Wednesday, June 4, 2014

Det här är en rätt unik situation

Det börjar verkligen kännas mer påtagligt att mitt liv är annorlunda nu efter det att min mamma gick bort förra sommaren. Den här tiden på året var det många gånger som jag åkte till Stockholm för att hälsa på. Så inte i år. Kanske jag åker senare på året men det står skrivet i stjärnorna ännu så länge.

Jag är så tacksam att jag fick ett helt år att förbereda mig innan jag blev "föräldralös". Visst kändes det litet läskigt i början vid tanken att "nu är det bara jag kvar" men jag förberedde mig mycket medvetet året då mamma var sjuk. Hade jag haft syskon hade det givetvis varit helt annorlunda. Mina fyra kusiner och min moster i Sverige är numera hela min släkt - i hela världen. En hisnande tanke ibland faktiskt. Michael och jag hade ju inga barn och hans enda kvarvarande syster är en person som han inte hade någon kontakt med. Jag träffade henne och hennes man vid ett tillfälle men de bor i Kanada och jag har inte haft någon anledning att ha kontakt med dem.

Att inte ha någon annan person som jag måste ta hänsyn till eller finnas tillhands för är nu mitt liv. En rätt unik situation minst sagt. På gott och ont. Ibland känns det litet tomt och "öde" men samtidigt finns det en frihet i att inte ha andra som jag skall rådfråga innan jag fattar beslut och finnas tillhands för. Fortfarande lär jag mig hur det är att vara i den här situationen. Och jag kommer på mig själv ibland att fortfarande tänka utifrån att faktiskt finnas tillhands för till exempel min mamma.

Ibland känns det också litet överväldigande att egentligen kunna fatta vilka beslut som helst. Inget jag är van vid alls - inte ens från mitt liv i Sverige. Det är litet som en blank kanvas som jag nu kan fylla med vad jag vill. Något jag "tränar på" fortfarande. :)

Vart jag skall ta vägen är något jag funderar mycket på. Skall jag bo kvar i USA? Skall jag flytta tillbaka till Sverige? Finns det andra länder dit jag skulle kunna flytta? Eftersom jag har mitt dubbla medborgarskap (svenskt/amerikanskt) kan jag bo i dessa båda länder utan att behöva tänka på visum och liknande. För alla andra länder i världen behövs något slags visum eller uppehållstillstånd. Till och med inom EU kan jag inte bo mer än 3 månader i något annat land såvida jag inte registrerar mig och visar på någon form av inkomst.

Hur skall jag bo? Hyra? Äga ett litet hus? En RV? I vilken slags miljö? Skall jag vara ledig ett tag utan att arbeta? Tyvärr kan jag inte gå i tidig pension redan nu (det vore nog det ideala faktiskt - skulle inte ha några problem alls att sysselsätta mig ;)) eftersom jag inte skulle få tillräckligt med pensionspengar varken från USA eller Sverige och min mamma var ju ingen miljonär ;) så trots mitt arv räcker det inte tills pensionen. Vad skulle jag arbeta med? Det finns hur många frågor som helst som jag inte har svar på ännu. Jag känner av olika anledningar att det börjar bli litet bråttom att komma vidare så det är också litet jobbigt att ha så många obesvarade frågor. Jag är otroligt glad dock att jag inte hade fattat stora beslut innan jag fick kallduschen att betala tillbaka det sexsiffriga beloppet (mammas uppskov med skatteinbetalningen) till begravningsbyrån.

Fortsättning följer. Stay tuned. :)


Bilden lånad från nätet.

29 comments:

My kids' Mom said...

Hej Anne-Marie,

Det kommer att falla på plats. Känn in, det kommer.
Följ din intuition. Lycka till.

Ha en fin dag!

Kram, Anneli

My kids' Mom said...
This comment has been removed by the author.
Anna-Lena i Frankrike said...

Hej!

Jag har inte läst din blogg sen din mamma var sjuk, så jag beklagar att hon har gått bort.

Men jag är glad att jag hittade hit igen! =)

Det låter lite bittersweet, på ett sätt har du en slags frihet eftersom du nu inte måste ta "hänsyn" till någon men å andra sidan så har du ingen att ta hänsyn till vilket är tråkigt. Men i det stora hela tror jag att det är något bra!
Kanske vore det något att byta stat i USA? Flytta till en som du inte känner till så jätteväl?

Kram

Äventyret framtiden said...

Ibland brukar det räcka med att låta bli att fundera, om det går; det är ju inte lätt, men plötsligt så är allt på plats där de ska vara...om man vågar och vill följa intuitionen. Vilket jag tror att du har förmågan att göra
Lycka till!
Kramar!

Fullblodsekologen said...

