Tuesday, June 28, 2011

Förändras genom språket

Något jag funderat en del på sedan jag var i Sverige i maj är hur jag upplever att jag på något sätt förändras beroende på om jag pratar engelska eller svenska. Det här blir ett personligt inlägg - har ingen aning om andra svenskar som bor utomlands upplever samma sak.

Jag kan nog i stort sett kalla mig tvåspråkig idag. Har man pratat uteslutande engelska under 14 år finns engelskan rätt säkert inombords. Ibland förundras jag över att jag inte glömt svenska ord och att jag pratar precis som jag gjorde när jag bodde i Sverige. Under de år jag bott i USA har jag nästan uteslutande pratat engelska. Michael och jag pratade alltid engelska och nu pratar jag engelska på mitt arbete varje dag. Jag tänker på engelska och kommer på mig själv att prata med mig själv på engelska. Ni vet så där man kan säga saker till sig själv ibland. Nej, jag har inte blivit helt tossig. ;)

Den skillnad jag upplever är att jag, när jag pratar engelska, "expanderar" på något sätt och det känns som om jag har mer livfullhet. När jag pratar svenska känns det som om jag blir litet mer stel och inte har riktigt lika mycket inlevelse. Jag upplevde verkligen den här skillnaden under vistelsen i Sverige eftersom jag pratade engelska några gånger.

Min första känsla när jag kom till USA 1985 på besök var att människor var mer livliga och det fanns en helt annan "puls". Då var jag på besök i megastaden Los Angeles men jag kan känna den här livfullheten (bästa ordet jag kan komma på) även i lilla Weed.

Kan det vara så att det engelska språket helt enkelt bidrar till en litet större öppenhet och litet mer inlevelse än vad svenskan gör? För mig har språk väldigt mycket att göra med en känsla.

Jag lägger ingen värdering i det här utan tycker bara att det är intressant att fundera på sådana här saker. Som jag nämnt tidigare på bloggen hade min pappa och jag ett bokförlag där vi gav ut böcker på svenska. Böcker som vi hade översatt från engelska. Det var många gånger som det fanns uttryck och sammanhang i de engelska/amerikanska böckerna som hade en viss känsla och vi fick helt enkelt skapa nya sammanhang och uttryck på svenska för att förmedla samma sak. Språk är spännande.

Idag hade vi faktiskt en sommardag som påminde mig mycket om en sommardag i Sverige. En del moln och regn och bara runt +15-16. Jag uppskattar verkligen sådana här dagar eftersom det också kan bli nästan litet tjatigt med sol och hetta under flera månader. Under sommaren är det ovanligt med moln här i norra Kalifornien men i år har det varit litet annorlunda väder med mer regn och moln. Så här fina moln hade vi häromkvällen.

27 comments:

anna's kitchen said...

Vi pratade faktiskt om det där fenomenet häromdagen. Jag konstaterade att det är mera liv i engelskan och lättare att uttrycka sig med mera känslor. Svårt att förklara men jag tror att vi började prata om det då jag jämförde mellan hur kommentarerna skrivs ner på facebook på engelska och svenska. Ibland får jag lust att kommentera på engelska på svenska foton eller status just därför att språket flyter bättre där. Jag tror inte att det handlar om att jag är bekvämare på engelska utan för att engelskan är mera livlig och har bättre uttryck.

Saltistjejen said...

Engelskan är ju ett otroligt rikt språk medan svenskan är mer "kargt". Själv tycker jag däremot att jag ibland hittar uttryck på engelska som passar bättre, och andra gånger hittar jag utrryck och ord på svenskan. Så det varierar lite. Jag är helt klart fortfarande bättre på svenska när det gäller att vara "exakt", alltså att prata eller skriva på ett mer nyanserat vis. Även om jag känner att jag pratar engelska relativt flytande nu. Livfull är jag nog dock på våda språken tror jag hahaha! :-)
Och visst är det spännande och fascinerande med språk!
Kram!!

Desiree said...

