Thursday, August 26, 2010

Fackföreningar i USA

USA är rena "dagiset" när det gäller fackföreningar jämfört med hur det är i Sverige. Med dagis menar jag att många fackföreningar i USA inte alls har samma tyngd och vikt som fackföreningar i Sverige har.

Den grupp som jag hör till inom skolan kallas för "classified employees" och de flesta av oss hör till en fackförening (eller "labor union" i USA) som heter California School Employees Association. Det är tydligen den största fackföreningen för just "classified employees" i USA och har runt 220,000 medlemmar i Kalifornien.

Häromdagen hade vi ett möte där det diskuterades att mer pengar skulle tas ut från våra löner beroende på att kostnaderna för vår sjukförsäkring har gått upp. Vår avdelning inom fackföreningen förhandlar med en del av skoldistriktet och jag har alltid fått känslan av att de inte har någon riktig tyngd som gör att våra önskemål verkligen får gehör.

Bara ca 15 miljoner människor i USA hör till fackföreningar. I Sverige har de tre största fackföreningarna (LO, TCO och SACO) runt 3,5 miljoner medlemmar. Stor skillnad!

Tidigare fick min grupp anställda en höjning av lönen varje år för att kompensera ökade levnadsomkostnader. Det har vi inte fått de senaste åren. Om det beror på den dåliga ekonomin i mitt område eller om det beror på Kaliforniens ekonomiska kollaps vet jag faktiskt inte. Vi har dessutom inte haft något kontrakt för vår grupp under ett år! Tydligen har förhandlingarna ännu inte kunnat slutföras. Skulle det accepteras i Sverige? Nej, knappast.

Ibland känns fackföreningarna i Sverige litet väl stora och inflytelserika men det borde väl kunna finnas något mellanting mellan Sverige och USA. Jag minns en stor strejk i Sverige på 80-talet när bland annat tunnelbana och bussar stod stilla under ca 14 dagar i Stockholm. Om något liknande skulle genomföras i USA skulle nog de flesta sparken efter en sådan strejk. Inte heller finns det något första majfirande med demonstrationer i USA. Och 1 maj är en vanlig arbetsdag.

Det här är ett område som verkligen har stora skillnader och som svensk kan det vara litet konstigt att se hur "mesiga" fackföreningarna kan vara här i USA.

14 comments:

Krister said...

Jag vet att jag är lite extrem i frågan om fackföreningar, och då är det de Svenska som jag menar.

Jag tror att fackföreningarna många gånger ställer till mer skada än nytta för sina medlemmar när de kantigt och onyanserat driver frågan om "sist in först ut", och ständiga löneökningar, och även tycks se företagen som sin stora fiende.

I takt med att Sverige blir "globalare" kommer vi mer och mer tvingas konkurrera med världen, och då kommer det inte hålla i längden med de traditionella förhållande som facken försöker driva genom.

Facken har sina fördelar med att hjälpa de individer som inte har så lätt att driva sina egna frågor, men de har definitivt "över-agerat" i Sverige.

Jag skulle kunna göra detta inlägget mycket långt, men jag stannar här för att inte bli för dryg. ;-)

Tord said...

Min uppfattning är att i generellt är facket bra, men att de har svårt att annpassa sig efter verkligheten. De gjorde en stro nytta/insatts för 30-60 år sedan men de förändras inte på samma sätt som verkligheten förändras. Det behövs en modernisering. Facket i US vet jag väldigt lite om, har jobbat i amerikanskat bolag fast i sverige. Och har väl där sett lite konstigheter.

El Sueco said...

Jag har haft hjälp och problem med det svenska facket, men i Danmark har de bara varit till hjälp. Jag tycker att LO är alltför mäktigt men det är bra att det finns en kultur av att folk ansluter sig till facken, annars hade situationen varit svår för många nu. Jag känner alltför många som arbetar utan kontrakt och de lever under avskyvärda förhållanden. En vän arbetar sju dagar i veckan på en restaurang 1700-2230 varje dag! Han får gratis mat och 5000 i månadslön för den skiten!

Jag arbetar i Danmark och där kunde man lätt vara utan fackmedlemskap före krisen eftersom det var en enorm brist på arbetskraft. Efter krisen har situationen blivit annorlunda och jag har fått hjälp av facket flera gånger i saker som kan vara självklara som att jag inte ska tvingas arbeta obetalda dagar och annat som faller under de mänskliga rättigheterna.

I Sverige fick jag dessutom hjälp av facket eftersom arbetsgivaren (sossekommunen, inte kapitalet!) gav mig ett vikariat på ett kvartal men inget anställningskontrakt, eftersom de inte ville betala mig någon lön under höstlovet.

Däremot tycker jag inte om sossarna eftersom de kommer med helt knäppa idéer (från LO) om att deltidsanställda ska kunna tvinga arbetsgivaren att få gå upp i deltid. Det kommer få alla deltidsjobb att försvinna och jag vill inte arbeta heltid.

Anne-Marie said...

