Monday, April 15, 2013

Tankar om att flytta tillbaka till Sverige

+22 i fredags - snö och +2 i morse! Tvära kast minst sagt. Den här delen av Kalifornien liknar Sverige mycket så här års med "bakslag" innan sommaren kommer.

Så här såg det ut i morse när jag kom till jobbet.



En av de som kommenterade på mitt inlägg om huslån som går till inkasso tyckte att det vore intressant att höra litet om mina tankar kring att flytta eller inte flytta tillbaka till Sverige. Här kommer litet tankar. :) Jag kanske generaliserar men det är så här det känns. Ursäkta att det blir litet långt.

Om ett par veckor har jag varit 16 år i USA. Det är nästan en tredjedel av mitt liv. Ibland fattar jag inte att det blivit så många år. Inte hade jag i min vildaste fantasi trott att jag skulle komma att bo i USA även om jag faktiskt sade, efter mitt första besök 1985, att jag ville flytta till USA. Men efter att ha insett hur otroligt svårt det är att lagligt immigrera till USA lade jag planerna på hyllan och utgick från att jag skulle bo i Sverige.

Det som slog mig när jag besökte Los Angeles 1985 var att det var så väldigt mycket "högre i tak" än vad jag var van vid från Sverige. Nu är givetvis Los Angeles något helt annat än lilla Weed men det är till och med "högre i tak" här än det jag upplever när jag kommer till Sverige på besök.
Vad menar jag då med "högre i tak"? Helt enkelt att man i USA har mera tolerans (det bästa ordet jag kan komma på) till olikheter - ursprung, ålder, livsstil, klädsel, osv. Det känns ofta som om man bör passa in i en rätt snäv mall i Sverige. Nu har jag inte direkt erfarenhet av att bo i olika delar av Sverige men när jag rest till olika platser finns samma känsla överallt - mer eller mindre. Det handlar mycket om en KÄNSLA. Det är nog min största reservation när det gäller Sverige - det "låga taket".

Något som är väldigt påtagligt i Sverige och som kanske hör till denna snävare mall är åldersfixeringen och åldersdiskrimineringen som märks överallt. Varför måste man alltid tala om hur gammal någon är? Vem bryr sig? Och jag har förstått att man i arbetslivet nu i Sverige inte vill ha de allra yngsta eller folk som är över 50. Och det svenska personnumret som alltid skall anges överallt och som "avslöjar" en persons ålder med en gång. Det finns inte alls samma fixering vid ålder i USA vilket är väldigt skönt.

I USA finns alla upptänkliga livsstilar - man bor i stora "slott", små "kojor", i bilar, osv. Kontrollen av människor brer ut sig mer och mer även i USA och vissa saker som håller på att hända här är litet skrämmande tycker jag. Men fortfarande är variationerna på hur man lever och bor så mycket större än vad de är i Sverige och det är helt accepterat att man kanske har en litet annorlunda livsstil. Eftersom fattigdomen i USA brer ut sig med en alarmerande fart bor fler och fler tyvärr på gatan och till och med i tunnlar under de största städerna. Fattigdomen i USA är skrämmande och borde nog få ett eget inlägg.

Att ha ett större "utrymme" rent allmänt är något jag alltid uppskattat med USA. Eftersom jag alltid varit annorlunda och aldrig velat passa in i någon mall var Stockholm och Sverige litet utmanande ibland faktiskt och jag kände att jag fick göra mig "mindre" än vad jag ville.

När man lämnar sitt hemland och flyttar till ett annat land med en annan kultur förändras man för gott. Man får helt plötsligt mer än en referensram vilket är berikande. Många av de email jag får via bloggen frågor till exempel - hur dyrt är det att bo i USA? Jag kan inte svara på det. De som skriver har svårt att förstå att det rör sig om en hel kontinent med otroliga skillnader mellan olika delar eftersom man är van vid ett land där det inte skiljer särskilt mycket mellan de olika delarna. Jag visste heller inte att skillnaderna var så enorma som de är i USA innan jag flyttade hit. Min referensram har växt mycket.

Eftersom man inom arbetslivet i Sverige ofta inte tycks förstå att utlandssvenskar har en rikare erfarenhet än de som alltid bott i Sverige verkar man ofta diskriminera utlandssvenskarna. Kan det röra sig om avundsjuka eller är det bara okunnighet? Är vi utlandssvenskar litet utmanande eftersom vi har med oss mer än en kultur och har fått erfarenheter som man inte kan få om man bara bott i Sverige? Jag har inga bra svar på de här frågorna tyvärr. Jag har ju ingen egen erfarenhet av detta men har läst en del om att man inte riktigt vet hur man skall "hantera" de som bott utomlands.

Sedan finns det självklart saker jag uppskattar med Sverige och som inte finns i USA - allemansrätten, att det är lättare att få nära vänner, att man inte har samma "våldsamma" historia som USA har, osv. Mina tankar går till Boston idag och de som drabbades av bombåden där.