Sådant här tycker jag är jättespännande att fundera på. Jag håller med om att det engelska språket känns rikare. Jag försöker att vårda engelskan nu då jag har flyttat hem genom att läsa böcker och skriva bloggen på engelska (jag skriver också bloggen på engelska för att våra vänner i USA ska förstå om de har lust att läsa). Jag har inte funderat så mycket på hur och om jag förändras personlighetsmässigt mellan engelska och svenska. Men de små nyanserna känner jag att jag fortfarande behärskar bättre på svenska.
Kram!

em said...

Oj, så många och långa diskussioner vi haft om detta. Min erfarenhet är att alla (som är intresserade av språk) jag diskutera saken med upplever att de, i högre eller lägre grad, känner och beter sig olika beroende på vilket språk de talar. Tror att några av mina multilingualistiska läsare hade intressanta synpunkter när vi disskuterade saken på min blogg.
Egentligen ska man inte själv bedöma saken - utomstående ser ofta med roade, och ibland, obarmhärtiga ögon på hur man förändras. Mina vänner har påpekat sån’t jag inte alltid vill höra - bland annat är jag medveten om att jag blir mer sentimental på amerikansk engelska, och mer fjantigt flickskoleaktig tillsammans med engelsktalande tjejer. Hur livlig jag blir har inte med språket att göra, fastmer på dem jag talar med.
Att svenskan är fattigare än engelskan är en myt som lingvister i alla tider försökt slå hål på - bland de senare är Mikael Parkvall i “Lagom finns bara i Sverige, och andra myter om språk”. Och då vill jag påpeka att författaren inte hör till de rigida och fanatiska lingvister som ryser över den moderna svenskan.
Margaretha

olgakatt said...

Margaretha beskriver bra vad jag också upplever mellan den brittiska ( i mitt fall oftare skotsk än engelsk) och den amerikanska engelskan. Beror det hela kanske mera på den kulturella umgängestonen än på språket, egentligen?
Amerikaner talar i superlativer, britter med behärskad ironi och svenskar nånstans mittemellan? Och så anpassar vi oss i någon mån till den vi talar med.
När jag läser litteratur översatt från engelska till svenska retar jag mig ibland på sånt som tydligt är direkt ordagrant översatt och då ,i värsta fall, kan få fel betydelse eller blir en ful anglicism. En god översättare hittar rätt anslag och de rätta orden så att texten känns ursprunglig och inte översatt.

Äventyret framtiden said...

Jag sällar mig också till åsikterna som både Margaretha och Olgakatt står för, så jag ids inte upprepa, men jag upplever starkt att man ändrar attityd när man ändrar språk. Kanske att melodin i språket är avgörande till en viss del?
Intressant inlägg, verkligen!

Karinkram!

em said...

F'låt att jag babblar mer - jag ville inte skriva ett helt inlägg sp jag gick inte in på det som Olgakatt talar om, att man förmodligen påverkas mer av kulturen än språket.
Att översätta är verkligen en konst som inte alla inser hur svårt det är. Det vimlar av dåliga översättningar. Det räcker inte att klara sig bra på båda språken - man ska vara urstyv på båda språken och en god stilist, dessutom.
Margaretha
kliver av sin
tvållåda

Fröken fräken said...

Jag får ofta frågan av vänner här on jag drömmer på engelska. Jag drömmer på svenska om jag drömmer om mina svenska vänner eller familj och tvärt om jag drömmer på engelska om jag drömmer om saker som händer här. Va konstigt egentligen. Men jag tycker nog också att det är lättare att uttrycka känslor på engelska än vad det är på svenska.

Freedomtravel said...

