Thursday, September 29, 2011

Familjetankar

Det har varit tyst på bloggen några dagar mest beroende på att fantasin har varit litet på läsidan. Ibland blir det tomt i huvudet och då är det lika bra att ta en liten paus. :)

De senaste dagarna har jag funderat en del på det här att vara enda barnet och att bo på andra sidan jordklotet när föräldern börjar bli äldre. Min pappa skulle ha fyllt 80 år i lördags om han levt. Han gick bort för 10 år sedan och nu finns "bara" min mamma i Sverige. Dagen efter hans 70-årsdag fick han åka in till akuten. Några få dagar senare dog han och jag hann inte ens hem till Sverige.

Min mamma kan fortfarande bo hemma och ta hand om sig själv men hon fyller 81 nu i början av oktober så åren går snabbt. Hon har haft några fall under de senaste åren men som tur är inte brutit ben eller armar. Men självklart finns tankarna hos mig vad som kommer att hända framöver.

Att bo utomlands och inte snabbt kunna komma till sin familj om det behövs är något man kanske inte alltid tänker på när man flyttar utomlands. Jag har nog under flera år skjutit de här tankarna på framtiden men det går inte att göra hur länge som helst. En dag kommer jag att behöva hjälpa till med saker och ting i Sverige på ett helt annat sätt än vad jag gjort under de senaste åren. Har man inga syskon och en liten släkt blir det påtagligt.

Funderar man på att flytta utomlands under längre tid är det viktigt att tänka på hur man kan vara delaktig i det som pågår inom familjen i Sverige. Och hur man kanske får hitta på alternativa lösningar.

Min mamma fyller år om några dagar men tyvärr kan jag inte komma personligen och hälsa på utan det får bli ett telefonsamtal och ett fint födelsedagskort - som hon redan fått.

Det har blivit litet mer höstlikt i luften de senaste dagarna. Fortfarande skiner solen och det är just nu runt +25 men nästa vecka har det utlovats blåst, regn och bara mellan +10-15 så det är bäst att passa på att njuta av solen. Jag tog en promenad i Weed nu under förmiddagen och såg de här fina rosorna som alltså fortfarande blommar trots att det är slutet av september.


25 comments:

Anonymous said...

Jag har heller inga syskon och jag har en ensamstående gammal mor i Sverige. Hon bor numera på ett äldreboende och det fungerar utmärkt. Var inte orolig för när den dagen kommer så finns det en hel alternativ och lösningar.
Marie

tennswede said...

Anne-Marie,

Jag är också i samma situation. Jag är ensambarn och mina föräldrar börjar bli gamla hemma i Sverige. Vi har inga nära släktingar i livet. Jag kan bli ganska nedstämd över detta men som ovanstående skriver. Det går nog att lösa på något sätt. Jag tror att det är mer att man känner sig skyldig som inte finns där till hjälp.

Lotta said...

Anne-Marie, som enda barnet delar jag dina tankar. Det är inte bara att man eventuellt missar "att vara där" (vilket ju alltid kan vara ett faktum) utan mer --iallafall för mig-- att åren går och man missar de små och vardagliga ögonblicken och situationerna tillsammans. Det går trots allt långa perioder då man inte ses.

Kram!

Taina said...

Vi har också pratat om det. Mina svärföräldrar börjar bli till åren. Som tur är så bor hans syster i närheten men ibland kan det kännas som om det skulle behövas avlastning. Min pappa däremot, som bor i Finland, har tre av mina syskon där men jag saknar honom mer och mer. Där är det inte frågan om avlastning utan bara allt jag inte får vara med om tillsammans med honom. Liisa känner ju knappt sin morfar eftersom hon träffar honom så sällan.

Alla har vi nog dessa tankar.

Kramar

Lotta said...

Håller helt med Taina! Det är inte avlastningen, utan att vara tillsammans.

Katarina said...

Ann-Marie, jag tror att det är naturligt att vi har dessa tankar. Det kan känns mycket långt hem till sina, speciellt om en av föräldrarna är ensam kvar i livet.

