Tuesday, October 7, 2014

Att välja yrke

Igår var jag hos min kiropraktor. En person jag har fullt förtroende för när han knycker och trycker på olika delar av kroppen. Går man till en kiropraktor måste man veta att de kan sin sak. Det vet jag att min kiropraktor gör.


Ibland kan jag bli litet avundsjuk på människor som tycks ha hittat sin plats i yrkeslivet genom att göra något (som min kiropraktor som har en mycket framgångsrik praktik) som är ett kall och en livsuppgift. Inte bara ett jobb.

När jag gick på gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag "skulle bli när jag blev stor". Skolan tycktes oändlig med 12 år men slutet närmade sig med stormsteg och helt plötsligt insåg jag att jag var tvungen att komma på något jag skulle göra för att kunna tjäna pengar. Mina föräldrar gav mig total frihet - på gott och ont - och jag fick själv försöka komma på något som kunde leda in på en yrkesbana. Jag har alltid haft lätt för språk så jag tyckte att ett jobb som involverade språk kunde passa.
Eftersom det här var i slutet av 70-talet fanns ett arbete som väl knappt finns kvar längre - sekreteraren. Jag sökte till två olika utbildningar i Stockholm och kom in på båda och valde Frans Schartaus eftergymnasiala chefssekreterarutbildning. Där fick vi lära oss affärsspråk - i mitt fall engelska och tyska.

Innan jag flyttade till USA hade jag två olika arbeten som sekreterare, försäljningsassistent och "customer service" person. Det var internationella företag (ett svenskt och ett amerikanskt) och jag lärde mig väldigt mycket. Men fortfarande var det inte riktigt mitt kall utan mera "bara" ett jobb.
Här i USA har jag nog ett arbete som kanske knappt finns på samma sätt på andra arbetsplatser. Att arbeta med videokonferensteknologi och webprojekt är nog rätt specifikt för just min avdelning.

Fortfarande vet jag nog inte riktigt vad jag skulle vilja arbeta med som mera känns som en livsuppgift. Då jag var litet rädd för matte och fysik, kemi osv i Sverige valde jag bort den typen utbildningar. Numera har jag kommit över den rädslan och vet att jag kan lära mig och förstår även den typen ämnen. Tanken har föresvävat mig några gånger under senare år att om jag var litet yngre skulle jag ha kunnat tänka mig att bli meteorolog. Jag tycker väder är fascinerande och det är ju något som alltid finns. Alltså ingen brist på arbetsuppgifter. Men det är en rätt lång utbildning så den känns inte riktigt aktuell just nu.

Troligen har de flesta människor jobb och inte livsuppgifter som de arbetar med. Har ni som läser några tankar kring detta?

I USA har många människor ofta flera arbeten bara för att överleva ekonomiskt. Det är oftast relativt lågavlönade arbeten. Har tänkt skriva vid tillfälle om alla minimilöner som finns här.

Igår blev jag och några av mina kollegor bjudna på en mycket god plommonkaka som min chef bakat. Plommonen kom från en lokal trädgård. En av de som arbetar i skolans bibliotek hade tagit med sig plommon och bjudit på. Tänk så gott det är med närodlat och hembakat.

19 comments:

malix said...

Det där med livsuppgift kan ju vara så olika. När jag är ute och pratar med människor just i de tillfällena känner jag att jag i alla fall är nära min sk livsuppdrag. Men det är få förunnat tänker jag. Man måste ju tyvärr tjäna till sitt uppehälle. Tyvärr så är det ju så att vissa inte ens kommer att uppnå ens till det så många människor som slås ut redan innan dom kommit in. För mig har det varit viktigt att mina barn får klart för sig att ett jobb ska inte bara vara ett jobb utan det ska vara kul spännande att gå till jobbet och att man faktiskt kan bli precis vad som helst. Kanske har det varit viktigt för mig för att jag liksom du sitter på funderingarna och liksom bara vissa stunder hittat till det som inte bara är ett jobb. ha en fin dag just denna fråga tycker jag var riktigt viktig och gjorde tankar i mig som jag kommer ha med mig i dagen :)

a kitchen in the country said...

Hej Anne-Marie!

