Monday, November 1, 2010

Familj på avstånd

Att bo runt 8400 km från Stockholm har sina utmaningar. En av dem är självklart att man inte kan träffa sin familj särskilt ofta. Har man ingen rik man och om man har en rätt låg lön kan man inte resa till Sverige mer än kanske en gång per år.

När Michael gick bort försvann min mycket lilla familj i USA. Han hade inga barn och han och hans syster träffades inte. I och för sig var jag redan van vid en mycket liten familj från Sverige så det var ingen enorm chock men självklart blev det en omställning. För det mesta tänker jag inte så mycket på det men ibland slår det mig att jag lever utan familj här i USA och att min enda familj befinner sig mycket långt bort.

Jag är enda barnet och har bara fyra kusiner. Min pappa var också enda barnet. Min mamma hade två bröder - numera finns bara en kvar. Som framgår är det ingen stor släkt. Två av mina kusiner bor i Stockholmsområdet där även min mamma bor. Jag vill helst inte tänka på vad som kan hända framöver när min mamma kanske inte klarar sig själv. Att helt plötsligt ta tjänstledigt är nog egentligen inte möjligt med tanke på de mycket snäva "ramar" vi har i USA för att vara borta från jobbet. Exakt vad jag skulle vara tvungen att göra vet jag inte i dagsläget.

Det som också är en utmaning är att man kanske inte hinner åka till Sverige för att ta hand om någon "katastrof". Så var det när min pappa gick bort. Han blev allvarligt sjuk dagen efter sin 70-årsdag och kom in till sjukhuset och bara fem dagar senare gick han bort. Jag hann inte ens åka hem till Sverige och säga adjö.

Om man vill flytta utomlands bör man verkligen vara medveten om hur begränsat umgänget troligen kommer att bli med den familj som finns kvar i Sverige. Har man äldre föräldrar blir det ytterligare utmaningar. Bor man i Europa blir allt självklart litet enklare men bor man på "andra sidan pölen" blir det mer komplicerat.

Ibland tänker jag på hur härligt det vore att kunna komma på kortare besök till Sverige litet oftare - kanske bara på middag. Jag får nog försöka få tag på Star Treks maskin (deras "transporter") som gör att man kan förflytta sig genom "teleportation". :)

17 comments:

Malin said...

Jo sån't tänker jag ofta på själv. Min man har en stor familj men ingen bor nära oss (inte ens köravstånd) men min egna familj är relativt liten. Nu är ju mina föräldrar friska men när det blir lite äldre så kommer ansvaret att falla på min bror om han nu bor kvar i Sverige. Det är nog lite lättare att bo på östkusten och vi har väl råd att åka akut om man måste. Men visst, vi har ingen att lämna barnen till om jag skulle vara tvungen att åka hem.

Hoppas allt är bra med din lilla familj i Sverige.

Katarina på Filippinerna said...

Så sant! Det är långt hem till ens familj. Dock har jag möjligheten än så länge att resa hem till mina föräldrar rätt ofta, 2 till 3 ggr per år.

Jag gör gärna det nu när det finns där. Annars tycker jag att Skype är utmärkt. Jag har laddat ner den i telefonen, använder mig av SkypeOUT och Skype In, så jag kan ringa mina vänner och familj i Sverige överallt var Wifi finns! Vilken utveckling egentligen!

Har du ibland funderat på en återflytt?

Tord said...

Dottern förbjöd sina närmaste att dö medans hon plugga sina 4 år i US ;-) och peppar peppar det fungerade. Nu pratar hon om att flytta igen och hon har siktet på Australien... Vilket inte är nästgårds... :-(

em said...

Visst är det ett dilemma att bo långt ifrån sin familj – i synnerhet åldrande föräldrar. Jag ser hur jobbigt många av mina vänner har det när de ständigt pendlar långa sträckor, och alltid har dåligt samvete.
 
Det där med att bo nära sin familj är ju annars något många undviker, och jag vet att för många är en flytt till andra sidan jordklotet en lösning. Allt beror på vilka relationer man har till sina närmaste.
Själv tycker jag att vännerna är viktigast i livet – ibland råkar de vara släkt – och det är dem jag saknar mest när jag inte har dem i närheten.
Margaretha
som i många år, utan att lyckats, försökt att förflytta sig med tankens kraft

olgakatt said...