Jag upplever samma sak bara mellan mina två dialekter: skånska och stockholmska. En del tycker att det är fånigt att lägga bort sin dialekt, men för mig är det svårt (omöjligt idag) att prata skånska med en stockholmare. Dialekterna har olika intonation och rytm, betonar olika saker, och jag märker att jag blir olika, får olika rörelsemönster, som om personligheten byts... litegrann. Språket är ju ett sätt att tänka, så då påverkar det förstås också vårt tänkande, och hur vi definierar världen och oss själva. Ett ganska extremt exempel är vissa afrikanska språk är där gränsen mellan färgerna går på andra ställen. (T.ex. en färg som startar en bit in på rött och fortsätter en bit in på orange har ett namn osv). Det påverkar ju hela uppfattningen om vad en färg är och hur den definieras... Ok, det kanske var ett sidospår, men jag ville komma till att språket används för att definiera både världen och oss själva.

Magdalena and Co in US said...

Nu har ju jag inte alls pratat engelska lika mycket och länge som du. Så jag känner att jag inte behärskar språkets alla nyanseringar, eller ens alla ord för den delen. För mig är svenska enklare. Men, trots det måste jag säga att vissa saker/ord gör sig bättre på engelska. Och kanske tvärtom. Men jag vet många saker som förlorar sin innebörd i översättningen. Till exempel hur tramsigt blir det att översätta "I love you to death" som jag faktiskt tycker låter gulligt på amerikanska. Kramar

Charlie sa ... said...

Intressant! Jag håller med alla...det är mycket som spelar in. Språkmelodin är också annorlunda för varje språk. När jag pratar engelska är det fortfarande efter alla dessa år något jag jobbar med, det kommer inte naturligt.

Vissa ord och meningar låter ibland bättre på engelska precis som Magdalena skriver

Kram!

Anne-Marie said...

Anna: Intressant att du känner att det är enklare att uttrycka känslor på engelska. Jag tycker nog det nu men i början av min USA-tid tyckte jag att jag kände mig väldigt begränsad just när det gällde djupare känslor. Man undrar om folk inom alla "social media sites" tycker samma sak. Och att det är därför man skriver på engelska ibland.

Saltis: Jag tror att en anledning till att svenskan känns litet "karg" kan vara att vi nuförtiden inte alls använder alla ord utan det har blivit ett litet "enklare" språk. Jag minns att när jag växte upp använde folk fler ord och uttryck än vad man gör idag. En del svenska ord verkar nästan anses vara töntiga idag och folk vill inte använda dem. Sedan har ju svenskan helt andra slags ljud och tonfall som inte engelskan har som säkert också kan bidra. Intressant är det. :) Kramar!

Ulf said...

Jo, nog förändras ens personlighet till viss del beroende på vilket språk man talar för tillfället.
Vad gäller engelska är jag till exempel inte särskilt nervös när det gäller att hålla tal, men på svenska är det mycket värre.
Däremot tycker jag att de, visserligen enklare uttryckta, känslor man kan förmedla via engelska också har bieffekten att de inte väger lika tungt känslomässigt, så att säga.

Anonymous said...

Mycket intressant det där med språken!
Jag tycker precis som du att det engelska (amerikanska) språket är mer "livligt och öppet" än svenskan.
Har själv aldrig bott i USA, men har sen barnsben vuxit upp med att släktingar från USA kommit på besök (så engelskan har funnits med mig länge) och har de senaste åren tillbringat flera veckor om året i USA och har flera gånger tänkt på hur mitt språk förändras med engelskan.
Men, en annan sak som rör språket, jag märkte också skillnad under senaste resan då jag hela tiden bodde på hotell. I vanliga fall brukar vi bo hemma hos vänner och då blir det över huvudtaget ett helt annat flyt när man måste använda engelskan mycket.
Det är stor skillnad mot att bo på hotell och bara använda "standardfraser" på tex restauranger, affärer.
Jag saknade helt enkelt att sitta och prata om stort och smått på engelska=)
Må gott.
/CC

Anne-Marie said...

Desiree: Visst är det intressant att se hur olika språk känns och hur man använder språken kanske på litet olika sätt. Jag minns när jag slutade jobba i Sverige 1996 (pga en omorganisation inom företaget) att jag blev litet orolig för vad som skulle hända med min engelska. Jag använde engelska varje dag på min arbetsplats. "Little did I know" ;) att jag skulle komma att prata engelska nästan 100% av tiden. Jag kan nog också ha fler nyanser fortfarande på svenska än på engelska. Kramar!