Vad intressant att läsa mer kring din egen arbetshistoria och din väg fram till det yrke du har just nu. Det är intressant det där med yrke. Är det vi som väljer yrke eller ett yrke som väljer oss? Det kan nog vara lite olika det där. Precis som det säkert är olika hur vi förhåller oss till våra yrken. För några är deras yrke verkligen ett kall eller något de älskar att göra. För andra kanske inte yrket i sig är det viktigaste utan det faktum att de har fantastiska arbetskamrater, bra lön, utvecklingsmöjligheter, lagom avstånd hemifrån eller helt enkelt bara ett arbete och en möjlighet att försörja sig och sin familj. Kanske är det så att ens yrke inte behöver vara ens livsuppgift utan de sakerna du brinner för få ta plats tiden utanför arbetet istället. Du kanske inte alls trivs med ditt arbete som lärare, busschaufför eller elektriker men du brinner för att träna ungdomar i fotboll på din fritid. Visst önskar jag att alla människor fick arbeta med det som de älskar och brinner för men jag vet att så är det inte. Många har inte eller får aldrig den chansen. Men jag hoppas innerligt att alla människor finner något som de brinner passionerat för här i livet och ägnar delar av sin tid till det. Oavsett om det är som ett yrke eller om det är på deras fritid. För att det får dem att må bra.

Sköt om dig vännen.

Kram

Annika said...

Som med min flicka, som visste att hon ville bli skådis nästan direkt. Ingen ide att stoppa ett sådant driv.
OCH nu är hon ju på gång med sin BFA in acting. Otroligt!
Hoppas att hon kan leva på det sen...
Jag hade ingen aning, och har ingen aning, om vad jag ville/vill jobba med. Utbildade mig till dekoratör och arbetade som det i flera år i USA, på Lord and Taylor. Men, nu vet jag inte om jag vill ta upp det igen...har glömt och blivit ringrostig. Sen har jag jobbat på Montessoriskola här också.
Men, nej, jag vet inte. Önskar att jag hade ett driv, som Karolina har haft hela tiden.
Har du läst boken Nickeled and Dimed? verkligen SÅ bra. Den beskriver verkligen hur hårt det är att leva på existensminimum här i USA.
Kramar!

Channal said...

Gott att bli bjuden på plommonpaj!

Inte så lätt att 18 år gammal veta vad man vill bli. Jag gjorde lite allt möjligt innan jag blev lärare. Hade drömmar om att bli designer och bo under takåsarna i Paris... men jag går fortfarande här och lallar i Östergötland. Du tog ett stort steg och flyttade till USA! Avundas de som vågar satsa på sina drömmar och förverkliga dem.

KRAM Anna

Desiree said...

Jag måste också hålla med om att det verkligen inte är lätt att välja ett yrke som man vill ägna sig åt resten av sitt yrkesverksamma liv vid 18 års ålder. Då har man ingen erfarnhet direkt. Det är egentligen helt galet att behöva ta ett så stort beslut när man är så ung. Jag håller med dig om att de flesta människor har jobb och inte livsuppgifter som de arbetar med. Jag kan säga att jag fortfarande inte vet vad jag egentligen helst skulle vilja bli då jag blir "stor". Saken är ju att jag är stor och känner att man får göra det bästa av den utbildning man har och sedan försöka bredda sig lite om man får chansen. Jag hade valt helt annorlunda om jag vore 18 år idag. Jag valde egentligen ett yrke som inte passat mig så bra.

Mumsig plommonpaj. Mmmmmm. DU får gärna skriva om minimilöner. Det vore ett intressant inlägg att läsa.
Kram!

Anonymous said...

Jag var ung på den tiden, då flickor hade tre yrkesval, om man hade tagit realen - lärare, sjuksköterska, sekreterare.

Hade alltid trott att jag ville bli sköterska, men sommaren innan 4:an fick jag ett jobb på lasarettet (min visa Mor Ottilia föreslog att jag skulle prova på)
Det styrde mej iväg fr sjukvård. Lärare hade jag aldrig kunnat handskas med (var en "liten" rackare i skolan), så det blev handelsgymnasiet. Efter det, sekreterarjobb på import-export firma i Stockholm. Gillade, men det började kännas, efter 4 år, som om jag behövde få nya upplevelser. Fick löfte om att jobba på bolagets kontor i Teheran, Iran.
Var så gott som redo att ge mej iväg, när det blev en coup d´etat och allt ändrades. Halleljuah för Mossadegh!

