Wednesday, April 13, 2011

Japaner i USA

Japan har verkligen varit i blickfånget den senaste månaden sedan den förödande jordbävningen och tsunamin. Och de lär nog fortsätta att vara i blickfånget under lång tid framöver eftersom ingen verkar tro att det finns någon snabb lösning på kärnkraftverkshaveriet och strålningen kommer att fortsätta både till havs och i luften. Fler och fler amerikanska stater rapporterar radioaktivitet i vatten, grönsaker och mjölk.

Japan har funnits i blickfånget även tidigare i USAs historia. Något jag inte alls kände till innan jag kom till USA var att man under flera år hade så kallade Japanese-American Internment Camps i olika delar av USA. Detta var efter andra världskriget. Man internerade runt 110,000 japan-amerikaner och japaner som bodde utmed USAs västkust efter det att Japan attackerat Pearl Harbor. På USAs fastland internerades i stort sett alla som hade något japanskt påbrå. Mer än 60% av alla som internerades var amerikanska medborgare!

USA drabbades av "japan-paranoia" och president Franklin Delano Rosevelt utfärdade en "executive order" som sade att i stort sett alla människor av japanskt ursprung skulle interneras - de bodde utmed hela USAs västkust - hela Kalifornien och stora delar av Oregon och Washington. De enda platser där människor med japanskt ursprung fick bo var i dessa interneringsläger. Efter det att Pearl Harbor attackerats fick man för sig att Japan planerade en stor attack på USA och det beslutades att japaner i USA var en säkerhetsrisk även om många alltså var amerikanska medborgare och bara hade mycket litet japanskt påbrå. Ett frågeformulär som hade att göra med deras lojalitet låg också till grund för denna massinternering.

Det största interneringslägret (Tule Lake Segregation Center) fanns faktiskt inte alls så långt från Weed och Mt Shasta, ca 12 svenska mil. Det låg i närheten av staden Tulelake i Modoc County. Jag har aldrig besökt denna plats men har hört mycket om den eftersom en av skolans anställda varit en eldsjäl för att väcka medvetenhet om vad som pågick här i USA under flera år och alla de orättvisor som begicks gentemot de som internerades. Tule Lake Segregation Center utsågs för ett par år sedan till ett så kallat National Historic Monument vilket anses vara en stor seger. Det finns idag ett besökscenter och en del av de gamla barackerna. Dessutom planerar man att bygga ut centret för att visa på denna del av USAs historia.

Bild på en del av barackerna i Tule Lake Segregation Center - från http://www.discovernikkei.org/en/

11 comments:

Pettas said...

Alla länder och stater har liknande skamfläckar...folk får och har fått lida helt onödigt många gånger bara för inbillade faror hos andra. Det är bra att man visar upp platserna så de efterkommande får insikt

Ha en fin dag!
Kram!

em said...

Förfärligt!
Även annars sansade människor rycktes med och protesterade mot "den gula faran".
Gene Stratton Porter skrev en bok (Her Father's Daughter) så fylld med hat mot japaner, att jag häpnade. Att hon av alla människor skulle kunna skriva något sådant hade jag aldrig kunnat drömma om.
Men om man tänker efter hur svarta behandlats, och i viss mån fortfarande behandlats, är det inte så konstigt - bara upprörande!
Margaretha

Lotta said...

Jag får rysningar. Jag håller med Pettas. Det är så fruktansvärt när människor blir offer för paranoia och förföljs.

Kram!

Annika said...

Du måste läsa "Snow falling on cedars", AM, om du inte redan gjort det!
Den handlar om just detta, och den utspelar sig på en liten ö utanför Seattle. Otroliga naturbeskrivningar och otrolig läsning om dessa läger för japanerna. DET blev som en väckarklocka för mig då jag läste den boken. Visste helt enkelt inte OM innan att USA bar den skamfläcken.
Numera har Japan och USA en bra relation, efter vad jag har förstått. Men klart dessa ÄRR från Hirshima, Pearl Harbor och detta sitter kvar.
Här i DC har vi ju Cherry Blossom festivalen varje år, och den går helt i Japans anda!
Men, läs "snow falling on cedars", en av mina favvisböcker!!
KRAM!!

olgakatt said...

Detta sätt att internera hela befolkningsgrupper i krigstider har många länder gjort sig skyldiga till, tyvärr, så även Sverige. Men det är märkligt hur tyst det blir om det efteråt. Bra om nu USA kan visa upp den sidan av sin historia.

Anne-Marie said...

Karin: Ja, det finns överallt. Sverige som aldrig var med i andra världskriget men som lät tyska trupper använda tågen genom Sverige. Kanske inte alls i samma "storleksordning" som det som hände i USA betr. japanerna men det är kanske något som man inte skryter om i Sverige. Ha en fin dag du med! Kram!

Margaretha: Har aldrig läst några böcker kring detta. Det är intressant hur människor kan ryckas med och svepas in i något som är helt "osansat". Tänk på vad som hände i Tyskland under andra världskriget och hur man angav sina grannar bara för att de hade ett visst ursprung.

Anne-Marie said...

Lotta: Man har svårt att riktigt förstå hur folk tänker och att det kan bli en sådan masshysteri kring något. Men det har ju förekommit flera gånger i historien att folk verkar sluta tänka själva i stort sett och bara dras med i något. Kram!

Annika: TACK för ditt lästips! Nej, har inte läst boken men skall lägga den till min lista över bra böcker. Jag visste heller inte om denna del av USAs historia innan jag började jobba på skolan och hörde talas om det via den person som varit en eldsjäl för att uppmärksamma Tule Lake centret. Idag är det nästan litet svårt att förstå hur infekterat det var då på 40-talet. KRAMAR!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Ja, det finns säkert många exempel på hur man behandlat stora folkgrupper väldigt illa - och utan egentligen några "riktiga" orsaker. Det verkar som om man i USA vill lyfta fram det här mer och "make peace" kanske.

Marianne said...

Jag säger som Annika: Du MÅSTE läsa Snow Falling on Cedars! Den är makalöst bra och handlar just om det här.

Visst är det hemskt att sådana här saker sker, om och om igen i olika varianter. Att bli dömd för sitt ursprung måste vara hemskt, ingen frågar efter vad man tycker utan generna är det enda som avgör. Hemskt.

Kram!

Min plats i solen said...

Det finns en del oförätter som det av olika anledningar pratas väldigt tyst om och detta är väl just en av dessa. Tyvärr. Men jag såg faktiskt en dokumentär om just detta för ett tag sedan. Skrämande och sorgligt. Varför har vi människor så svårt att lära av våra misstag och erkänna dem?

Jag hoppas att mitt mail kom fram till dig ordentligt Anne-Marie? :)

Ha det gott!

Kram Lotta

Anne-Marie said...

Marianne: Boken har lagts till inköpslistan. :) Ja, man undrar hur vi människor egentligen är funtade eftersom samma sak upprepas om och om igen. Och diskriminering finns ju i så många former. Den behöver inte vara i sådana här extrema former. Kram!

Lotta: Ditt mail kom fram. Tack så jättemycket för receptet! :) Hade inte hunnnit skriva ett svar ännu. Jag tror att många människor har mycket rädsla inom sig och om något är främmande eller framställs på ett negativt sätt dras man med och tänker inte kritiskt. Tyvärr. Ha en fin dag Lotta! Kramar!