Margaretha: Vad bra att höra att fler än jag tycker att de beter sig olika på olika språk. Vad roligt och intressant att läsa om hur dina vänner betraktar dig om du talar olika slags engelska. Jag tror också att det är en myt att svenskan skulle vara fattigare än till exempel engelskan. Men jag tror att svenskan utarmats till viss del eftersom folk nuförtiden inte vill använda vissa ord och uttryck eftersom de anses vara gammaldags eller töntiga. Ibland känner jag att jag använder en del litet annorlunda ord och uttryck pga att min mamma är från Småland och min pappa var från Göteborg.

Anne-Marie said...

Olgakatt: Jag tänker numera inte på att det faktiskt är rätt stor skillnad mellan brittisk och amerikansk engelska. Troligen beroende på att jag bara omges av amerikaner. Det är en bra fråga om den kulturella umgängestonen. Den kan nog spela in rätt mycket. Eftersom språket är en del av kulturen går de givetvis hand i hand. Att översätta är en konst och det kräver mycket kunskap dels om det utländska språket och sedan att kunna skapa samma slags känsla och sammanhang på svenska.

Karin: Pratar du finska förutom svenska? Antar att Åland är mer svenskspråkigt än finskspråkigt. Finskan är ett mycket annorlunda språk och måste vara svårt att lära sig. Jag tror att melodin i språket har mycket med det hela att göra. Det märker jag när jag skiftar mellan svenskan och engelskan. Helt annan känsla när man pratar den mer "sjungande" svenskan. Visst är det intressant! Anne-Mariekram (ser bättre ut med Karinkram tycker jag :)).

Anne-Marie said...

Margaretha: Du får gärna vara uppe på tvållådan. :) Ja, kulturen är självklart en grundbult. Men man kan också fråga sig - vad kom först - kulturen eller språket? Hönan eller ägget? Att översätta är svårare än vad folk tror. Jag har läst en del översättningar som är hårresande - och skrattretande.

Fröken fräken: Jag minns faktiskt inte vilket språk jag drömmer på men det låter ju logiskt att drömma om svenskar på svenska och om amerikaner på amerikanska/engelska. Jag minns att min pappa berättade att jag pratade i sömnen på engelska när han och jag turistade i USA för många år sedan. Och då pratade ju han och jag engelska hela tiden.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Verkligen intressant att du upplever samma sak med svenska dialekter. Till och med rörelsemönster. Det kan jag känna med engelskan att jag får ett annat kroppsspråk än när jag pratar svenska. Så sant att vi definierar omvärlden genom språket. Att ha helt andra begrepp och sammanhang för ord och uttryck måste ju ge en mycket annat slags upattning om omvärlden. Intressant.

Magdalena: Vissa saker kan man bara inte säga på svenska. De låter hur töntiga som helst om man översätter dem. Det jag känner är att svenskan visst har många ord man kan använda men de låter litet präktigare ofta än vad kanske engelska ord gör. Och man verkar kunna hitta på nya ord och uttryck och leka mer med engelskan. Det finns ett härligt uttryck på engelskan "Right back at you". Hur sjutton säger man samma sak på svenska? Kramar!

Anne-Marie said...

Lotta: Svenskan har en totalt annan melodi än engelskan. Den svenske kocken i The Muppet Show har faktiskt en del av den svenska "sing-song" melodin - även om han ju inte säger ett enda riktigt ord på svenska. :) Absolut att vissa saker låter bättre på engelska. Och ofta går de inte ens att översätta. Kramar!

Ulf: Det var en intressant kommentar att du är mindre nervös när du skall hålla tal på engelska. Undras just om det var därför jag var mindre nervös när jag gick en kurs på skolan, här i USA, som just handlade om att tala inför andra. Amerikaner har ju helt klart lättare att tala inför andra än vad vi svenskar har. Kanske det inte har bara med vana att göra utan även med språket. Bara en fundering jag har.

