Thursday, January 5, 2012

Leva som svensk bland amerikaner

Under snart 15 år har jag levt som svensk bland amerikaner. Det har varit utmanande, roligt och ibland frustrerande. En kommentar från min vän C häromdagen fick mig att fundera litet igen över mina år i USA. Jag har skrivit tidigare om det här men kommentaren från C fick återigen igång tankarna.

Att leva som svensk i en annan kultur utan att ha andra runtomkring sig som förstår vad man går igenom som immigrant kan verkligen vara en utmaning. Under mitt första år i USA levde jag väldigt avskilt och som en "icke-person". Jag var här som turist och hade inga rättigheter alls egentligen. Jag kunde inte arbeta, inte plugga, inte ta körkort och inte ens öppna ett bankkonto. Det var en upplevelse som jag är glad att jag lagt bakom mig. Att gå från att vara en fullvärdig del av ett land till att inte kunna göra någonting i stort sett är inget jag tror jag vill vara med om igen.

Eftersom M inte varit i Sverige och inte kunde någon svenska hade jag inte någon som förstod vad jag upplevde som ny i landet - detta var innan jag lärt känna andra svenska USA-bloggare. Mina föräldrar och vänner i Sverige förstod inte vad jag pratade om heller eftersom de inte lämnat Sverige. Det var min första upplevelse av att ha hamnat i "mellanlandet" som man lätt hamnar i om man lämnar det land man växt upp i och kommer som vuxen till ett annat land. Jag hörde helt plötsligt inte riktigt hemma någonstans.

Eftersom jag redan som 25-åring ville till USA var det en dröm som gick i uppfyllelse när jag träffade M. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma att bo i USA (efter att ha förstått hur otroligt komplicerade och hårda immigrationsreglerna är i USA) men så blev det alltså trots allt. Min första resa gick till Los Angeles 1985 och när jag kom tillbaka till Sverige efter bara 3 veckor i Kalifornien upplevde jag faktiskt en kulturchock under några veckor. Jag älskade det "högre taket" i Kalifornien och när jag kom tillbaka till Sverige upplevde jag att taket "föll ner" igen. Numera kan jag vara i Sverige och inte påverkas så mycket av det "lägre taket". Jag vet att jag inte är ensam om att känna den här skillnaden i "takhöjd". :) Det jag troligen tycker mest om i USA är just den mer tillåtande atmosfären som finns och att man får vara mer av den man är utan att behöva passa in och höra till en grupp. Sedan finns det mycket annat som jag skrivit om på bloggen där Sverige vinner många gånger om.

Att komma som vuxen till ett annat land kan ibland verkligen vara frustrerande eftersom man inte kan hur kulturen fungerar. Man kan inte alla de där små, oskrivna "reglerna" som man bara kan lära sig om man växer upp och bor i ett land under många år. Jag kan fortfarande inte på djupet hur den amerikanska kulturen fungerar. Och kommer troligen aldrig att kunna just den delen. Många andra svenskar som bor i USA och som bor i större städer har ofta tillgång till delar av svensk kultur. Antingen genom andra svenskar eller svenska föreningar eller kyrkor. Jag har aldrig haft den upplevelsen här i USA.

Jag har sagt det tidigare men det kan sägas igen att jag har aldrig ångrat att jag lämnade Sverige och fick lära mig allt jag lärt mig här i USA. Det har berikat mig otroligt som person och den jag är idag är en person jag troligen inte skulle ha varit om jag bott kvar i Sverige.

Det får bli en bild på berget även idag. Synen som varje dag möter mig när jag kliver ut från byggnaden jag jobbar i. Tagen häromdagen på väg ut på en lunchpromenad.

21 comments:

Desiree said...

