Wednesday, November 23, 2011

Small talk

Bor man i USA blir man, varken man vill eller inte ;), rätt bra på så kallat "small talk". Amerikaner är mästare på small talk - i affärer, flygplatser, hissar osv. De kan det där att börja prata med helt främmande människor utan att det verkar tillgjort. Visst är det oftast ytligt, men man pratar i alla fall med andra och är inte tyst som vi svenskar ofta är.

Mitt första möte med amerikanskt small talk var på flygplatsen på Kreta av alla platser. Min mamma och jag hade semestrat på Kreta och vid hemfärden var vårt flyg försenat. Jag råkade sitta bredvid en amerikansk militär (USA hade på 80-talet militärbaser på Kreta - det kanske de fortfarande har) och han började prata med mig. Det var typiskt small talk men vi hade en trevlig stund. Tiden gick fortare och jag fick träna min engelska.

Numera har jag nog också blivit rätt bra på small talk och får ibland "behärska" mig när jag är i Stockholm eftersom man inte direkt pratar med främmande människor där. När jag bodde där kändes det normalt att man inte pratade med varandra, nu känns det konstigt. Jag har gjort några försök med small talk men ofta blir det inte så mycket med det hela. Det kan säkert vara annorlunda ute på landsbygden i Sverige men min erfarenhet är mest från Stockholm.

Under mina år här i USA har det blivit en del small talk med olika människor. Det är en balansgång att prata om ditt och datt utan att bli alltför ingående och personlig. Igår var jag och klippte mig och insåg att min frisör (som klipper bra) har tagit small talk ett steg för långt. Jag fick reda på alla olika slags kirurgiska ingrepp han gått igenom! Och det var inte bara något han nämnde i förbigående utan det var detaljer i massor. Jag fick också veta alla möjliga detaljer kring hans och hans frus hus och vad som hänt när de fått mycket snö. Jag var alldeles matt när jag kom därifrån. :)

Small talk kan vara kul ibland om man tar det för vad det är. Och så skall det vara balans på det hela - man behöver inte berätta sitt livs historia för den andra personen.

Vinden har äntligen börjat bedarra litet grand. Det här ovädret är nog ett av de värsta jag varit med om eftersom det blåst riktigt hårt under ett par dagar. Min hyresvärd lade aldrig om taket (som läckte förra vintern) som han lovade (troligen på grund av pengabrist) så jag har varit litet smått stressad när vindarna slitit i träden och huset. Den största delen av taket verkar ha klarat sig den här gången.

Så här såg det ut i byggnaden där jag jobbar. Löv som blåst in på mattan. Vi brukar ha en stor hög med löv innanför ytterdörrarna när ovädren drar in över Weed.

20 comments:

Lotta said...

Jag håller helt med dig! Small talk är en konstart, det ska vara varken för mycket eller för lite liksom ;)

Vissa dagar är jag inte upplagd alls för small talk, andra dagar är jag med i matchen.

Happy Thanksgiving till dig Anne-Marie!!

kramar

Saltistjejen said...

Visst är det så! Jag gillar det faktiskt. Inte alltid men rent generellt tycker jag det skapar en mycket vänligare atmosfär på sta'n. Hela den amerikanska kulturen med just "small talk" gör även att folk är mer benägna att ta kontakt med varandra ute vad gäller att be eller även erbjuda hjälp. enkla saker som att hjälpa ngn uppför en trappa om man ser att den har det besvärligt (t ex är gammal eller om man har barnvagn) eller att erbjuda sig att hjälpa ngn att lyfta ngt tyngre in eller ur en bil etc...
Hoppas du får en fin Thanksgiving också!
Kramar!!

Fröken fräken said...

Ja small talk hos frissan kan va lite klurigt, om man sitter där en längre stund som jag brukar göra så är det nog bäst att gilla läget. Men för det mesta så gillar jag det.
Happy Thanksgiving Anne- Marie
Kram

Desiree said...

Jag har efter att ha bott i USA kommit att gilla small talk. Men jag tycker nog att det ändå har blivit lite mer av detta på sistone i Stockholm. Förra helgen var jag på massage och han som masserade ville gärna köra small talk. Jag ville helst vara tyst och bara njuta av min massage men det fick bli lite small talk ändå. Hos frissan blir det alltid small talk. Men visst är amrisar bra på just detta. Happy Thanksgiving.
Kram!

Pettas said...

Small talk är inte ovanligt alls på mindre orter men visst, vi märker skillnaden under sommarmånaderna när vi har många nationaliteter här hos oss. Det är helt klart en konstart och jag i min tur tycker att engelsmännen är suveränt skickliga på att föra ett samtal som bara är ett trevligt litet samtal.
Amerikanarna är "bullrigare", öppnare, frodigare i sitt tal
Ha en fin Thanksgiving!
Kramar!

Katarina said...

Small talk,, À-M,, jag gillar det,, jag tycker om det, känns trevligt,,jag jämför med hur det är i Malaysia,,där man blir superlativ om ens kassörskan tittar på en,,inga trevliga hej där inte... Men precis som du skriver finns det gränser.. Kram och Happy Thanksgiving

olgakatt said...

Visst är det trevligt med småprat med okända och t o m i Stockholm tycker jag det går bra! Jag har blivit tilltalad ett flertal gånger under mina oftast korta besök i kungliga huvudstaden och haft givande samtal på t ex tunnelbanan eller på nåt fik. Beror det på att man själv ger ögonkontakt eller nåt annat som gör att man verkar vilja prata?? Börjar jag själv så får jag respons i 9 fall av 10.
Men folks sjukdomar är jag inte heller intresserad av. Min rara frissa pratar gärna men när jag tar en penna och börjar lösa korsord så tystnar hon!