Att kunna vara tillsammans i det vardagliga, är nog det jag kan missa mest. visst finns det en oro där bakom, om hur det ska bli sedan. Själv har jag en far som är sjuk och jag försöker att resa hem till Sverige två till tre gånger per år.

Njut av det fina vädret innan "hösten" kliver in.

Kram

em said...

Så väl jag förstår dig.
Jag har så många vänner som har samma dilemma, de far som skottspolar över hela jordklotet - inte för att ingen annan kan sköta det praktiska, utan därför att man vill träffas. Och därför att de vet att föräldrarna inget hellre vill än att träffa dem.
Jag är så innerligt tacksam för att jag kan umgås med mor dagligen och stundligen.
Margaretha

Desiree said...

Ja detta är inte ett lätt dilemma. Jag förstår att du tänker på det hela mycket. Det finns ju säkert bra äldreboenden då din mor inte längre kan bo hemma själv men jag förstår också att du kanske skulle vilja tillbringa lite mer tid tillsammans med henne då hon allt börjar bli till åren. Samtidigt är det ju också otroligt viktigt att det blir en bra och hållbar lösning för dig vare sig du bor kvar i USA eller flyttar tillbaka till Sverige. Det är många faktorer som måste stämma för att det ska bli bra. Jag tror att man kanske får vara öppen och pröva sig fram. Prova olika lösningar och fundera på olika alternativ.
Ha en bra helg.Fina bilder på rosorna.
Kram

Annika said...

Men visst är det så, även om jag inte är enda barnet så sliter det att vara långt borta från en 78 årig pappa o en 71 årig mamma och en 93 årig mormor.
Det är tungt och svårt många ggr.
nej, jag tror inte att man tänker på sånt här då man flyttar ut.
Skulle ngt hända skulle jag åka hem direkt, frågan är bara hur länge jag skulle stanna?
Kram till dig AM!!

Fröken fräken said...

Ja Ann-Marie vi är många som har dom tankarna och jag får dåligt samvete även om jag inte är enda barnet. Man är orolig liksom. Mina föräldrar är skilda så min pappa bor ensam. Jag känner att jag faktiskt vill flytta hem, inte enbart pga föräldrarna. Men det är ett dilemma faktiskt.
Man vill ju spendera så mycket tid man kan med dom.

Kram!

Anonymous said...

Hej! Jag kom in på din blogg av en slump när jag googlade runt om green card. Min fråga är om du vet ifall det finns någon begränsning på hur många gånger man får vara med i "lotteriet" om ett green card?

Jättetacksam för svar! :)

Saltistjejen said...

ja du Anne-Marie, detta är en fråga jag tror de flesta utlandssvenskar tampas med. Det är svårt. jag är som du utan syskon och jag tänker en hel del på min mamma som inte bur yngre med åren. Det är svårt. Än klarar hon sig hur bra som helst, men självklart funderar man över hur det kommer bli med tiden.
Kram!

Anne-Marie said...

Marie: Vad fint att din mamma har det bra. Det är ju inte bara det praktiska som det handlar om (som jag ser det) utan också att man kan ha en litet närmare kontakt och kunna ses oftare än vad man kan om man bor på andra sidan jordklotet. Det vore himla kul att kunna träffa min mamma oftare än vad jag gör nu.

Anne-Marie said...

Tennswede: Det känns rätt bra att läsa om alla som är i en liknande situation. Jag vet inte om jag egentligen känner mig skyldig utan det är mer att man vet någonstans att det är en begränsad tid som finns kvar när ens föräldrar/förälder börjar bli äldre. Att det är en begränsad tid som finns när man faktiskt kan ses fysiskt.

Anne-Marie said...

Lotta: Jag träffar min mamma bara en gång per år och det känns sällan. Jag har svårt att åka oftare - dels beroende på att vi ju inte har så mycket semester här i USA och dels rent ekonomiskt. Att åka från USAs västkust är rätt stor skillnad jämfört med att åka från östkusten. Som du säger - de små vardagliga sakerna kan man inte vara delaktig i. Kram!