Jag har alltid trivts i USA trots många utmaningar och jag har växt som person på sätt som jag aldrig skulle ha gjort i Sverige. Summa summarum - jag skulle nog ha rätt svårt att anpassa mig igen till Sverige. Men om jag kommer att bo kvar i USA eller om det blir en annan del av världen, det står skrivet i stjärnorna just nu. Det är alltför många "bollar i luften" just nu som först måste falla på plats.

35 comments:

Jane said...

Jag håller med dig helt och hållet vad du säger. I år är det 19 år sedan jag lämnade Sverige, det har hunnit bli 2 år USA, 1 år Danmark och 16 Tyskland, under de 16 åren har jag haft turen att resa över hela världen med jobbet och fått ta del av många olika kulturer, under mina tre sista år i Tyskland tillbringade jag den största delen i Pittsburg, PA, Shanghai/Hongkong och Belgien och Spanien. Har aldrig haft behovet att ha många svenskar omkring mig och har mer än gärna offrat Sverigebesök för att istället resa. Vet inte om det har gjort att navelsträngen till Sverige har klippts av totalt, men jag kan nog med största säkerhet säga, att såvida vi inte får toppenerbjudande om jobb så kommer jag aldrig mer att återvända, hur gärna jag än är i Sverige och tycker om allt svenskt.

Det du nämner ovan är allt det jag uppskattar med USA, högt i tak, och även om jag kan avsky hur illa folk klär sig ibland (VÄLDIGT annorlunda i södra kalifornien än i NY, Chicago etc) så älskar jag att ingen bryr sig. Ingen jantelag och jag känner att jag kan andas. Visserligen räckte det med att flytta till Tyskland för att uppleva detta. Sen finns det som du säger väldigt mycket jag uppskattar med Sverige och Europa. Empati är något som jag aldrig funderat över mycket tidigare men jag tycker att det saknas helt i USA. Arbetspolitiken är en katastrof. Tycker att jag måste akta mig väldigt mycket för vad jag säger när jag är i Sverige ibland, jag tror att man växer otroligt som människa när man bor i utlandet, man blir otroligt tolerant och jag tror inte att någon som inte har bott utomlands kan förstå den här känslan att kunna känna sig hemma på flera ställen och ändå ingenstans. Ibland känns det som om jag bär på en hemlighet och ingen annan förstår;)

Hoppas allt löser sig med tiden,
kram

Pettas said...

Aprilväder!:)

Jag förstår vad du menar med högt i tak, fastän jag inte har bott utomlands alls, bara besökt andra länder, men visst känns det lågt i tak många gånger. Det hör säkert till mindre samhällen, som är mera självkontrollerande än i stora. Jantelagen kanske också är mera förhärskande här än där. Utifrån sett upplever jag att USA däremot är väldigt paradoxal på många sätt trots öppenheten för andra människor.
Ser med spänning framemot hur din framtid formas och önskar dig all tänkbar lycka och bra val.

Ha en fin dag!
Kramar!

My Kids' Mom said...

Hej!
Jag är så glad att jag har hittat din blogg då du skriver om mycket intressanta och relevanta saker. Jag måste hålla med föregående kommentatorers åsikter ang. Sverige. Jag flyttade till U.S.A när jag var 23 år och flyttade hem till Sverige 20 år senare vilket visat sig vara ett sådant illa beslut att jag nu planerar att flytta tillbaka till U.S.A igen med mina barn. Jag tror att jag under alla mina år som utlandssvensk hade en idealisk bild av Sverige som ett rättssäkert land där vi är jämnställda och där det inte förekommer någon diskriminering. Gud vilken chock jag fick när jag flyttade hem. Kompetens är ett hot och det ålders- och könsdiskrimineras hej vilt och utan att det finns någon myndighet som förhindar sådant. Jag flyttade tillbaka till min lilla hemort i Dalarna där både jantelagen och den svenska avundsjukan har ett djupt rotat fäste och har farit mycket illa av det. Det är lågt i tak, man måste rätta in sig i leden, hålla sig inom ramar, tänka i lådan, och det vanligaste resonemanget tycks vara "så har vi alltid gjort, och så har vi aldrig gjort". Jag känner faktiskt att jag inte fungerar och lever till min fullaste kapacitet. Luften är så spränfylld med "du-ska-inte-komma-här-och-komma" och "vem-tror-du-att-du-är?" att syre molekylerna blir svåra att andas in. Jag måste nog flytta tillbaka till Kalifornien för att jag skall kunna dra ett djupt andetag av luft som inte är förorenad av jantelagen. Jag håller även med att vissa arbetsgivare här i Sverige inte förstår varken vilken kompetens och erfarenhet utlandssvenskar besitter. På en anställningsintervju häromdagen fick jag veta att jag presenterade mig själv på ett "osvenskt sätt" då jag talade om för arbetsgivaren vad jag var bra på. Jag gick faktiskt hem och undrade om jag kanske inte får jobbet så är det nog för att jag var för framåt och säljande vad gäller mig själv. Något som är självklart i U.S.A men kanske otänkbart i Sverige. Till och med högskoleverket har svårt att översätta min Amerikanska Universitetsexamen från University Of Maryland. Detta är för mig chockerande när vi lever i ett sådant globalt samhälle och med tanke på att sverige där klappar sig på magen som en modern föregångare. Ändå kan de inte lista ut vad en Bachelor of Science in Social Science innebär utan tycker att jag skall plugga typ 5 år till inkl. ämnen jag redan läst. Helt makalöst! Ja nu har jag också fått skriva av mig och vill passa på att tillägga att den Svenska sjukvården suger och att den allmämnna pensionen håller på att ta slut. Mitt råd till alla svenskar som längtar hem till sverige ibland är att åka hem på semester, inget mer. För mig är det så att the honeymoon is over and I want to go back!
Ha det så bra.