Annika said...

Det är en konst som de besitter och som jag blivit bättre på med åren.
Det är som att de börjar direkt här. En naturlig del av livet, att kunna kallprata.
Jag tycker också det är väldigt trevligt. Hellre det än kompakt, tryckt tystnad.
I Sthlm har jag nog aldrig kallpratat med ngn, men det kanske beror på att jag är stockholmska, haha!
Nej, men jag tycker faktiskt det är stor skillnad på här och där.
Och då menar jag inte med frissor och dyl utan i affärer med främlingar, på t-banan etc.
Nu önskar jag dig en finfinfin Thanksgiving, min kära bloggvän!!
Kramar!!!

em said...

Både du och jag har ju skrivit om småprat tidigare, och jag vet att vi har olika uppfattning om det. Jag är ju uppvuxen i Stockholm och har alltid talat med okända på sta'n. Och ända se'n jag var tolv år har folk lättat sitt hjärta, varhelst vi suttit tillsammans mer än tre minuter, på bussar, tåg och fik. Många tycks ha ett behov av att prata av sig med någon de inte känner, eller känner så väl. Det kan bli i mesta laget...
Och jag upplever att både amerikaner och svenskar är lika nyfikna på vem de talar med, om man talar i mer än några minuter är det många som styr in samtalet på yrke - börjar med att berätta vad de själva gör och bor för att se'n bli tysta se förväntansfulla ut. Och somliga frågar rent ut.
Margaretha

Anne-Marie said...

Lotta: Håller med dig - ibland vill jag inte alls ha små samtal med folk till höger och vänster medan andra dagar känns det helt okej. Överlag tycker jag att folk här i USA är bra på small talk. Ha en fin Thanksgiving helg - har en känsla av att det blir mycket gott och fint hemma hos er. :) Kramar!

Anne-Marie said...

Saltis: Även i en storstad som New York antar jag att folk kan det där med small talk. Mitt minne av NY är ett högt tempo och folk som alltid verkade vara på väg någonstans, men de verkade vara vänliga. Jag tycker att många amerikaner är väldigt hänsynsfulla - man ursäktar sig i affären, håller upp dörrar osv. Ha en fin helg Saltis. Kramar!

Anne-Marie said...

Fröken Fräken: Small talk skall nog inte vara alltför detaljerat. Min chef går till samma frisör och jag frågade henne om han pratar lika ingående när hon är där. Tydligen gör han det. Jag går inte så ofta så jag "överlever" nog. :) Happy Thanksgiving önskar jag dig också. Kram!

Anne-Marie said...

Desiree: Har det blivit mer small talk i Stockholm är det bara ett plus i kanten. Har faktiskt aldrig gått till någon som ger massage men jag skulle nog också vilja ha det tyst. Min frissa i Täby (när jag bodde i Sverige) hade jag gått till under så många år att det var kul att prata om allt möjligt när jag kom dit. Antar att du och C firat litet T-giving idag. Kramar!

Anne-Marie said...

Karin: Engelsmän är också mycket bra på att ha enkla och givande samtal. Har alltid tyckt att det är lätt att få kontakt med folk från England. Tror helt klart att mindre orter har litet mer öppenhet. Jag upplevde folk på Åland som väldigt öppna och vänliga. Amerikaner är helt klart litet mer bullriga. De hörs. :) Kramar!

Anne-Marie said...

Katarina: Intressant att Malaysia inte har en small talk-kultur. Visst är det trevligt att kunna prata litet med helt främmande personer. Roligt att du och din man kan fira Thanksgiving här i USA. :) Kramar!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Du kanske har en annan attityd/känsla, eftersom du kommer från en annan del av Sverige, och det kan säkert folk i kungliga huvudstaden känna av. Som Annika säger så kanske det är så att vi som bott i Stockholm inte kan få till det riktigt beroende på att vi själva kommer därifrån. Trevligt att läsa om dina pratstunder. Kanske jag skall ta med mig ett korsord nästa gången till frisören. Har en känsla av att han skulle prata ändå. :)

Anne-Marie said...

Annika: Jag undrar om det är som du säger att vi som alltid bott i Stockholm (innan vi kom till USA) inte får till det pga att vi kommer från Stockholm. Låter litet mysko men det skulle inte förvåna mig om det är så. Visst är det så att man pratar överallt med varandra i USA och det kommer helt naturligt. Det behöver inte vara några "dramatiska" situationer. Minns att det skulle till tunnelbanestopp och oväder för att folk skulle börja prata när jag jobbade i Stockholm. Ha en härliga helg fina Annika! Kramar!

Anne-Marie said...

Margaretha: Jag vet att vi "pratat" om det här tidigare. Du har nog en viss energi som gör att folk öppnar upp sig för dig. Vissa människor har den sortens energi. Jag har inte upplevt (i Stockholm) det du beskriver. Och Annika verkar inte heller ha den upplevelsen. Väldigt trevligt att du har en annan känsla av small talk i Stockholm. Yrke och bostadsort är nog "säkra" samtalsämnen som alla kan ha något att säga om.

Liza said...

Har också börjat gilla detta small talk. Men märker att när jag kommer till sverige igen blir jag automatiskt lika reserverad och tyst som de andra svenskarna. Intressant.

Anne-Marie said...

Liza: Visst är det intressant att man förändras på det sättet. Jag försökte hålla min mer amerikanska stil i våras när jag var på besök i Sverige men det var svårt. Det är som det ligger en "slöja" av tystnad och reservation i Sverige och att man bara dras med i den.