Det var då jag började tänka på USA.

Ruth i Virginia

Anonymous said...

Vill också säja, att jag gillar att jobba på kontor, och med spåkkunskaper var det möjligt att få jobb på olika platser här.

Ruth i Virginia

Anonymous said...

Hej Anne-Marie!
Jag skulle bli bilmekaniker när jag blev stor!
Det blev jag också,på papperet. Jag gick fordonsteknisk linje och fick kanon betyg efter en katastrofal högstadie tid. Jobb skulle jag få på min praktik plats där dom var mycket nöjda!
Allt va toppen och det va självklart då jag skada mig illa i knät. Så jävligt att jag fick repa mig ett helt år efter.
Min pappa lyckades då få in mig som en allt i allo på företaget där han jobba. Jag fick vara på personal kontoret och hjälpa nyanställda att hämta arb.kläder, hitta sina skåp mm. Men du vet det va ju med händerna jag skulle jobba! Så jag fråga om det fanns nåt på svets verkstan jag kunde få göra, och det fanns det. Där blev jag kvar i 16 år!
Jag har nu jobbat med svets i 31 år och har sedan 10 år egen firma.
Ibland tänker jag på vad jag skulle göra ist men jag vet verkligen inte. Jag tror faktiskt jag är på rätt plats.
Ha det gött!
Mvh Perra.

Anonymous said...

jag har hittat mitt drömyrke, reseledare, men nu börjar jag bli lite för gammal för att orka med all stress, nya hotellrum m m, så snart tar jag pension!!!

Anonymous said...

Intressant. I mitt fall kan man nog kalla mitt yrke ett kall. Jag har alltid älskat historia, vägrade lämna museer när jag var 7-8 år och skulle bli arkeolog. Nu är jag historiker - men vägen hit har inte varit rak. I omgångar har jag allvarligt funderat på att göra något annat eftersom det tog mig ca. 10 år längre än alla andra att få fast anställning och hyfsat betalt i mitt yrke.

Jag är naturligtvis stolt över det jag åstadkommit och känner att jag haft en väldig tur - många i mitt yrkesområde blir aldrig fast anställda - och dessutom i en fantastisk stad som den här.
Men jag har också insett att i slutet av dagen så är inte ett "kall" (eller ett yrke man har någonstans passion för) det enda som behövs för att man ska vara lycklig. Livet består av många delar som ska falla på plats för att man ska må bra och det gäller att inte glömma bort det.
Annika

Anne-Marie said...

Malix: Härligt att du känner att du i alla fall till vissa delar hittat din livsuppgift. Det måste vara inspirerande att vara ute och föreläsa och inte tycka det är superläskigt att stå inför folk. :) Min pappa var precis likadan. Han älskade att hålla föredrag.
Jag har inte tyckt att mina arbeten varit tråkiga. Oftast har de varit riktigt intressanta och innehållsrika och jag fick resa i jobbet när jag hade mitt andra arbete i Sverige.
Tyvärr är det ju så nuförtiden att en hel del yrken inte har särskilt många arbetstillfällen så även om man tror på och utbildar sig till något kanske man inte kan arbeta med det senare.
Roligt att du blev inspirerad. :) Ha det gott!

Anne-Marie said...

