Vänner på avstånd
Här i USA har jag aldrig fått samma sorts vänskapskrets som jag hade i Sverige (i mina trakter finns det ingen "svenskkoloni" som det kan finnas i andra områden i USA). Har diskuterat det en del både med svenskar här i USA och med en amerikansk kompis som numera bor i Stockholm. Alla tycks vara ense om att svenskar och amerikaner ser litet olika på det här med vänskap. Visst finns det alltid undantag så det jag skriver blir säkert litet generaliserat.
När en amerikan säger att han eller hon är vän med någon verkar det som om det ibland kan vara något helt annat än när en svensk säger samma sak. Jag tror att vi svenskar ofta skapar litet djupare vänskapsband. Det finns säkert många amerikaner som också har djupa vänskaper men min uppfattning efter att ha bott här i snart 13 år är att det ofta är litet ytligare än vad jag i alla fall är van vid.
Nu behöver man ju inte alltid ha vänner som man träffar. Jag har fått en riktigt god vän som bor i Colorado som jag faktiskt aldrig träffat. Hon är rätt mycket äldre än mig men det verkar inte spela någon roll. Vi fick kontakt med varandra efter det att Michael gått bort (hon var en av hans klienter). Eventuellt skulle vi ha träffats nu under hösten men tyvärr gick det inte av olika anledningar. Vi har kontakt via telefon och det känns som om vi verkligen känner varandra. Själssystrar brukar vi kalla varandra. :)
Även de vänner som jag fortfarande har regelbunden kontakt med i Sverige är ju numera vänner på avstånd. Visst är det litet annorlunda eftersom vi lärde känna varandra genom att vi träffades men det är helt klart möjligt att ha en vänskapsrelation på långdistans under många år.
Jag ser fram emot att under våren nästa år få träffa mina svenska kompisar eftersom jag troligen kommer att åka till Stockholm då.
10 comments:
Jag känner också som du. Amerikaner är rent generellt nenklare att få kontakt med än svenskar. MEN sedan tar det ändå längre tid att lära känna dem på "djupet". Mycket handlar om mer ytliga kontakter vilket inte alls behöver vara fel eller så, me det kan vara svårt att bygga upp en djupare vänskap med amerikaner än svenskar tycker jag mde. Men å andra sidan kan det även vara kulturella skillnader? En av mina amerikanska vänner som jag lärde känna i Stockholm hade samma svårigheter där med att lära känna svenskar. Så det kanske är lite universalt problem detta att skapa en ny vänskapskrets i ett nytt land som vuxen?
Sedan har du alldeles rätt i att man kan lära känna varandra och bli vänne på ett djupare plan trots att man aldrig sett i "verkligeheten". Flera av de bloggar jag läser känner jag så inför bloggskribenten. har även vänner från ett annat forum på nätet varav jag endast träffat ett fåtal. Men allt handlar nog om hur öppen man är för att bjuda på sig själv samt nyfieknheten inför att lära känna andra. oavsett om det sedan sker via träffar, eller nätet eller telefonen.
Kramar!!!
Sen tycker jag att när man flyttade abroad så ser man vilka som är ens "riktiga" vänner. Det är de som bryr sig fast man bor på andra sidan jorden och försöker att hålla kontakt genom ett enkelt mail eller brev eller ett telefonsamtal. Det behöver inte vara varje dag eller ens varje vecka, men då och då...
Jo, men visst är det så. Även om mina bästa vänner är amerikaner så tycker jag likadant. Jag uppskattar den enkla och otvungna samvaron med ytliga bekanta i Staterna, samtidigt som jag irriterar mig på den. Och hur många gånger har inte amerikanska bekanta sagt "we must keep in touch" - och det är det sista jag hört av dem.
Margaretha
Saltis: Tack för din kommentar som verkligen jag kan känna igen mig i. :) Jag har en amerikansk kompis som bott ca 13 år i Sverige och hon har också sagt att hon hade svårt att få vänner i Sverige till att börja med. Visst är det säkert kulturella skillnader också, som alla de där små sakerna som man bara vet för att man vuxit upp i ett land. Kommer man som vuxen till ett annat land vet man ju inte alla de där "oskrivna reglerna". Men jag tror också att amerikaner faktiskt har litet annorlunda syn på vänskap jämfört med oss svenskar. Vissa människor tror jag att man har en djup koppling till oavsett om man träffar dem eller inte. Så känner jag inför min vän i Colorado, även om jag givetvis hoppas att få träffa henne. Kramar!