Krister: Välkommen hit! Har läst en del på din intressanta Kina-blogg men aldrig kommenterat. Håller med dig - svenska fackföreningar är ofta stelbenta och gammaldags. Men jag tycker att den amerikanska modellen är litet väl "osäker". Det borde finnas litet mer stadga i att vara anställd. Att få sparken och behöva gå samma dag händer fortfarande. Den modellen är inte heller bra.

Anne-Marie said...

Tord: Håller helt med dig om att en modernisering behövs i Sverige. De är litet av kolosser som inte riktigt följer med i utvecklingen. Men som jag skrev till Krister här i USA borde det finns litet mer stadga och stabilitet. Jag gillar inte riktigt hur löst man sitter.

El Sueco: Intressant att höra litet om hur det är i Danmark. Jag tror att när en organisation blir riktigt stor är det risk för att de som styr och ställer blir självgoda och tappar kontakt med verkligheten. Nej, sossarna har haft många konstiga idéer under årens lopp och de har suttit alltför länge vid makten. Antar att det kanske "rörs om i grytan" i höst vid valet.

tennswede said...

A lot of the reason that we don't celebrate May Day or International Workers Day here in the states was the fact that it was seen as negative to be celebrating due to the "Haymarket massacre on May 4 in the Chicago area in the late 1800's. Then as we all know after the russian revolution it became impossible for the U.S. labor movement to celebrate anything around May 1st. Hence the Labor Day of September here in the states. It's all due to a complicated situation with the "Old World Socialism" vs the new world and it's freedom ideals.

Anne-Marie said...

Tennswede: Thanks for your further clarification about May 1st. And yes, Americans still believe that there are communists all over the world. Interesting that only men commented on this post. Hmm.

Tord said...

Din sista mening.. Den tanken var faktiskt tänkvärd... Jag har inget bra svar. Men man brukar ju säga "generellt" att om ett yrke blir kvinnodominerat så förändras lönerna till det sämre!?

Signe said...

Hej igen. Jag blir lite provocerad faktiskt då jag just nu har problem med min arbetsgivare som slingrar sig ur övertid,LAS, rätt till fastanställning, sparkar folk osv... Om inte facket fanns och hade den ställning vi kämpat för skulle detta vara vardagsmat. De flesta på mitt jobb är invandrade från länder utan starka fackorganisationer och tycker till exempel att nyanställda borde jobba gratis, kvinnor ska ha lägre lön fast de gör samma jobb m m. Jag ser det som ett stort problem att folk tappar förtroende för att organisera sig och kräva sin rätt. Jag vet inte mycket om USA men att behöva jobba för dricks, kunna bli sparkad samma dag, ingen rätt till lönehöjning är min tolkning av att arbetare inte organiserat sig, ställt krav. Varför det är så undrar jag, kanske pga att USA är en sådan stor nation? Någon som vet skillnaden gentemot t ex England?

Anne-Marie said...

Signe: Hej! Vad trist att du har en jobbig arbetssituation. Jag tror att det finns en rädsla inom USA att allt som verkar socialistiskt är superfarligt. Det fanns en stor kommunistskräck här i USA tidigare (kanske finns fortfarande) och man verkar inte riktigt kunna "skilja på äpplen och päron" här i USA. De tycker säkert att de politiska partierna i Sverige är socialistiska allihop. Det är en konstig misstänksamhet och rädsla som finns i USA inför det vi har i Europa när det gäller det politiska.

Cari said...

Jag är med i facket och har varit sedan jag började jobba 1988. Jag ser det som en försäkring. Att det är bra på mitt arbete just nu och att jag kommer överens med arbetsgivaren är ju bra - men det kan ju ändras. Och det är då jag kan behöva hjälp av facket, med lagtolkning och juristhjälp kanske.
Jag är övertygad om att mycket av det som är bra för oss arbetstagare i Sverige kan vi tacka starka fackföreningar för. Det är så lätt att nu bara ta det för självklart med kollektivavtal, uppsägningstider, a-kassa, försäkringar och sånt.

Anne-Marie said...

Cari: Jag håller helt med dig. Svenska arbetstagare har det ofta bra. Det har säkert försämrats jämfört med för 10-20 år sedan men om man jämför med USA är det tryggare på många sätt. Sedan får facken inte bli stora kolosser som bara kör sitt race utan de måste också hänga med i vad som händer i världen.

Maria Byström said...

Nu kommer jag vara osvensk som bara den, men i detta avseende så är jag definitivt amerikan. Är själv inte med i någon fackförening och även om mycket är och har varit bra med deras verksamhet så har fackföreningarnas makt på många områden blivit allt för stort. Tänker mest på småföretag som slås ut om de råkar anställa en person som sedan inte visar sig passa där eller på grund av att det blev för dyrt med kollektivavtalen (som ju handlar om så mycket mer än själva lönen).

Så länge inte arbetsgivaren är rent av elak och verkligen utnyttjar sina anställda så är jag nog för den amerikanska "modellen" ändå.

Kram!

Anne-Marie said...

Maria: Smaken är som baken. ;) Jag tror ett mellanting mellan Sverige och USA vore det bästa. Den "amerikanska modellen" känns litet väl skakig tycker jag - för den anställde medan den svenska modellen verkar litet väl stelbent och tungrodd. Kram!