Åh vad bra skrivet Anne-Marie. Det är en större kulturkrock än vad man anar att komma till USA. Det är otroligt skönt att kunna dela lite av det man går igenom med andra som också känner till hur det kan vara. Bloggens värld är ju fantastisk på det sättet. I Alabama fanns ju inte heller några svenska organisationer som SWEA eller Svenska kyrkan eller något sådant. Vi lyckades efter ett tag lära känna några svenskar och jag träffade på lite andra personer från olika länder i europa på mitt gym. Jag tycker du var himla duktig som ändå har lyckats bygga upp så mycket även om du befann dig i mitt emellan landet och inte riktigt hade någon som förstod. Det är jobbigt och det går ju inte ens att försöka förklara för andra för de skulle ändå inte fatta. Jag håller helt med dig. Jag ångrar inte en dag att vi tog chansen att flytta till USA några år. Det har berikat så ofantligt mycket. Det har gett mig mersmak på nya äventyr längre fram.
Kram och grattis till hela 15 år i USA.

em said...

Det är lustigt hur olika vi ser på det här med att bo i andra länder - det var inte så länge se’n jag diskuterade samma sak med vänner med erfarenheter av att bo lite varstans. Vi tyckte alla olika.
Personligen har jag aldrig haft några svenskar i närheten av mig i U.S.A., och jag har aldrig saknat det - har snarare undvikit det. Däremot har jag träffat rätt mycket inskränkta amerikanare som inte alls har en vidsynt attityd till människor med andra synpunkter än deras egna. De behöver inte ens vara högerkristna för att inte acceptera svarta, homosexuella, skilsmässor eller de som klär sig underligt (bara några få exempel).
De flesta av oss kunde enades om, att beroende på den egna dagsformen kan man känna sig hemma överallt och ingenstans.
Margaretha

Freedomtravel said...

Bra beskrivet. Jag har visserligen bara bott utomlands tillfälligt, under ett år när jag var 17, men känner ändå igen känslan av att inte förstå på djupet. Den här förståelsen är nog också bra för att förstå hur invandrare i Sverige kan känna. Jag hade ett förhållande för länge sen med en man som kommit hit som politisk flykting. Han jobbade, pratade bra svenska och jag uppfattade att han fungerade väl i vår kultur. Men han uttryckte ändå många gånger en mycket stark frustration över att inte förstå och att känna sig utanför.

Katarina said...

Fint skrivet. Jag följer din blogg sporadiskt och uppskattar alltid dina texter. Det är mycket intressant vad du skriver om idag och jag känner mycket väl igen mig. Det tar väldigt lång tid att snappa upp de där oskriva reglerna, de där små detaljerna som är så viktiga för att få känslan av att vara en "del" av sitt samhälle. Jag bode i en småstad i Iowa en längre tid untan svenskar, ja, utan utlänningar för den delan, och kände ofta den där känslan av utanförskap, att inte helt och hållet tillhöra. Också omgivningens betraktelse hade sin inverkan, jag var konstant sedd som "svensken," "utlänningen." Nu har jag flyttat tillbaka till Stockholm och upplever reversed kultur chock. Alla de där små detaljerna som finns i svenskens vardag serjag nu på ett helt annat sätt och kan faktiskt inte fullt ut känna tillhörighet än. Det är otroligt intressant det här med kultur och tillhörighet.

olgakatt said...

Din betraktelse väcker många tankar och minnen. När jag bodde ett år i Kalifornien var jag 18 år och upplevde att "taket" var väldigt mycket lägre där än hemma för mig i min roll som high school senior. När jag kom hem till mitt svenska gymnasium flög taket i stort sett av helt enligt min upplevelse.
Skillnaden i våra upplevelser har säkert både med tiden, den miljö vi var/är i och våra olika åldrar att göra.
Som alltid finns ingen generell sanning utan allt finns i betraktarens eget öga.
Numera reser jag ömsom till östkusten, ömsom till västkusten i USA och de miljöerna är som natt och dag. Jag minns pappan i min amerikanska stipendiefamilj som hatade att resa på affärsresor till NY - "a hell of a place to be in". Jag hade min moster där och förstod ju att hon hade en annan uppfattning, förstås.

Jag har ingenting emot att bo utomlands i perioder, tvärtom, men jag har funderat på hur det skulle vara att inte inte kunna flytta hem eller ens besöka hemlandet. DET skulle vara tufft!

Annika said...