Trillingnöten: Visst är det så. Vissa människor faller naturligt bort när man inte längre bor nära varandra. Sedan finns det andra som kontakten inte förändras med trots att man bor långt från varandra. Det är väl de man har en "riktig" vänskap med.
Margaretha: Det där uttrycket "we must keep in touch" verkar vara lika vanligt som "how are you" som man egentligen inte behöver svara på utan det är något man bara säger. I början trodde jag (som "naiv" svensk :)) att de faktiskt menade att vi skulle "stay in touch" men nu har jag lärt mig att det är inte så mycket man menar utan mera ett artighetsuttryck.
Hejsan!
När jag läste ditt inlägg så kände jag igen mig! Att lära känna/prata med nya människor här i USA är väldigt lätt, men att sen behålla kontakten och lära känna någon djupare är jättesvårt!! Jag har också märkt att man även träffas annorlundare från vad man gjort i sverige. Svenskar gillar att träffas i varandras hem och laga god mat och dricka kaffe och äta en bulle och prata och ha det mysigt. Träffas man här så är det på restaurang (having dinner or lunch) and that's that. Man träffas inte hemma hos varandra, är det därför det är svårare att lära känna varandra "djupare" eller att det bara ger en den illusionen att det inte händer? Självklart gäller inte detta alla, men många.
Håller någon med mig?
An ordinary day at work: Välkommen hit! Intressant titel du har. :) Visst håller jag med dig. Det är precis samma upplevelse som jag har, trots att jag bott här 12,5 år. Och visst är det inte alldeles lätt ibland att få djupare kontakter med många amerikaner. Din observation att man även träffas på olika ställen var intressant. Jag har nog varit hemma hos de jag känner mer än vad vi varit ute på t ex en restaurang, men jag tror verkligen att det ligger något i det du skriver. Jag kan sakna det "svenska sättet" men troligen är det amerikanska samhället helt enkelt annorlunda.
Anne-Marie: jag är ny med blogger så jag vet inte hur jag lyckades med att få den titlen ;) Mitt svenska smeknamn är Virre vilket jag även kallas för på nätet..så det är fixat nu ;)
Jag försöker att behålla mitt svenska sätt, så men mina vänner så försöker jag alltid att försöka vara mer personlig och bjuda hem vänner och så. Är jag konstig i deras ögon så har de alltid varit väldigt bra på att fråga för de vet att jag är svensk och undrar om det är ett svenskt sätt.
Ibland kan det tyvärr gå fel och missförstånd kan hända väldigt lätt. Jag är gift men en amerikanare sedan 3.5 år tillbaka och mian föräldrar i början var väldigt upprörda över att hans föräldrar aldrig bjöd hem oss på middag. De tog det som att de (svärföräldrarna) egentligen inte gillade mina föräldrar och det tog ett tag för dom att ens påpeka det till mig. Jag var snabb med att berätta att så gör de här (och definitivt mina svärföräldrar)att träffas de över middag så görs det på restaurang. Vilket är synd, för då är det så pressat med tid och det är inte så personligt, och mina föräldrar kan fortfarande inte förtå det idag.
Kanske skiljer sig detta mellan staterna??
ps, jag gillar många av dina topics, måste skratta över att du skriver om checkar!! Jag tycker att det är såååååå stenålder, och jag fattade (fattar forfarande inte) aldrig varför folk hade checkar i detta landet, men nu efter 6 år så förstår jag att det behövs emellanåt...vilket är såååå dåligt ;) Spara träden vettja! Fast visst, det är jättesött när folk drar ut en checkbook och det är en massa djurbilder :)
Virre: Vet inte om det skiljer sig mellan olika stater. Jag kan förstå att sådana här kulturskillnader är knepiga ibland och att det lätt kan bli missförstånd mellan människor. Jag har vant mig vid checkar nu och när jag lämnade Sverig 1997 var det nog litet vanligare i Sverige alla fall.
Ja, troligen sa det ar
Post a Comment