Vi som är kvar "hemma" längtar ju hela tiden också. Om man är frisk och har råd att resa är det ju bra men alla är och har inte det.
Men Skype och numera också Face Time är jättebra!
När jag på 1960-talet var borta ett år hemifrån talade jag i telefon med dem därhemma EN GÅNG! Och det samtalet fick beställas en vecka i förväg... Nu trycker jag på knappen på mobiltelefonen och, vips, så ser vi varandra!
Inte riktigt teleportation, men det är väl nästa steg!

Saltistjejen said...

Visst är detta ena av baksidorna med att flytta långt från sitt ursprungliga hemland. Jag är själv ensambarn och mina föräldrar hade inga syskon så min familj har alltid varit mycket liten. Det gör att min mamma ju är "ensam" i Sverige nu och detta kan kännas tungt ibland. Särskilt som hon ju inte blir yngre direkt. Hon har även svårt att flyga så det begränsar ju besök här också. Tyvärr. Särskilt efter att vi fick barn känns det jobbigt att bo så långt ifrån Sverige. Det hinner hända så mycket under den tiden vi inte är i Sverige så de där hemma får ju se E så sällan och kan inte naturligt följa hennes uppväxt och utveckling. Sådant får man stundom dåligt samvete för. Men det är som sagt inte så mycket man kan göra om man inte bestämmer sig för att flytta tillbaka. Och det beslutet är ju inte ngt man bara "kan ta". Det handlar om att få jobb etc.
Kram!!!

Anonymous said...

nu Blir jag nästan lite tveksam på om jag ska följa min dröm att flytta till usa eller stanna hemma i sverige, är bara 18 år gammal men har aldrig gillat sverige särskilt mycket och det är svårt att leva på bmx här, får se hur det blir efter 2011 då jag och en kompis ska jobba på camp woodward över sommaren och även köra bmx där.. måste nästan kännas rätt jobbigt att sällan kunna träffa sin familj/släkt /Alexander

Anonymous said...

Hej!
Att du inte har en liten buffert sparat för att kunna åka hem ifall det värsta händer. Vet inte om jag skulle stå ut att ha den standarden som du verkar ha lönemässigt menar jag då, plus att de har så dåliga sociala reformer i USA. Fattar inte att landet inte har kommit längre när det gäller " mamaledigt" och betald semester.

Anneli

Anna said...

Jag sitter lite i samma situation, med få veckors semester, liten, pytteliten familj, och begränsad möjlighet att resa hem, även om jag bor i England som inte är jättelångt bort, men tillräckligt långt för att vara krångligt. Som tur är har jag en resvänlig mor än så länge :)

Jag tänker också hur det blir när de blir äldre ... Men det får jag tänka på då :)

Anne-Marie said...

Malin: Att ha syskon vore en fördel. Skulle något hända min mamma faller allt på mig. Jag gick igenom det när Michael dog och det var inte speciellt roligt att ha allt ansvar men det gick ju det med. Att bo på östkusten måste väl vara litet lättare i alla fall eftersom ni har kortare resväg. Jodå, just nu har min lilla familj ;) det okej. Min mammas bror verkar ha fått demens i viss utsträckning så det är ju ingen höjdare precis.

Katarina: Vad härligt att du kan åka så ofta. Och som du säger, det är lika bra att passa på medan du kan. Skype har jag på min dator men min mamma har inte ens en dator vilket är synd - hade hon det skulle vi ju kunna prata gratis och med kamera till och med. Jag har väl inte haft några riktigt allvarliga funderingar på en återflytt men visst har tankarna funnits att kanske jag kommer i ett läge där jag "måste" flytta tillbaka. Förhoppningsvis skall det inte kännas som ett tvång utan något naturligt.

Anne-Marie said...

Tord: Tänk om det fungerade att ge förbud. :) Australien är verkligen inte nästgårds. Jag har en kompis i Åkersberga vars son bor i Australien. Han skall gifta sig nästa år så då kommer hon att åka dit. Antar att den resan tar längre tid än att åka till USAs västkust.