Anne-Marie said...

Taina: Att ha kontakt med nära och kära går givetvis också via telefon och dator osv men det går ju inte att jämföra med att ha direkt kontakt och se personen och vara i samma rum som honom/henne. När ens föräldrar börjar bli litet äldre inser man att det är en begränsad tid man har kvar att träffa dem. Kram!

Anne-Marie said...

Katarina: Jag minns när min pappa blev akut sjuk och sedan bara levde några få dagar efter det att han kom till sjukhuset att jag kände hur långt avståndet var. När min mamma haft sina fall kunde jag ju inte vara där några timmar efter att de skedde. Man anpassar sig och det har jag också gjort men ibland kommer tankarna och undran. Idag var det också högsommarvarmt men snart lär det bli kallare. Kram!

Anne-Marie said...

Margaretha: Att åka titt som tätt till Sverige skulle jag varken kunna (pga få semesterdagar) eller ha råd med men de som kan göra det kan verkligen värdesätta den möjligheten. Vad roligt att du och din mamma har den kontakten ni har och att ni kan umgås ofta. :)

Anne-Marie said...

Desiree: Jag tror att det praktiska alltid går att lösa på något sätt. Efter så många år i USA har det på något sätt blivit "rutin" att vi har telefonkontakt större delen av året. Och att vi ses intensivt under några få veckor. Man måste vara flexibel tror jag hur man umgås med familj och vänner när man bor utomlands. Jag blev verkligen förvånad att det fanns så fina rosor så sent i september. Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Jag går verkligen inte omkring och tänker på det här varje dag men det kommer upp någon gång då och då. Nu kanske beroende på att min mamma fyller år och jag insåg hur länge min pappa inte funnits här på jorden. Självklart åker man hem om något händer. Men det går ju oftast inte att stanna någon längre tid såvida man inte har väldigt generösa semesterdagar. Att stanna för gott kräver mycket eftertanke och funderingar. :) Kramar!

Anne-Marie said...

Fröken Fräken: Jag tror att alla som bor utomlands har tankar om sin familj och sina vänner och hur man skall balansera det hela. Under de år jag varit i USA har det faktiskt känts helt rätt att bo här men nu när min mamma börjar bli äldre har jag nog börjat fundera i litet andra banor. Vi får se hur det blir. Kram!

Anne-Marie said...

Anonym: Jag tror inte att det finns några begränsningar. Men jag kan inte säga säkert till 100%. Det här är den officiella hemsidan - kanske du kan hitta mer information här:
http://travel.state.gov/visa/
immigrants/types/types_1318.html

Anne-Marie said...

Saltis: Det är svårt att balansera och veta riktigt hur man skall göra tycker jag. Man skall självklart inte ge upp sitt eget liv men samtidigt vill man ju kunna få tid tillsammans med en åldrande förälder. Den där Star Trek-uppfinningen där man teleporterar tycker jag vore väldigt praktisk. :) Kram!

usaboende said...

Jag har samma dilemma... mina föräldrar börjar bli till åren och är ledsna över att jg inte bor i Sverige längre utan USA. Att jag inte heller har barn gör att dom tycker att jag borde flytta hem igen. Före jag träffade min man skulle jag gärna flyttat tillbaka, och även nu - vi har pratat om det. Tyvärr är det ju inte så enkelt att hitta ett jobb i Sverige så att det går att flytta hem bara så där dock.

Jag hoppas på att mina föräldrar okmmer över ett par gånger till, och kasnke tom stannar ett par månader och bor här - pensionärer som dom är.

/utlandssvenskstensambarn

Anne-Marie said...

Usaboende: Välkommen hit! Jag är uppenbarligen inte ensam om att vara i situationen att ha en äldre förälder och bo långt bort. Nej, det är ju just det där med jobb. Och man kan inte bara flytta utan att ha ett jobb. Min mamma vill inte resa så långt som till USAs västkust så det blir jag som får resa.