Vad bra du skriver!
Och så sant.
Takhöjden är du inte ensam om att tycka det du tycker om, och det vet du.
jag håller verkligen med dig där.
Jag har nog haft tur som alltid haft svenska vänner omkring mig. Det är så skönt att stöta och blöta USA med andra i samma situation. Det har absolut hjälpt mig mkt.
Sedan då jag började blogga och träffade alla andra USA-bloggare på nätet öppnades en annan värld också, underbart!!
Att lära sig signalerna i ett nytt land är så svårt, och tar så många år. Det tar sådan tid att verkligen landa i tillvaron i ett nytt land.
I år blir det 19 år för mig på heltid i USA. Jag lovar, tanken svindlar. Jag var 27 då jag gifte mig...
Tiden har gått fort, och jag har landat i mitt andra hemland, men tid tog det. Minsann.
Och helt och håller landar man nog aldrig i den amerikanska myllan. Det finns alltid saker man häpnar över...
Och så är det nog för alla som en ggn flyttat fr sitt hemland.
Kramar!!!

debbie said...

jag som växt upp i en liten stad i mellanvästen, kände mig befriad då jag kom till sverige där ingen brydde sig om, om jag gick i kyrkan på söndagarna, eller om jag hade för korta kjolar på söndagsskoleutflykten, eller om min pojkvän hade för långt hår, fel hudfärg eller hans pappa tjänade för lite pengar. jag har kanske haft tur med mina svenska vänner och grannar, men jag har aldrig kännt mig utanför. jag har alltid kunnat fråga om sånt jag inte förstått och det har ibland lett till häftiga diskussioner, men jag har aldrig kännt mig utanför. det största problemet (som inte är stort) är att många vill tala engelska med mig när de vet att jag är amerikanska, för de vill öva engelska. särskilt i början kunde jag bli irriterad på det eftersom jag behövde öva svenskan. eftersom jag var gift med en svensk umgicks jag bara med svenskar och försökte undvika andra amerikaner.
men jag kan känna mig väldigt utanför både i sverige och amerika om jag inte sympatiserar med människorna.

Saltistjejen said...

Vilket bra inlägg Anne-Marie. Självklart måste det varit väldigt annorlunda för dig som flyttade till USA innan det fanns email och internet. NU är ju Sverige så nära för många utlandssvenskar. Man kan lätt prata med Skype, skicka foton med epost, läsa svenska dagstidningar och även se på svenskt TV o lyssna svensk radio. Att som vi gjort även bo i en stor stad med många många immigranter från världens alla hörn gör också skillnad såklart. Här är det många som gått/går igenom samma sak. Känslan av att känna sig hemma på fler ställen än ett och samtidigt inte hemma någonstans delas av flera av våra vänner. Sedan håller jag helt med dig om att man känner att man aldrig kommer att kunna ha full förståelse för amerikanska kulturen och så på det vis man har för svenskar. Jag tror att man formas otroligt mycket av sin uppväxt. Som du säger är det många osagda koder som man inte riktigt greppar och även andra saker som man inte riktigt kan förstå på djupet när man hamnar i en ny kultur. Håller även med om att jag tycker amerikaner i allmänhet känns som de har högre i tak vad gäller mycket. MEN jag gissar att detta också beror en del på var i USA man befinner sig. Kalifornien är säkert en sådan stat. New York City är det helt klart. Stora städer och stater som inte är lika traditionsbundna här tror jag att man främst upplever det "höga taket" i, men på andra platser kan det säkert kännas lite mer "kontrollerat och instängt" också. Men visst, som land är USA så stort och så heterogent att det är stor skillnad mot Lilla Sverige.
Kram och tack för ditt tänkvärda inlägg!

Katarina said...

Ett jättebra inlägg AM. När du flyttade fanns inte den nuvarande tekniken att luta sig tillbaka på. Å andra sidan kommer man nog snabbare in i ett lands kultur när man inte bor ihop med en svensk. Att komma in på djupet i en kultur tar tid och cman möter nya svårigheter när ens kunskaper blir djupare.

Själv blev min USA tid kort. Jag kan egentligen bara relatera till att vara ny, dvs. riktigt ny i ett till två år i respektive land, numera mitt tredje land. Utifrån detta var nog ändå USA flytten den enklaste på många sätt för mig. Det är enklare med språket, bra matvaruaffärer, många immigranter med samma sits osv.