Anne-Marie said...

CC: Jag tror man kan diskutera det här nästan hur mycket som helst faktiskt. Oj, det är stor skillnad att prata vardagsengelska jämfört med att beställa middag och begära rumsservice. Det är ju litet som när man arbetar på en viss arbetsplats och lär sig de orden och uttrycken. Vi har ord och uttryck inom skolan som troligen ingen annan skulle begripa. Ha det fint du med!

Spirello said...

fan vad kallt hade ni bara 16 grafer jhär jhade vi typ 29 grader igår lika varmt som i la typ

Lars Hultqvist said...

Det är ett intressant ämne och jag känner igen mig i vad du säger. Jag har förändrats som människa inte bara genom att prata engelska hela dagen utan också genom att leva i en annan kultur.

Jag känner mig i allmänhet friare, lyckligare och modigare här än vad jag gjorde i Sverige. Jag är inget vidare på att dissekera vad detta kan bero på. Skulle gärna vilja bli mer analytisk för att kunna beskriva hur det kan ha blivit så.

Anne-Marie said...

Spirello: Vad pratar du om? Häromdagen var det runt +16. Nu är det nästan +30 och skall troligen bli runt +35-40 till veckan. Har du hittat på en ny sorts svenska eller? ;) Stavar ord med jh i början. Hmmm.

Lars: Modigare är ett jättebra ord. Jag har helt klart blivit mer frimodig och vågar säga ifrån på ett helt annat sätt än vad jag gjorde i Sverige. Och stå upp för mig själv mycket mer än vad jag gjorde i Sverige. Det här kan man troligen diskutera hur mycket som helst. :)

Ingrid Sedihn said...

Jag har ofta reflekterat över detta. Jag vill addera några aspekter som jag tror spelar in. Jag arbetar som coach och iakktar ofta olika beteenden. Jag kan se att språk och språkupplevelse är mkt kopplat till vår totala upplevelse. Dvs hur gammal var jag när jag lärde mig språket, vilka upplevelser har jag haft i samband med språket. Mina klienter kan skifta från att tala vuxet och grundat till att tala som ett barn under samma session, beroende vad vi talar om. Att uppleva språk som vi har en "vuxen" och kraftfull anknytning till som mer uttrycksfullt tror jag har att göra med att vi just haft vuxna och kraftfulla upplevelser i samband med det. När det gäller engelskan eller kanske ännu mer amerikanskan så tror jag även styrkan på rösten påverkar oss- en högre volym på rösten, gör oss mer energiska, vilket gör oss säkrare och så kan vi uttrycka oss friare. Om vi dessutom lägger på gester så är vi riktigt kraftfulla. När vi talar svenska talar vi lägre och med mindre rörelse än när vi talar amerikanska. Sen är ju det engelska språket rikare på ord, då det både har germansk och romansk stam, men jag tror att det är framför allt den sociala kontexten som får oss att agera mer fritt.

Anne-Marie said...

Ingrid: Välkommen hit! Mycket intressant och tänkvärt det du skriver. Att åldern skulle spela in när jag började prata språket i en större utsträckning hade jag inte ens funderat på. Det jag märkt, nu när jag funderat mera på detta, är att själv ordens ljud och språkmelodin verkar spela in väldigt mycket betr. hur jag känner mig när jag pratar språket. Engelskans ljud och språkmelodi är ju helt annorlunda än den svenska. Det här verkar vara ett område man kan prata hur mycket som helst kring.

Anonymous said...

Intressanta inlägg. Själv blir jag mer självsäker, "roligare" och får en mörkare röst när jag pratar amerikanska. Antar att det beror på att jag upplever en annan frihet/acceptans att vara den jag är och att det finns så många fler sätt att formulera sig på.
/Daniel

Anne-Marie said...

Daniel: Välkommen hit! Intressant att till och med ditt röstläge ändras. Jag instämmer helt i det du säger. Man blir litet friare på något sätt när man pratar engelska/amerikanska.