Pettas skriver så klokt " ibland brukar det räcka med att låta bli att fundera". Hoppas allt faller på plats för dig!! Kramar/Annelie

Annika said...

Jag sällar mig till Karins kommentar också. Klokt och rätt.
Jag vet att DU har gåvan att känna vad som är rätt, och då blir det rätt.
OCH du, det vore ju topp om du kom på en liten visit till denna del av landet.
Kramar!!

Katta said...

Med tiden kommer du att finna vad som är rätt för dig. Jag förstår att det är en ny och annorlunda situation att inte måsta resa till Sverige. Kram

olgakatt said...

Jag håller tummarna att det snart klarnar vad du vill göra!
Jag kan förstå din kluvenhet. Visst är det skönt att vara fri från att behöva rätta sig efter någon annan men att ha vara utan ett nära nätverk är inte heller lätt.

Freedomtravel said...

Många beslut och tankar! Jag kan förstå funderingarna... men det faller säkert på plats med tiden! Jag har inte heller så många släktingar, inga egna barn, och min pappa gick bort förra året, så jag kan relatera till dina tankar till viss del, även om det förstås inte är samma sak. Läste en bok en gång där författaren beskrev en liknande situation som: "inga länkar bakåt, inga länkar framåt, en egen länk, fritt svävande i tiden" ungefär. Det var några år sen jag läste den boken, men jag minns fortfarande just det ;) Men som sagt, det kommer falla på plats! Och det innebär ju också att det finns många möjligheter! :)

eastcoastmom said...

Utan måsten kanske du klarar dig utan Sverige en sommar eller två? Sök flera jobb och låt det avgöra var du hamnar, kanske? Lycka till.

Anne-Marie said...

Hej Anneli,

Ja, du och jag har ju "diskuterat" detta en del. :)
Jag vet att det kommer att falla på plats men jag börjar bli litet otålig måste jag erkänna.
Följer man sin intuition "måste" man ju vänta in de där signalerna.
Tack, jag gör så gott jag kan. :)

Kram!

Anne-Marie said...

Anna-Lena: Välkommen tillbaka. :)
Tack - min mamma har det bättre nu när hon inte längre behöver vara förvirrad och ha en sjuk kropp.
Jag tror att allt beror på hur man ser på saker och ting. Jag kunde ha blivit deprimerad och sett mig som "helt ensam" eller också sett det som en möjlighet vilket jag nästan alltid gör.
Vi får se vad som händer med mig och mitt liv. :)
Välkolmmen att titta in igen på bloggen!
Kram!

Anne-Marie said...

Karin: Alltid bra med kloka ord från dig. :)
Jag försöker känna in hur olika alternativ känns inombords men har inte blivit klar inombords ännu. Den stora frågan är var jag skall bo.
Jag vågar säkert följa min intuition bara den kommer. Fast det kan bli att verkligen "hoppa" denna gången - mer än vad jag gjort hittills.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Annelie: Flera personer jag känner - både i USA och i Sverige - säger samma sak som jag, dvs de känner att det är dags att göra en större förändring men ingen klar, inre vägledning kommer. Kanske det är som med ketchupflaskan. ;) Kramar!!

Anne-Marie said...

Annika: Absolut - jag håller med både dig och Karin.
Kommer nog att fortsätta känna in olika saker och vara vaksam på de inre signalerna.
Du blir den första som får veta när jag åker österut. :)
Kramar!!

Anne-Marie said...

Katta: Det som är annorlunda denna gången är att jag tycker jag känt så länge att jag är "klar" i Weed utan att få klara inre signaler vad jag skall göra härnäst. Vi får se vad som händer. Kram!!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Tar tacksamt emot hållna tummar. :)
Det är både på gott och ont nu med den situation jag är i. Den är som den är och jag försöker göra det bästa jag kan av det hela.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Alltid skönt att höra att andra har liknande situationer även om det inte är på samma sätt. Självklart har du och Peter en familj och han har väl barn.
"Egen länk, fritt svävande i tiden" gillar jag. Väldigt bra uttryck. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vilka känslor man egentligen har.
Och visst kommer det att falla på plats förr eller senare. Antar att jag inte "måste" stanna i Weed resten av mitt liv. :)

Anne-Marie said...

Eastcoastmom: Tack! Vi får se när jag kan komma att åka till Sverige. Det är ju ingen kort resa och jag gillar uppriktigt inte alls alla mer eller mindre absurda säkerhetskontroller som finns på flygplatserna.
Synd att man inte enkelt kan åka båt nuförtiden.

Anonymous said...