Ha de bra! Kram

Anne-Marie said...

Desiree: Tack! Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå hur annorlunda USA egentligen är jämfört med Sverige. Det jag kände som en befrielse när jag fick kontakt med andra svenskar som bor i USA var att det jag upplevt ifråga om känslor inte alls var konstigt utan alla verkade ha samma upplevelse. Det var en viktig bekräftelse. Jag kommer nog alltid befinna mig i ett "mellanland" även om jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag vet att jag skulle känn mig till viss del som en främmande fågel i Sverige efter att ha bott så länge i USA. Har man aldrig lämnat sitt hemland går det inte att förstå hur det känns att vara immigrant i ett främmande land. Kramar!

Anne-Marie said...

Margaretha: Jag tror inte att jag någonsin känt att jag dagligen behöver ha svenskar runt omkring mig. Det enda jag saknat när jag bott i USA är att någon gång då och då kunna umgås med en person som har samma språk som jag och som vuxit upp i Sverige. Helt enkelt för att man har en gemensam nämnare - beroende på att man är svensk. Jag har inte denna gemensamma nämnare med de amerikaner jag har runtomkring mig. Alla tror jag har olika upplevelser av att bo och leva utomlands. Vissa kommer in i det snabbt medan det för andra tar mycket längre tid. För mig tog det säkert 2-3 år innan jag börjat acceptera mer av hur det faktiskt är i USA. Det tog mig ännu längre tid att faktiskt acceptera att jag var här på "heltid". Låter kanske som en lång tid. Det är möjligt att även en liten stad som Weed är mer öppen än andra mindre orter i mer inskränkta delar av USA.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Tack! Att inte förstå en kultur på djupet kan verkligen vara frustrerande ibland. Som du säger kan det vara bra att då och då sätta sig in i andras situation som inte är uppvuxna i Sverige. Självklart är det samma slags upplevelse de har som vi som flyttat från Sverige har. Troligen skulle jag känna litet samma sak om jag återvände till Sverige.

Anne-Marie said...

Katarina: Välkommen hit! Tror inte att du kommenterat tidigare. Att vara "utlänningen" kan onekligen vara utmanande. Då anses man ju ständigt vara en "främmande fågel" som andra inte riktigt förstår. Många svenskar i USA bor ju i stora städer där det finns andra svenskar och har inte den upplevelsen som du (och jag) haft, dvs att vara rätt ensamma om att vara från ett annat land. Självklart blir det en omvänd kulturchock att flytta tillbaka till Sverige om man bott utomlands en längre tid. Jag tror inte att man någonsin kommer att uppleva det svenska samhället som man gjorde innan man flyttade. Man har ju med sig en helt annan kultur som har blivit (till viss del i alla fall) en del av en själv.

Anne-Marie said...

Olgakatt: Intressant att du upplevde "takhöjden" som så mycket lägre i Kalifornien än hemma i Sverige. Jag led faktiskt av att komma tillbaka till Sverige efter bara de där första tre veckorna. Numera kan jag "ta med mig" den högre takhöjden inombords när jag kommer till Sverige och påverkas inte lika mycket av hur det är i Sverige. Säkert spelar tiden och åldern roll men det har säkert mycket också att göra med hur man är som person. Jag har bara varit på korta besök till östkusten. Skulle aldrig vilja bo i NY till exempel. Alldeles för stort och för många människor. Många i Sverige förstår inte hur stora skillnaderna är i USA utan tror att det är likadant överallt. Att inte kunna komma tillbaka till sitt hemland måste vara en hemsk känsla. Bara tanken gör mig nästan litet panikslagen. Och så måste en hel del invandrare i Sverige känna om deras hemländer har krig och andra svåra förhållanden.

Anne-Marie said...