Hej Lotta,
Roligt att du tyckte om inlägget. :)
Det är en bra fråga du ställer om vem som väljer. Kanske litet både och?
Jag håller med dig i det du skriver att man absolut inte måste ha ett arbete som är ett kall. De arbeten jag har haft har absolut varit intressanta och givande och jag har lärt mig massor. Och självklart finns det massor med faktorer som spelar in, precis som du skriver.
Jag tror att jag hade mer av det som känns riktigt viktigt när jag bodde i Sverige - mycket pga min pappa. Vi gjorde massor tillsammans som kändes viktigt och bra men när jag flyttade till USA och han senare gick bort blev det annorlunda. Jag kan känna att jag ibland verkligen saknar att min pappa inte finns här längre på jorden.
Tack för dina kloka ord - som vanligt. :)
Ha det gott min vän! Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Karolina är verkligen ett bra exempel på någon som funnit sitt kall och nu lever sin dröm. Hoppas också att hon får möjligheten att kunna arbeta och tjäna pengar på det hon vill göra. Måste vara inspirerande att ha en sådan person i sin familj. :)
Det låter litet som om du och jag har en liknande känsla inför arbete/yrke/kall osv. De arbeten du har haft var troligen rätt intressanta och givande men inte riktigt samma sak som Karolinas driv och kall. Jag förstår precis vad du pratar om.
Nej, har inte läst den boken men minns att du har nämnt den tidigare. Jag tror inte att människor i till exempel Sverige ibland förstår hur tufft väldigt många har det i USA.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Anna: Plommonpajen/kakan var otroligt smaskig. :)
Tror att många har olika drömmar som yngre som kanske stannar just vid drömmar.
Tycker ditt "lallande" i Östergötland låter som en trivsam tillvaro. ;) I alla fall om man får tro dina bilder och ord på bloggen.
Ja, att flytta till USA var ett MYCKET stort steg. Så här i efterhand fattar jag nog egentligen inte hur modig jag var.
Kram!!

Anne-Marie said...

Desiree: Verkligen kloka ord du har. Att vara 18 år och försöka hitta något man vill arbeta med är ju egentligen en omöjlighet eftersom man inte har någon livserfarenhet. Hur skall man kunna veta och välja eftersom man vet så litet om samhället och livet rent allmänt?
Skönt att höra att jag inte är ensam om att inte veta (ännu) vad jag egentligen vill bli som stor. :)
Som jag skrivit till ett par andra - de arbeten jag haft har absolut inte varit trista eller tråkiga - snarare tvärtom. De har varit givande och jag har lärt mig mycket men det har inte varit den där "själen kallar"-känslan som vissa har.
Ja, plommonpajen/kakan var mycket god och saftig.
Tror att jag tar och skriver om minimilöner mycket snart.
Kram!

Anne-Marie said...

Ruth: Intressant det du skriver om att det inte fanns så många olika val på den tiden du gick ut skolan. Tror att min mamma (du och hon skulle kanske ha varit ungefär lika gamla om hon levt nu) kanske var ställd litet inför den situationen - hon blev ju lärare.
Nej, sjukvård tror jag inte heller att jag skulle ha klarat av. Bara namnet säger ju litet vad man sysslar med. Vore bättre om man fokuserade på hälsovård.
Det hade säkert varit en intressant tid i Teheran på den tiden. Oj, så mycket du skulle ha varit med om då. :)
Jag har inte alls tyckt illa om att jobba på kontor. Har lärt mig massor och haft - för det mesta - intressanta uppgifter men det har inte varit "själens kallande". Som jag skrev till Lotta hade jag mer av det när jag bodde i Sverige genom att min pappa och jag jobbade ihop med många olika intressanta saker på fritiden.

Anne-Marie said...

Hej Perra,
Roligt att höra litet mer om din yrkesbana.
Ibland tror jag att litet "högre krafter" ser till att vi hamnar på rätt plats i livet. :) Som att jag kom till USA till exempel.
Vissa människor passar inte alls att sitta på kontor utan skall arbeta med händerna som du skriver. Men så roligt att du har egen firma. Det är något jag kan känna att jag skulle vilja - ha ett eget företag och inte vara anställd. Vet att allt har sina för- och nackdelar men det måste vara en fin känsla att ha sitt eget företag.
Men det är klart - då måste man veta vad man vill. ;)
Ha det bra!

Anne-Marie said...

Lena: Roligt att du i alla fall arbetat med ditt drömyrke. Det är inte alla förunnat.
Tror att du inte kommer att ha några som helst problem att hitta på nya saker som pensionär. :)

Anne-Marie said...

Annika: Roligt att höra mer om vad du arbetar med. Kanske läst det men glömt bort i så fall.
Kan tänka mig att det inte alls är alla förunnat att kunna arbeta med historia och dessutom tjäna pengar på det.
Ibland är det bra att ha tålamod. :)

Jag håller helt med dig om att ett arbete/yrke/kall inte alls är allt för att bli lycklig och må bra. Livet består av så många delar. Jag fick nog börja leta mig fram litet efter det att man pappa gick bort eftersom han och jag gjorde otroligt mycket tillsammans. Sådant som var spännande och intressant. Men det var också nyttigt att bli mer min egen person.