Margaretha: Min mamma fyllde 80 nu i början av oktober så hon börjar komma upp i åren. Hon hade ett par fall förra året som gjorde mig litet orolig. Jag kunde ju inte bara släppa allt och åka samma dag som det hände. Nu verkar hon vara rätt pigg trots benskörhet. Så sant - vänner är nog det viktigaste. Många har ju litet jobbiga relationer med sina närmaste. Min pappa och jag stod varandra väldigt nära (vi var väldigt goda vänner), min mamma och jag har en bra relation men inte riktigt på samma sätt. Om du kommer på hur du förflyttar dig med tankens hjälp måste du genast höra av dig. :)

Anne-Marie said...

Olgakatt: Självklart är det ömsesidigt. Eftersom min mamma inte har dator blir allt mycket mer begränsat. Vi pratar i telefon ett par gånger i veckan men vi kan ju inte se varandra eftersom hon inte har Skype. Hon har inte ens en mobiltelefon. Hon lever i "stenåldern". :) Teleportation vore väldigt bra - tänk att slippa alla krångliga regler kring att flyga och dyra biljetter!

Saltis: Du verkar vara i en liknande situation som jag är i. Nu har jag ju inga barn så det har aldrig varit något som känts jobbigt. Min mamma har också svårt att flyga så långt på grund av benskörhet. Nej, att flytta tillbaka till Sverige skulle kräva att många pusselbitar föll på plats. Men är det meningen blir det säkert även så. Kram!

Anne-Marie said...

Alexander: Det är viktigt att komma ihåg att man faktiskt inte kan träffa släkt och vänner mer än bara någon enstaka gång. Det går ju inte att bara komma över på middag närsomhelst. :) Tänk du efter innan du bestämmer dig. Och du vet väl att man måste ha arbetsvisum eller grönt kort om man vill bo permanent i USA.

Anneli: Självklart har jag en buffert. Det måste man ha i USA med tanke på oförutsedda utgifter. Det jag menade var att jag inte skulle ha råd att åka 2-3 gånger per år bara för att det är trevligt. Nej, ibland undrar jag vad jag håller på med med tanke på de låga lönerna vi har i mitt område. Men jag är trött på att bo här så någon förändring kommer säkert framöver.

Anne-Marie said...

Anna: Min mamma har ibland sagt att det vore trevligt om jag bodde litet närmare och hon har just föreslagit England. :) Det är ju väldigt mycket som måste falla på plats innan man flyttar någonstans överhuvudtaget. Vad bra att din mamma inte har något emot att resa. Nej, jag vill helst inte tänka på att min mamma är äldre - men hon fyllde precis 80 så det är ju ett faktum.

Anonymous said...

det där med visum och grönt kort osv är jag fullt medveten om då min mor bodde i san francisco i 4 år när hon var yngre. men jag tycker inte om sverige det är så kallt och tråkigt här /alex

Anna, Fair and True said...

Ja, det är ju verkligen något man ska vara medveten om och ta i beaktande. Har det även fått dig att fundera på att flytta hem t o m eller är det inte något val?

Det är pga sådana här tankar som jag själv gärna vill ha fler barn (dvs gärna tre). Själv har jag en bror med ett handikapp så senare i livet kommer jag ha ett ansvar för både mina föräldrar och honom. Hade gärna velat ha ett syskon till att dela det med. Nu har jag iofs lite större släkt om man tar med kusiner och så och har ju även min Peter och hans familj. Men ändå. Det är saker värt att tänka på. Särskilt om vi flyttar utomlands vilket jag gärna skulle vilja, inte för evigt kanske men för en period.

Anne-Marie said...

Anna: Som jag skrev till Katarina har jag inte haft några allvarliga funderingar på att flytta tillbaka till Sverige men man vet aldrig. Jag hoppas att det kan bli naturligt i så fall och att jag inte blir "tvungen". Det är nog inget man i första hand tänker på när man flyttar utomlands men det blir ett faktum när man väl tagit steget.