Saturday, August 24, 2013

Enebybergsnostalgi

Tack för alla fina och värmande kommentarer på mitt senaste inlägg. Eftersom det är litet omständligt för mig nu att skriva de svenska bokstäverna blir det ett gemensamt tack. :)

Förra söndagen blev jag inbjuden till mitt gamla hus i Enebyberg. Det var klart att jag skulle åka dit och hälsa på. De som köpte huset 2003 var ett ungt par - nu har de tre döttrar. Mamma träffade familjen flera gånger och det kändes bra att de ville hålla kontakten. Jag var där 2005 tillsammans med mamma och redan då var det ett förändrat hus. Nu var det otroligt förändrat. Eftersom jag inte ville ta upp kameran och fota ett privat hem blev det tyvärr inga bilder. Dessutom regnade det till och från och det gick inte att ta bilder utomhus. En sak är säker, Enebyberg är inte riktigt den lilla, idylliska villaförorten som jag växte upp i. Det har byggts väldigt mycket och jag kände knappt igen mig på vägen från bussen.

Det roliga var att även grannen V (som faktiskt fortfarande bor kvar i sitt hus trots att hon är 85) var också med på fikat. Vi var alltså tre “generationers“ ägare som samlades. V och hennes familj hade bott några år i villan när mannen delvis blev förlamad efter en blindtarmsoperation och de var tvungna (eftersom han inte kunde gå i trappor) att stycka av tomten och bygga en ny villa bredvid den gamla. Mina föräldrar köpte den “gamla“ villan och så blev vi grannar. Och nu är H och J och deras tre döttrar grannar med V.

H och J är fantastiskt trevliga och det känns bra att de nu bor i huset. Litet omtumlad blev jag nog av alla förändringar och det kändes litet trist, skall erkännas, att de byggt ut huset i en mycket fin björkbacke som bara hade vilda växter. Men de kände nog att de behövde litet större med tre barn. Och stort har huset blivit. Jag har bara pappersbilder av huset när vi bodde där men kanske jag kan lägga ut någon bild när jag är tillbaka i USA och kan scanna.

Enebyberg var, när jag bodde där, en idyllisk villaförort. Det är den allra nordligaste delen av Danderyd. Nu har det byggts mycket och det känns stort. Jag förstår dock varför jag trivdes så bra där - Enebyberg har en mysig känsla och det känns trivsamt. Efter fikat hos H och J bjöd faktiskt V in mig till sig - det var mycket länge sedan jag var inne i hennes hus - och vi åt middag och hade en trivsam pratstund. Det var mycket Enebybergsnostalgi på en dag. :)

Jag bodde länge i villan i Enebyberg, ungefär 25 år. Mamma bodde där ungefär 40 år. Fortfarande kunde jag känna hur mycket jag tyckte om det huset.
Mycket upplevde vi i den villan och ytterligare minnen kom tillbaka när jag hittade ett kassettband (som jag faktiskt trodde att jag hade i USA) med inspelningar från 1968. Jag var runt 7 år då och det innehåller sång och musik (vi hade ett piano som vi alla kunde spela på) och samtal där mamma, pappa, farmor och jag är med. Det slog mig att det bara är jag kvar nu. Det kändes litet extra fint att ha det bandet nu. Jag spelade det idag och fina minnen kom tillbaka.


Idag fick jag också kontakt via mail med en person som jag inte haft kontakt med på mycket lång tid. Jag lärde känna honom när jag var i USA allra första gången 1985. Året därpå besökte min pappa och jag honom och hans föräldrar utanför Los Angeles. Nu har han fru och barn och han blev nog litet överraskad (och glad) att jag hörde av mig. Han och hans familj bor fortfarande i Los Angeles-området. P och en god vän besökte faktiskt mig och mina föräldrar på 80-talet i Enebyberg. Kul när man kan skriva några rader och återknyta litet av kontakten.

Häromkvällen var det ett inslag pä nyheterna när jag var tacksam (trots allt) att mamma fick slippa äldreboende. De berättade hur eländigt många har det och när en kvinna sade “jag tar mitt piller på kvällen och hoppas att jag inte vaknar på morgonen“ fick jag nästan tårar i ögonen. Det är för bedrövligt hur det blivit i Sverige. Jag är tacksam att mamma trots allt kunde bo hemma ända till slutet.