Annika: Tack! Det där med takhöjden är intressant tycker jag och det som nog stör mig mest med Sverige. Det känns litet som en "ankdamm" och att man skall höra till gruppen mycket mer än vad man gör i USA. Du som har så många svenskar runt omkring måste ha haft stor glädje av att kunna utbyta erfarenheter med andra som varit i samma situation som du, dvs är svenska invandrare i USA. M förstod aldrig vad jag pratade om. Hur kunde han? Han hade ju vuxit upp i USA. Bloggvärlden är fantastisk och jag är så glad att ha fått kontakt med alla underbara USA-bloggare. Min kontakt med Anne har också varit en stor hjälp eftersom vi upplevt mycket på samma sätt. Ja, du har varit här ännu längre än vad jag varit här. Otroligt lång tid egentligen. Det tog många år för mig att landa något så när. Och helt och hållet kommer det aldrig att bli troligen. Kramar!!

Anne-Marie said...

Debbie: Sverige är nog ett rätt tillåtande land på vissa sätt. Medan man i USA kan vara tillåtande på andra plan. Eftersom kyrkan har en mycket starkare plats i USA kan det säkert bli inskränkt på mindre orter där man är mycket kyrklig och har svårt att tolerera de som inte är det eller är annorlunda. Du har nog haft tur med dina svenska vänner och grannar. Jag har en amerikansk kompis som bor i Stockhomsområdet under ungefär lika lång tid som jag bott i USA och hon har haft helt andra upplevelser av svenskar och det svenska samhället än det du beskriver. Det där med svenskar som vill öva engelskan verkar vara rätt återkommande. Det har min kompis också "råkat ut för" ett otal gånger.

Anne-Marie said...

Saltis: Tack! Jag skrev faktiskt brev när jag först kom till USA. M hade en dator och internet (jag hade aldrig sett internet tidigare - låter ju som om det var 100 år sedan ;)) så jag skaffade en email så småningom, men det var inte alla i Sverige som hade email och internet. Att skicka brev känns nästan antikt nuförtiden. Min mamma gör det men det beror ju på att hon inte har en dator. Det är så roligt att känna att det jag upplever delas av dig (och andra) och att jag är helt normal. Det var den bekräftelsen jag saknade under så lång tid. Det kan mycket väl vara så att om jag bott i en liten stad i djupa södern att jag känt mig tryckt ner under golvplanet ;). Kalifornien är nog en rätt frigjord stat med massor med olika människor som gör att det inte finns något som heter "så är det". Kan tänka mig att NY är likadant. De där osagda koderna greppar jag fortfarande inte och det kan jag bli litet frustrerad över ibland. När jag är i Sverige (trots alla år i USA) vet jag hur de där koderna fungerar. Att växa upp med en kultur gör att man lär sig koderna allt eftersom åren går och de finns där i ryggmärgen. Roligt att du tyckte om inlägget. :) Kramar!!

Anne-Marie said...

Katarina: Vad roligt att du tyckte om det jag skrivit. Tack! Nej, tekniken fanns inte för 15 år sedan. Den har gjort att Sverige känns mycket närmare nuförtiden. Hade den funnits när jag kom hade jag nog känt mig mindre isolerad. Det finns vissa saker i den amerikanska kulturen som jag nog aldrig kommer att lära mig. Hur man tänker och känner. Det går inte att förstå när man inte växt upp här. Trots att det finns många skillnader mellan USA och Sverige är det nog lättare att komma till USA än till länder t ex i Afrika eller Sydamerika eller Asien. Kramar!

The Part Time Grappler said...

Mycket fint skrivet. Det är en intressant upplevelse att se en svensk person upptäcka vad det är att vara invandrare.

Min sydafrikanska fru och jag (svensk) vill flytta till USA någon gång i framtiden och att läsa din blogg hjälper verkligen:)

Anne-Marie said...

The Part Time Grappler: Intressant bloggnamn. :) Välkommen hit! Vad glad jag blir att du och din fru kan få litet information via min blogg om hur det är att bo i USA. Tack för dina fina ord om det jag skrev. Det är en stor omställning (mycket större än vad man tror) att flytta till ett annat land. Att vara invandrare är en upplevelse som man alltid bär med sig och som verkligen kan berika.

Mia said...

F*n vad fräckt. Önskar att jag också hade det modet i mig och bara dra iväg så. =)