lära Hayley svenska. Hoppas att det går och att hon blir tvåspråkig.
Kram!

tennswede said...

N.C. räknas definitivt till södern. Här finns en del svenskar i TN men inte är det så många som på andra håll. Jag började jobba på ett varulager och jag minns svårigheterna att hänga med i dialekten. Nu säger folk att jag har sydstatsdialekt med europeisk brytning. Jag tror att det blir svårt för mig att lämna södern om jag var tvungen. Jag är så van vid livsstilen här och alla är så vänliga här. När jag kommer till Sverige så blir jag så irriterad på många och deras bufflighet. Jag öppnaded en dörr för en kvinna i en affär en gång. Jag trodde hon skulle svimma av förvåning. Mer vanligt är ju att folk i Sverige helt enkelt slänger dörren i ansiktet på dig. Höjden av irritation fick jag uppleva när jag åkte tåg för ett antal år sedan. En äldre kvinna kom fram med en tugn väska och kunde inte komma up på vagnen. Konduktören mumlade något om att den får du bära själv. Slutate med att jag gav personen en utskällning och påtalade att som amerikasvensk på besök så bekräftade han hur ogästvänligt tågresande var. Under all kritik. Han blev svarslös eftersom jag antar att ingens Svensk vågade yttra sig. Hur en människa i tjänst för tågbolaget kan neka en gammal kvinna hjälp med väskan var obegripligt.

Anne-Marie said...

Tennswede: Antar att södern till vissa delar i alla fall även är det som kallas "the bible belt". I Kalifornien finns ju massor med svenskar men inte i den allra nordligaste delen. De flesta bor nog i de större städerna. Och norra Kalifornien är INTE den del där jag bor. :) Man tycks ofta glömma bort att det finns en sträcka motsvarande som mellan Stockholm och Göteborg norr om San Francisco.
Det låter som en intressant engelska/amerikanska som du har. :) Folk frågar mig ofta var jag kommer från och en del gissar på England (vilket jag ser som en komplimang) eller Skandinavien.
Jag har också hört det du nämner att människor i USAs södern är mycket vänliga.
Det du beskriver om Sverige låter som Stockholm men det kanske är likadant på många andra håll. Good for you som läste lusen av konduktören. Väldigt många svenskar tycks vara buffliga och oartiga och jag störs av detta numera. När jag bodde i Stockholm var jag inte direkt medveten om hur folk betedde sig men efter alla år i USA har jag givetvis ställt om mig. Och inte ursäktar sig folk i Sverige som de gör här. Mycket märkligt tycker jag att det inte finns mer hyfs och vett hos många i Sverige.

Steel City Anna said...

Jag tror man ar bade och lika mycket. Pa en enda sekund kan jag bli nagon som inte gor annat an springer mellan tunnelbanan och pendeln i Stockholm. Lika fort kanns det som jag gatt pa hedar med far hela livet. Sa den dar kanslan ar jag inte sa orolig for, utan mer den politiska situationen och olikheter mellan lander pa det planet. Dar tror jag anda att det ar svart att forutse hur framtiden ska bli och Sverige ar nog inte varre an manga andra stallen. Det ar val egentligen det som ar skillnaden pa forr och nu, att Sverige var lite battre (trodde bade vi och omvarlden) och nu med stora klassklyftor, okande rasism, samre vard och skolor ar som de flesta andra europeiska lander, pa en del omraden battre och en del samre. Lycka till med vad du nu valjer!

Anne-Marie said...

Anna: Har man väl lämnat sitt hemland har man för alltid förändrats som person. Man har en mycket större utblick på livet och tillvaron. Och jag försöker vara en person som inte begränsar mig själv med en roll, titel, ålder osv vilket lägger till en extra "dimension" i livet. :)
Det finns mycket jag skulle kunna skriva på bloggen om vad som händer i USA till exempel men väljer att inte göra det av olika anledningar.
Tack för dina lyckönskningar!

Anonymous said...

Minns du Hedengrens Bokhandel i Stockholm (etabl 1897), Anne-Marie? Jag har bad news: Den kommer med största sannolikhet att slå igen innan året är slut och detta på grund av sviktande försäljning. Folk handlar bara på nätet numera. Det är en förändring jag inte tycker om. Jag vill handla i bokhandel för det är halva nöjet att gå in och titta, bläddra, smygläsa, handla och gå hem med boken i en kasse./Susanne

Anne-Marie said...

Susanne: Jamenvisst minns jag Hedengrens Bokhandel och jag har besökt den också även om det nu är mycket länge sedan. Det var möjligen min pappas favoritbokhandel - han jobbade alldeles i närheten av Stureplan. Det är verkligen tragiskt att bokhandlarna inte klarar sig. Läste ett reportage hos Sveriges Radio om Hedengrens och att folk kommer dit, bläddrar i böckerna och fotar !?! och sedan köper via nätet. Det sista momentet som du talar om "handla" tycks inte ske för de flesta. Jag kan på ett sätt förstå att man vill köpa billigare (antar att det är billigare via nätet) eftersom böcker ofta är mycket dyra i Sverige. Men, jag håller helt med dig. Verkligen en trist utveckling.