Mvh,

Anneli

Freedomtravel said...

Jag kan tänka mig att det stämmer att det är "lägre i tak" här. Jag har visserligen inte bott utomlands (förutom ett år på Island), men rest mycket och träffar också människor från många kulturer i mitt jobb. Jag vet inte om det beror på att Sverige är relativt litet och i jämförelse ganska homogent (även om socioekonomiska skillnader ökar). Kanske ligger det också något i vår kultur om att man inte ska sticka ut, inte synas för mycket, inte höras för mycket osv... ;)

Åldersfixering vid rapportering kan jag verkligen hålla med om. Jag tror att det kan stämma inom vissa brancher (privata sektorn) också. I min värld (landsting och universitet) stämmer det däremot inte. Kunskap värdesätts, så ålder är (defintivt) inget hinder. Erfarenheter utomlands ifrån är också efterfrågat och eftertraktat!

Freedomtravel said...

Jag kan tänka mig att det stämmer att det är "lägre i tak" här. Jag har visserligen inte bott utomlands (förutom ett år på Island), men rest mycket och träffar också människor från många kulturer i mitt jobb. Jag vet inte om det beror på att Sverige är relativt litet och i jämförelse ganska homogent (även om socioekonomiska skillnader ökar). Kanske ligger det också något i vår kultur om att man inte ska sticka ut, inte synas för mycket, inte höras för mycket osv... ;)

Åldersfixering vid rapportering kan jag verkligen hålla med om. Jag tror att det kan stämma inom vissa brancher (privata sektorn) också. I min värld (landsting och universitet) stämmer det däremot inte. Kunskap värdesätts, så ålder är (defintivt) inget hinder. Erfarenheter utomlands ifrån är också efterfrågat och eftertraktat!

Desiree said...

Detta var jätteintressant att läsa Anne-Marie. Tack för att du delar med av dina tankar. Jag har ju erfareheten av att både flytta till USA och bo där några år och sedan prova på att flytta hem till Sverige igen. Det var just detta med lågt i tak som vi hade oerhört svårt för att anpassa oss tillbaka till. Vi lyckades aldrig utan valde att flytta vidare som vi nu gjort. Jag tycker det var väldigt jobbigt att man hela tiden måste rätta sig i leden i Sverige, måste placeras in i fack av olika slag och som du tar upp så är det också oerhört åldersfixerat. Det första man får reda på om folk i intevjuver i olika tidningar och magazin är näst efter deras namn deras ålder. Ålder verkar användas igen för att placera in folk i olika fack och kategorier.
Nu bodde vi bara i USA i fyra år men jag märke ändå hur mycket man hinner förändras under en kortare tid också. Sverige tycker jag om på många sätta och det kommer alltid vara "hemma" på ett sätt men jag trivs så himla bra med att bo någon annanstans igen där jag kan andas som Jane skriver.
Kramar min vän.

Fullblodsekologen said...

Det är jätteintressant när du skriver om att "bo i USA". Måste vara frustrerande att känna att folk inte vet hur de ska "hantera" en människa som bott utomlands. Själv kan jag bara säga att jag mött positivt respons när folk får höra att jag bor/bott utomlands. Fast nu bor ju jag i ett land i Europa, bara "några" mil från Sverige. När jag efter 15 år i Spanien bestämde mig för att jobba i Sverige sommartid möttes jag enbart av positiva och nyfikna arbetsgivare. Kanske ska tillägga att vårt sommarhus där ligger i Småländska skogen och inte i någon storstad. Det blir nog lite annorlunda då. Älskar att vara i Sverige och jobba där sommartid. Ordning och reda minsan, något som inte alltid finns här i Spanien ;)

Anonymous said...