5 comments:

Min plats i solen said...

Kära Anne-Marie,

Jag kan bara förställa mig vilken omtumlande tid det måste vara för dig just nu. Så många känslor, tankar och minnen att ta itu med på en och samma gång. Och ovanpå det hela sorgearbetet. Tänker på dig ska du veta. Kram.

Vad roligt att ni har behållit kontakten med de som köpte ert hus och jag kan tänka mig att besöket i ditt gamla hem fick många minnen att återvända. Jag vet inte om jag hade klarat av att besöka mitt gamla hem så som du gjorde. Tror det hade varit för smärtsamt att se alla förändringar.

Tänk vilken raritet de där gamla kassettbanden är numera och vilken skatt att ha en inspelning från förr. Själv har jag ett kassettband som spelades in då jag var 4 år där jag sjunger och pratar. Får mig att le varenda gång jag hör det.

Ta hand om dig vännen!

Kram Lotta

Desiree said...

Så kul att du fick chansen att besöka villan i Enebyberg. Förstår att du har starka band dit om du bodde där i hela 25 år och din mamma bodde där så länge. Superkul att grannen bor kvar och att både du och din mamma hade god kontakt med de som flyttade in i huset efter er.Även om mycket har förändrats så är det ju alltid kul att återvända till sina barndomstrakter. Kan tänka mig att det blev en dag med många minnen och en stor portion nostalgi. Himla kul att du också hittade kassettbanden. De måste du ju spara och ta med till USA.
Jag kan inte annat än hålla med om att det känns väldigt bra att din mamma slapp det där med äldreboende att hon faktiskt fick bo kvar i sitt hem ända till slutet. Jag själv vill helst också slippa äldreboende.
Roligt även att du återknöt kontakten med en annan vän. Kanske din vän i LA och du kan ses någon dag i USA.
En stor kram till dig

My beautiful daughters' mom said...

Anne-Marie,

Vilket fint blogg inlägg. Vad fantastiskt trevligt att du har kontakt med gamla grannen samt de nya ägarna. Så mycket nostalgi som du ocksp förmedlar till läsaren. Det är en konst i sig. Jag kan känna lite som du ibland här hemma i Mora, det är som om mina gamla gator som jag käde så väl och kunde utan och innan inte är mina längre. Jag kan känna en sting av sorg nästan men inser att det är dags att släppa taget. Livet är förunderligt och föränderligt.
Ha det så bra!

Kram Anneli

Malix said...

oj vad det här inlägget berörde in i hjärtat, måste vart trevligt med besök i ditt barndomshem. Jag kan inte mera än hålla med dig om åldringsvården, men det är tyvärr inte bara där det ser ut som det gör, Sverige är inte det har varit och frågan är om det ens va det då när det va. Nej idag är vi verkligen mera än individer, att dela med sig av kakan är inte riktigt i fas med samhället. En ny skattelättnad ska det bli, tänk jag tror dom skulle göra sig bättre inom vården dom pengarna än i mitt lönekuvert. Men sån är ju jag det. Hoppas du får en fin eftermiddag och ser som vanligt framemot ditt nästa inlägg.

olgakatt said...

Vad roligt att du just idag skriver om besök i ditt gamla barndomshem! Precis i dag har jag och mina systrar varit inbjudna till vårt barndomshem som såldes förra året till en ung familj efter att vår mor flyttat till äldreboende ( som är alldeles utmärkt bra, f ö).
Huset, byggt på 1950-talet, är varsamt renoverat och har blivit jättefint för en ung familj med små barn. De har inte kastat ut nånting utan bara fräschat upp med ny färg och nya golv. Utan att veta har de t o m återställt köksgolvet till det schackrutiga linoleumgolv det var ursprungligen men som förstördes av het olja en gång i tiden och ersattes av enfärgad plastmatta.
Visst är det roligt att det är trevliga människor i både ditt och mitt gamla hem!