För vad det är värt:

Tänk framåt fem år och försök tänka dej var du skulle vilja vara, och vad du skulle vilja göra.
Du har frihet, du har utbildning, du är intelligent. Vet inte om där med att vänta tills det "känns rätt".
Hur länge väntar man?
Har du någon du kan diskutera dina planer med? Släng fram dina idéer och få tillbaka andras åsikter. Det hjälper ju inte mycket att bara diskutera med sej själv. Du gör det på bloggen givetvis, men det är inte detsamma som att ha en "riktig" människa att prata med.

Jag har en känsla av att du skulle trivas i en större stad, där du kan komma med i en eller flera grupper av såna som delar dina intressen. Det viktigaste, när man kommer till en ny ort, är att man försöker bli del av vad som är på gång. "Bloom where you are planted."

Ruth i Virginia

Marina said...

Många funderingar där... Men du vet "om man inte vet vart man är på väg spelar det ingen roll vilken väg man tar" :)

Gunilla Nardin said...

Forstar helt och fullt att du kanner dig villradig AM. Det ar svart att vara ensam om att ta livsviktiga beslut,samtidigt sa uppfattar jag dig som en stark person och jag tror pa allvar att
du kommer att klara dig fint framledes.

Ar du redo for nagot nytt sa vanta inte for lange ar mitt rad.
Man fastnar latt i sin situation
och till slut sitter man kvar dar och tycker de ar for sent for stora reformer sa att saga.

Haller med Eastcoastmom om att soka nya jobb dar du skulle kunna tanka dig att leva vore en bra start. Det ar ju liksom grundforutsattningen, bostad verkar inte vara ett saa stort problem i Usa iaf, om du nu
siktar pa att stanna dar,vilket
nastan verkar vara sjalvfallet, enlig mig forstas.


Lycka till!
Stor Kram!!
Gunilla N

Anne-Marie said...

Ruth: Tack för alla dina tankar. Jag pratar med flera av mina vänner och flera av dessa säger samma sak som jag, dvs de känner att det är dags med en förändring men inga klara, inre signaler kommer.
Jag har levt de senaste 25 åren av mitt liv genom att mycket följa mitt hjärta, magkänsla och intuitiion och det är egentligen bara det som fungerar för mig.
Att bo i en större stad skulle jag nog faktiskt inte vilja - varken i USA eller i Sverige. Har blivit alldeles för mycket "lantlolla" ;) för att vilja det.

Anne-Marie said...

Marina: Ja, det finns mycket jag "lever med" inombords men till syvende och sist så är det mitt hjärta, magkänsla och intuition som jag följer.
Visst ligger det något i det du säger om "vägen". :)

Anne-Marie said...

Gunilla: Jag tror också att jag kommer att klara mig bra framöver - när väl intuitionen och magkänslan kommer då handlar jag. Alltid. :)
Tror inte att Weed skulle ha den effekten på mig om att vilja stanna här. ;) Men jag förstår precis vad du pratar om - att bli litet bekväm och ta "the easy way out" ibland. Det är jobbigt att flytta men när det känns rätt, då är det bara att "tuta och köra". Det gäller bara att man vet vart man skall köra. ;)
USA är inte riktigt självklart för mig av olika anledningar (som jag inte vill gå in på här på bloggen - inte just nu i alla fall) men visst verkar bostadsfrågan vara relativt enkel i USA.
Tack för dina tankar Gunilla!
Stor kram!!

Maria said...

Jag kan verkligen förstå din kluvenhet. Jag som bara bott här i tre år har svårt att se mig själv boendees i Sverige igen. Men jag ser Sverige som "hemma"...komplicerat..

kram

Anne-Marie said...

Maria: Det känns faktiskt inte som om Sverige är "hemma" längre och jag vet inte om jag skulle kunna bo i Sverige permanent igen.
Jag vet att om jag får den där magkänslan/inre vägledningen brukar det inte vara problem att fatta beslut - men den tycks dröja.
Kram!

Anonymous said...

Hej Anne-Marie,
jag laser din blog ibland men kommenterar sällan. Här är dock vad jag tycker mig se: Du vill komma ifrån det fattiga Weed med torkan. Östkusten med Massachusetts, Connecticut, New York state kanske vore nå`t? Du arbetar ju inom skolan så det kankse skulle fungera även i dessa delstater? Om du bor där får du ju årstider. Jag bor i Pasadena,CA här har vi lummigt med alla träd med det är torrt på sommaren.

Lycka till,
Maria Gustafsson Grant

Anne-Marie said...

Maria: Tack och roligt att du kommenterade och att du följer min blogg. :)
Tack för dina tankar och funderingar. Jag fortsätter att lyssna inåt och vi får se var jag hamnar till slut. :)
Trevligt att du har många träd - antar att du avser lövträd. Vi har massor med träd här, men nästan bara barrträd.