Otroligt! Jag var också här på 80 talet och kände att här kan jag bo. Kände mig så fri på nåt sätt jämfört med i Sverige. Men sedan när jag kom hem tänkte jag att det får bli Sverige och sedan 20 år efter det flyttade jag hit till USA. I Sverige skall alla vara inom samma norm annars är det fel och den svenska avundsjukan, grrrr. Ta bara semesterresor. Om det blir populärt att åka typ till Thailand, ja då åker hela nationen dit. Här är man glad om det går bra för nån och det är toppen!!!
Sen kan jag även känna att man inte vet vart man hör hemma. Finns bra saker här i USA och även i Sverige men man liksom står nånstans i ingemansland och stampar. ´Det är så intressant att läsa vad du skriver Anne-Marie och framför allt att man inte är ensammen i sina tankar. Ha en bra dag! Kram Maria G

Annika said...

Intressant, Anne-Marie, mycket intressant att läsa.
Iår har jag varit i USA på 20 år på heltid.
DET är nästan svindlande, och jag har också svårt att förstå det (precis som du).
Jag skriver under på nästan allt du skriver; det är mkt högre i tak här, ingen jante etc
.
Trenderna hemma gör mig galen, att allt ska se lika ut, att alla ske se lika ut. Ett visst porslin räknas och alla ska ha VITT hemma.
GISSA om jag är less på det.
Ingen vågar sticka ut, och det går knappt heller eftersom allt ser likadant ut i affärerna.

Sedan detta att folk ofta drar USA över en kam, suck...
Det går inte. Landet och alla dess stater är så olika. Ibland tom fr kommun till kommun,
det där med åldersfixering är också mkt mer uttalat hemma,. Här får man ju inte fråga om sådant på en intervju.
OCH se så många gamla silverrävar som sitter inom media o politik etc på höga poster. Inga duvungar precis.

Annelis kommentar ovan är skrämmande. Är det verkligen SÅ illa att flytta hem?
Jag blir mörkrädd.
Jag vet ju att Desiree och flera av mina vänner har haft svårt att landa i Sverige då de kommit hem efter x.antal år i US.
Ja, en av mina vänner är tillbaka i USA igen efter 7 år hemma i sve.
Samma där; för lågt i tak. Dåliga skolor (där de bodde, NOLL disciplin). USA lockade återigen, och när rätt jobb dök upp igen i DC tog de sina två töser med sig och flyttade hit igen.


Samtidigt är Sve och Fin mitt andningsrum. Jag kommer dit för att ladda batterierna, jag älskar så mkt där, OCH jag älskar min familj och mina vänner + att jag OCKSÅ tycker det är lättare att få vänner i Sve.

Ibland känns det som om jag sitter fast mellan två världar som jag älskar mkt.
DET kanske är en rikdedom det också...

Kramar

SAM said...

Jag haller med det mesta du sager.

Visst saknar jag Sverige mycket med jamna mellanrum, men jag trivs otroligt bra i USA efter min flytt 1999. Jag var ung (19) sa upplevde inte aldersfixeringen sa mycket i Svergige innan jag flyttade. Men jag hade stora problem med den Svenska mallen man skall passa i. Efter bara 6 manader har i USA madde jag mycket battre och nar jag da kom pa besok i Sverige kommenterade manga vanner och bekanta pa hur mycket gladare jag var. Det ar ju lattare nar man inte behover anpassa sig till vad andra tycker.

Det ar en sak jag intye haller med om - att det ar lattare att fa nara vanner i Svergie. Jag har haft lika svart i Sverige som har att fa nara vanner.

Anonymous said...

Nu har jag inte varit i usa men velat åka dit över sen jag var 11. men har sett på youtube folk som bor i tunnlar i vegas och folk som blitt av med sina hus i finans krisen och får bo i bilar vilket är olagligt i kalifornien mm och folk som bor på motell. säger bara en sak men vore jag rik och hade en stor manison så skulel de helt klart få bo hos mig

Tina said...

Hej vad glad jag blev att du skrev detta inlägg för det var jag som önskade det. Jätteintressant läsning både inlägget och kommentarerna. Själv trivs jag väldigt bra här i Sverige men jag förstår absolut det ni skriver och håller med om det mesta. Däremot har jag inte så ont utav det längre det var värre när jag var yngre nu gör jag mest som jag vill så får andra tycka vad de vill om mig :) Jag glädjer mig åt det ni skriver om att det är lättare att få nära vänner här i Sverige och det är verkligen väldigt lätt - jag hinner tyvärr inte med alla bara. Det förvånar mig lite då det verkar som om de flesta i USA har många vänner och stort umgänge. Jobbar och stressar vi inte mer på våra arbeten här i Sverige tro? Jahursomhelst finns det bra saker med Sverige och andra bra saker med USA och det är nog lättast att hantera det man är van vid! Tack igen för en otroligt bra och intressant blogg. Kram Tina

Annika said...

Intressanta tankar. Jag bodde i Ohio fyra år för college, flyttade tillbaka till Sverige i 2 år och sen tillbaka till USA igen för att doktorera. Jag håller helhjärtat med om att det är lågt i tak - kommer från en svensk småstad där jag aldrig lyckades passa in i ramarna och t.o.m på svenska diskussionsforum på internet så kan jag få allergiska utslag på att det hela tiden förutsätts att det bara finns ETT rätt sätt att göra saker på (även detaljer som hur man ställer in disken i diskmaskinen...) och det gäller att komma fram till och få alla att ena sig om vad det är.

Men jag minns inte om mina två år som hemflyttare i Sverige att jag led i första hand av just den saken, kanske för att jag då flyttade till en Stockholmsförort med mycket folk på marginalen och överhuvudtaget gled utanför normerna och förväntningarna av normalsvensken. Däremot minns jag att jag led mycket av klimatet - mörkret - av den svenska arbetsmiljön (det var delvis för att det var helt fel yrkesområde för mig) och av att det aldrig värderades att högprestera. Jag var uttråkad också. Efter ett år var jag redo att fly fältet igen. Jag kommer aldrig flytta tillbaka, delvis för att jag har helt fel utbildning för det men också för att det helt enkelt är ett samhälle som jag aldrig lyckats anpassa mig väl till och som jag nog skulle vara ännu sämre på att anpassa mig till idag.

Saltistjejen said...

Jag håller med dig om känslan av att det är så mycket mer likriktat i Sverige. Lägre i tak på många vis. Man måste passa in i mallen. Det gäller så mycket. politiskt, personligt, utseendemässigt, bostadsmässigt, som förälder, yrkesmässigt.... You name it. Och precis som du är det nog den här delen av den svenska kulturen jag skulle ha svårast för vid en ev tillbakaflytt. Någonstans läste jag en liknelse om att när en utlandssvensk flyttar tillbaka till Sverige känns det som att vara den enda nyktra på en fest där alkoholen flödar..." Kanske lite tillspetsat men jag kan förstå känslan ändå. För man HAR verkligen förändrats mycket och berikats på många vis. Fått en större förståelse för olika kulturer, för hur det är att vara invandrare och i mångt och mycket kanske man t o m tycker att det man förut tagit som självklart inte längre är det.
jag hoppas att du kommer att hitta en bra plats i tillvaron oavsett vart du hamnar i framtiden Anne-Marie!
kram!!

Anne-Marie said...

Jane: Roligt att höra litet mer om din utlandserfarenhet. Det är också lång tid som du inte bott i Sverige.
Intressant att du också har upplevelsen av att det är högre i tak utomlands jämfört med Sverige. Folk i Weed klär sig nog ännu värre. :)
Det finns en del i USA som jag har svårt för. Kan hålla med dig om de saker du tar upp.
Har man väl lämnat Sverige och bott utomlands en längre tid förändras man för gott och en person som bara bott i Sverige kan inte förstå hur vi upplever det. Man befinner sig till viss del i ett ingenmansland. Kram!

Anne-Marie said...

Karin: Aprilväder är rätt ord! Idag växlade det mellan snö och sol. Till helgen skall det tydligen bli uppemot +22 igen.
Jag minns mitt besök på Åland för många år sedan. Till och med där upplevde jag att det var högre i tak.
En del som kommenterat på min blogg under årens lopp säger att Jantelagen blivit mindre utbredd i Sverige. Men taket är fortfarande mycket lägre än i USA tycker jag.
USA är ett paradoxalt land på många sätt och jag tycker inte alls om allt som finns här. Mycket skulle kunna vara annorlunda och bättre.
Tack! Med min mammas sjukdom känns det som om jag inte helt kan göra egna val men det är bara att hoppas att allt löser sig. Kramar!

Anne-Marie said...

Anneli: Roligt att du hittat hit och jag kommer absolut att kolla in din blogg också. :)
Tänk att Dalarna verkar så inskränkt. De besök jag gjort har inte alls visat den sidan men det är självklart något helt annat att vara där som turist jämfört med att bo där.
Eftersom du också bott utomlands väldigt länge (och i USA) kan jag tänka mig att du inte alls passar in i det svenska systemet. Jag var 35 när jag kom till USA och det kanske tog mig litet längre tid att anamma mer av det amerikanska sättet.
Åldersfixeringen i Sverige är för mig obegriplig och osund. Varför man lägger så stor vikt vid en persons ålder är svårt att förstå. Att inte ens få fråga om en persons ålder vid en anställningsintervju - som det är i USA - känns mycket sundare. Att man mer går efter vad personen kan och inte åldern.
Jag börjar lära mig om äldrevården i Sverige eftersom min mamma (jag är enda barnet) har demens. Den har hittills inte imponerat alls.
Vet inte när du flyttade tillbaka till Sverige men Kalifornien är idag en stat i ekonomiskt sönderfall. Jag jobbar inom ett community college och vi märker av detta hela tiden. Vi fick till exempel våra löner sänkta från årsskiftet. Andra saker i USA blir mer och mer "storebrorsfasoner" men taket är i alla fall fortfarande högre.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Tror att det finns flera anledningar till Sveriges "lägre tak". Sverige var ett väldigt homogent land under lång tid, man har den Lutherska traditionen och Jantelagen som funnits länge. Varför svenskar är så blyga och tillbakadragna vet jag inte vad det beror på men det är en stor anledning tror jag till det lägre taket.
Låter positivt att man ser ålder och utlandserfarenhet som viktiga erfarenheter inom "din" sektor.

Anne-Marie said...

Desiree: Roligt att du tyckte inlägget var intressant. Tack!
Du och C är ju riktiga globetrotters och har erfarenhet från olika delar av världen och har rest även mycket inom USA.
Det är svårt tror jag att "passa in sig i ledet" i Sverige när man en gång fått uppleva hur det är till exempel i USA där taket absolut är högre.
Åldersfixeringen i Sverige är obegriplig. Vore intressant att höra någon "förståsigpåare" uttala sig om varför det blivit så. När jag var yngre var det inte så vad jag minns.
Det verkar som om väldigt många länder har högre i tak än Sverige. Jag tror att både Norge och Danmark har mer "takhöjd". Och du upplever det också uppenbarligen i Schweiz.
Kramar till dig!

Anne-Marie said...

Annelie: Roligt att du uppskattar inläggen om hur det är att bo i USA. :)
Också roligt att du bemötts så positivt i Sverige. Vet inte om det beror på var i Sverige du jobbar eller om det beror på att man i Sverige är litet mer "bekant" med Spanien.
Jag upplevde det "lägre taket" även i Stockholm när jag bodde där så jag tror inte att det direkt har med stor -eller småstad att göra.
Nej, Spanien har väl inte riktigt samma ordning och reda som Sverige. Tror att USA är ett mellanting mellan Sverige och Spanien.

Anne-Marie said...

Maria: Ja, du och jag har rätt många likheter på våra vägar till USA. :)
Haha, stämmer precis med det du skriver om semesterresor. Alla skall göra likadant. Och skall man klä sig i svart så gör alla det. Och skall det vara vitmålat hemma gör alla det. Man blir så trött. ;)
Håller helt med dig om att man till viss del hamnar i ett ingemansland. Jag kommer alltid att vara svensk men känner mig mindre och mindre som en svensk. Jag är amerikan men känner mig inte riktigt som en amerikan. Vi befinner oss i ett kulturellt mellanting mellan svenskt och amerikanskt och det kan ingen förstå som aldrig lämnat USA.
Om jag hade haft en blogg när jag kom till USA och kunnat utbyta erfarenheter med andra svenskar som bodde här hade jag inte känt mig så förvirrad och "lost" under flera år. Jättefint att ha andra att kunna utbyta tankar med tycker jag också. :) Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Roligt att du tyckte om inlägget. Tack! :)
Du är också "senior" här i USA. ;)
Just det där att alla skall göra likadant och se likadana ut blir så påtagligt när man kommer till Sverige på besök. I USA är det ju inte så utan snarare "anything goes".
Just det där att förstå att USA är en kontinent med så många olikheter mellan delarna verkar vara något som de flesta svenskar (som bara bott i Sverige) har väldigt svårt att förstå.
Att inte fokusera på åldern känns väldigt mycket mera hälsosamt. Jag minns inte att Sverige var så åldersfixerat på 60- och 70-talen. Minns du?
Min kunskap om Sverige är nu 16 år gammal - att turista där kan man inte riktigt räkna - och det har nog förändrats väldigt mycket på de åren. Jag tror att vissa personer har lättare än andra att anpassa sig igen vid en flytt.
Du har en stor förmån att kunna resa så regelbundet på så långa resor till Sverige och Finland och det är ju väldigt fint. Min semester skulle inte ens räcka till hälften av tiden. ;) Naturen saknar jag mycket. Älskar naturen i Stockholmsområdet.
Och att få riktigt nära vänner i USA är svårare. Det verkar vi vara rätt många som är överens om.
Vi har en rikedom med oss även om vi ibland känner att vi är litet i ett ingemansland.
Kramar!!

Anne-Marie said...

SAM: Nej, om du var 19 när du kom till USA var det nog inte så mycket åldersfixering i Sverige. Det har kommit successivt. När jag var tonåring på 70- och 80talen var man mera öppen till yngre personer i arbetslivet. Vet inte hur det var med litet äldre.
Det där att behöva anpassa sig tror jag "sänker taket" rejält. Inte konstigt att du blev gladare i USA. :)
Min erfarenhet av att få närmare vänner i Sverige är mera positiv än hur det varit i USA och jag har pratat med flera andra USA-svenskar om detta och de har samma upplevelse. Intressant att höra att du har en annan upplevelse.

Anne-Marie said...

Anonym: Fattigdomen i Kalifornien och i USA blir mer och mer påtaglig och är skrämmande och tragisk.
Tunnelfolket läste jag om alldeles nyligen. Låter som en bra idé med att andra kunde få bo hos dig. :)

Anne-Marie said...

Tina: Jodå, det var dig jag hänvisade till. :) Ville inte skriva ut ditt namn i inlägget. Roligt att du tyckte det var intressant att läsa om mina och andras tankar och upplevelser.
"Good for you" (som man säger i USA) att du gör som du vill och inte bryr dig om vad andra tycker. Kanske du kan lära oss. ;)
Det där att få nära vänner litet lättare i Sverige verkar de flesta vara överens om. Många i USA kallar folk för "friends" men det är inte vad vi kallar vänner i Sverige utan är mera ytliga bekantskaper. Det är en stor skillnad.
Skillnaderna är stora mellan Sverige och USA och det är först när man bor i USA som man verkligen förstår hur stora de är.
Roligt att du hittat hit. :) Ser fram emot fler kommentarer. Kanske flera önskemål? Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Trevligt att du tyckte det var ett intressant ämne. :)
Storstäder i Sverige kanske har litet mera "takhöjd" men jag upplevde ofta att det var "snävt" även i Stockholm.
Har man till och med samma sätt att sätta in disken i diskmaskinen? Det där att alla måste hålla med är rädsla för konflikter som svenskar är väldigt "bra" på. Kommer nog att skriva om skillnaderna mellan Sverige och USA just när det gäller konflikträdsla eftersom jag såg ett bra exempel på amrisarnas större "mod" i en affär nyligen.
Klimatet med det långa vintermörket är deprimerande helt klart. Jag har inte jobbat i Sverige på 16 år men har förstått att många inte klarar av arbetslivet och blir utbrända. Det är bra när man kommer till insikt om vad man "klarar av" och kan eller inte kan anpassa sig till.

Anne-Marie said...

Saltis: Roligt att så många, inklusive du, har samma upplevelse av det "lägre taket" i Sverige. Ibland fick jag känslan att det bara var jag som hade den upplevelsen när jag fortfarande bodde i Sverige.
Just det där att mycket är likriktat i Sverige blir väldigt påtagligt när man bott utomlands. Tänk bara på "fredagsmys". Alla skall ha fredagsmys.
Jag upplevde redan när jag bodde i Sverige hur det var att vara den enda nyktra personen på fester eftersom jag inte dricker alkohol. Det skulle alltså bli "dubbelt upp" som utlandssvenska. ;) Hua! Jag hoppas också att allt skall falla på plats framöver. Kramar!!

Anonymous said...

Ja, jag haller ocksa med om att det ar "lagt i tak" i Sverige. Har i USA kanner jag att man kan vara precis hur man vill, det ar en befriande kansla som jag aldrig upplevde i Sverige. Det var lite battre i storre stader, dom sma staderna var hemska. Usch och fy! Jag har inte langtat tillbaka en sekund. Nu har jag i och for sig bara bott i USA i 2 1/2 ar men jag stortrivs har. Jag skulle inte kunna tanka mig att flytta tillbaka till Sverige, och for att inte tala om dom langa morka trista vintrarna. Men framst den trakiga jantelagen som harskar i Sverige.
Livet kan vara lite hardare har och mindre utrymme for misstag. Man maste ta hand om sig sjalv pa ett helt annat satt har, vilket ju inte bara ar negativt.
Jag hoppas det loser sig for dig! Det var intressant att lasa ditt inlagg, och kul att se att sa manga tycker ungefar likadant. Kanns skont att inte vara ensam i sina tankar.

Anne-Marie said...

Anonym: Det verkar som om de allra flesta av oss är överens om att det är lägre tak i Sverige än i USA. Klimatet är mer deprimerande i Sverige, det är helt klart . Jantelagen var rätt stark medan jag bodde där för 16 år sedan.
Jag hoppas också att det löser sig framöver. Alltid skönt att veta att man delar sin upplevelse med andra.

Maire said...

Hej!
Jag hittade denna blogg för ett tag sedan och måste säga att jag är mycket imponerad! Tyvärr har jag inte haft tid att läsa igenom allt men det tänker jag göra någon gång i sommar då jag har mera tid :) Jag tycker att det är så intressant med olika kulturer och för mig som inte är svensk, är det särskilt intressant att läsa hur svenskar resonerar och hur det känns för alla er att bo utomlands osv. Jag själv är estniska men halva min släkt bor i Sverige så jag har varit intresserad av den svenska kulturen så länge jag minns. Har planerat skriva min magisteruppsats om svensk mentalitet men i sista minuten bestämt mig till ett annat ämne. I samband med mitt intresse har jag läst mycket av forskare Åke Daun som även har skrivit en bok som heter "Svensk mentalitet". Vill verkligen rekommendera den för där skriver han om exakt samma saker ni diskuterar om här i bloggen :)
Lite läsning finns på nätet också:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/svart-lara-kanna-svenskar
eller:
http://www.svensktvattstuga.se/ake-daun-funderar-kring-tvattstugan
eller:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/vad-du-an-gor-se-till-att-du-inte-avviker_116101.svd
Det är så intressant för mig med allt detdär med hur svenskar tänker och tycker och därför särskilt intressant att läsa hur ni som bott länge utomlands, pratar om Sverige och svenskar.

Anne-Marie said...

Maire: Välkommen hit!
Vad glad jag blir att du tycker om min blogg. :)
Att diskutera olika kulturella skillnader är mycket intressant och man kan inte föreställa sig hur en annan kultur är innan man bor och lever i landet.
Tack för länkarna, skall läsa dem.
Åke Daun har mycket intressant att säga om oss svenskar. Har inte läst hans bok men känner till honom och har läst kortare artiklar om just den svenska mentaliteten.
Vi som bott utomlands länge har lämnat en del av den svenska mentaliteten bakom oss men kommer givetvis alltid att ha den med oss till viss del. Sedan har vi ju anammat en del av den mentalitet där vi nu bor så vi har båda inombords.

Christina said...

Hej!
Ett sånt intressant inlägg! Märker redan efter 2 år hur mycket jag förändrats och jag har nu något med mig som mina kompisar inte gått igenom. Både jag och maken har haft tur i möjligheternas land, för det har verkligen varit det för oss, vi har fått möjligheter vi aldrig skulle fått annars. Men det amerikanska drömmen är inte längre nåbar för så många, vi är privilegierade med bra jobb och utbildning.

De flesta jag pratat med säger att det är värre att flytta hem än att flytta ut. Får se den dag det händer.... :-) Jag hoppas att det inte ska ses som en nackdel att ha utlandserfarenhet, tyckte dom tjatade om det jämt när jag var på intervju innan jag flyttade :-)

Högt i tak, ja det gillar jag med USA och ingen jante så långt ögat kan nå :-) och dennas smältdegel av nationaliteter. Och att amerikanarna är så bra på att göra invandrare till just amerikaner, integrera dom. Någon sa att det tar några år att bli amerikan men det tar flera generationer att bli svensk som invandrare. Tror det ligger något i det. Sedan kan man inte dra hela USA över en kam, det är ett så mångfacetterat land och vi har möjlighet att bo i en stat som är väldigt liberal.

Tänkte på dig idag förresten när jag läste i min bok, Wild som är skriven av en kvinna som hikade PAcific Crest Trail och hon pratade om Mt Shashta (hur man nu stavar det :-) )

Kram!


Anne-Marie said...

Christina: Roligt att du tyckte om inlägget. :)
Precis som du skriver har många, många i USA tyvärr inte alls bra förutsättningar och lever i stor fattigdom. Det är tragiskt tycker jag. Och det verkar inte bli bättre utan snarare tvärtom just med tanke på fattigdomen i USA.
Du är yngre än vad jag är så har en känsla av att du är mer attraktiv på den svenska arbetsmarknaden.
Om ni flyttar hem skall det bli intressant att höra hur du tycker att det är - om du fortsätter att blogga.
Varje stat och varje stad och ort har sin egen prägel och kultur. Det stämmer nog att Kalifornien är väldigt liberalt. Har inte varit i "bibelbältet" men kan tänka mig att det kanske är litet annorlunda.
Aha, du läser också den boken. En annan bloggkompis rekommenderade den också. Hon och hennes man bor i Oregon. Mt Shasta stavas det. :)
Kram!

Lars Hultqvist said...

Kanske skulle jag låta bli att fråga Ann-Marie men ikväll känner jag att jag undrar hur högt i tak det är på din blogg. Det fanns en länk till min blogg under många år även när jag nästan aldrig uppdaterade den men när jag i år beslutade att skriva om min konvertering till Katolicismen så försvann länken till min blogg. Det är självklart din rätt att välja vem du länkar till men jag kan inte låta att tycka att det inte låter som speciellt "högt i tak".

Lars

Anne-Marie said...

Lars: Du hade gärna fått fråga och jag hade gärna svarat. Nu har du inte egentligen ställt en fråga utan du har lämnat ett påstående som inte alls stämmer med verkligheten. Det hade varit mycket trevligare och mera sjysst om du frågat (i till exempel ett mail till mig). Du har dragit slutsatser som inte alls stämmer med verkligheten.