Monday, June 16, 2008

I love you

Det finns många skillnader mellan USAs och Sveriges kulturer. Vissa är stora och väldigt påtagliga medan andra litet mindre.

När jag lärde känna Michael brukade vi alltid säga "I love you" när vi avslutade våra telefonsamtal. Och det var många samtal i början innan jag kom att bo i USA. :) Inte tror jag att man i Sverige säger "jag älskar dig" varje gång man har pratat med sin pojk- eller flickvän. I början kändes det väldigt stort och viktigt att vi sade "I love you" men efter ett tag kändes det nästan som om det blev litet slentrian av det hela. Jag läste på Svenskar i Världens hemsida för ett tag sedan om just detta "fenomen" här i USA och alla som kommenterade detta inlägg höll med om att det verkar nästan litet överdrivet att avsluta alla sina samtal på det här sättet. Det var ju inget man verkade vara van vid från Sverige.

Något som man också säger i USA till människor man står nära är "honey", "sweetie", "hon" (förkortning av honey). De här orden används också ofta när man pratar med varandra i telefon. Michael och jag sade det till varandra flera gånger under våra telefonsamtal. Och jag har blivit kallad "hon" och "sweetie" av människor som jag inte haft någon kärleksrelation med. Jag har funderat på vad man säger i Sverige - "älskling" är väl något man säger bara då och då. Vad finns det för andra ord?

Man kan ju undra varför amrisarna använder sig av dessa uttryck och ord mycket mer än vad vi svenskar gör. Är det vår svenska blyghet kanske som spökar igen? Eller är det på samma sätt som uttrycket "Hi, how are you"? som man säger utan att egentligen förvänta sig ett svar? I början trodde jag att jag faktiskt skulle svara på frågan men så var det ju inte. Ingen förväntar sig egentligen ett svar utan det verkar mest vara en artighetsfras man säger till varandra i alla möjliga sammanhang.

Nu har jag vant mig vid att höra de här uttrycken överallt så det skulle nog kännas litet konstigt med den "svenska varianten".

8 comments:

Sara said...

Jag försökte också svara på frågan "how are you" i början men ibland stannade folk inte ens upp för att lyssna på svaret så jag insåg att inget svar förväntades. Märkligt hälsningsuttryck tycker jag :).

Jag har faktiskt lättare för att säga "I love you" också istället för "jag älskar dig". Kanske har det också att göra med att I love you helt enkelt har mer flyt i uttalet än jag älskar dig? Tycker den engelska varianten låter mindre uppstyltad så det är lättare att säga.

Lisa said...

Jag kanner mig lite knapp och osvensk, nar jag laser det har. Jag och M traffades for elva ar sedan. Bade han och jag hade mycket problematiska aktenskap bakom oss. Vi hade ocksa tva respektive tre barn.

Men till saken vi sager jag alskar dig varje dag. Ingen speciell tidpunkt eller x antal ganger. Det ar bara helt naturligt. Vi kallar varann for alskling eller lilla gubben, lilla gumman.

Vara barn tycker vi ar lite faniga tror jag, men kanner sig trygga med att vi finns bakom som ett tryggt och stabilt par med mycket karlek, och vi tycker sa otroligt mycket om varandra och fattar fortfarande inte att vi haft san tur att vi traffats.

Nu ar ju barnen stora och utflugna men vi som ensamma uppfostrat dem (inte mitt ex eller min mans ex) far vara tryggheten aven for barnbarnen som ar 6,4, 2,5 och 2,5.

Men vi ar ovanliga. For det mesta har man skilts at efter san lang tid, eller ar ihop av bekvamlighet. Om jag tittar pa vara vanner, sa kan man nog inte tro de ar ett par om man tanker efter. Det ar inte ofta, aldrig egentligen man ser eller hor nagon narmare samhorighet. Det ar sorgligt egentligen.

Idag ar det bara tva dagar till midsommarafton. Solen skiner nu, och vi hoppas sa mycket att man kan sitta ute och ata sill och allt annat.

Ser att du fatt det varmare. Ha det bra, blir sa glad nar jag ser att du skriver.

Desiree said...

Jag har precis suttit och tänkt på det där med hälsningsfrasen "Hi how are you". Det är verkligen en retoisk fras. Ingen bryr sig egentligen och ingen förväntar sig ett svar. Det folk förväntar sig är ett kort fine eller good även om du mår piss. Sedan är det mycket honey, sweetie osv iallfall här nere i södern och sedan förstås mam.

Anne-Marie said...

Sara: Som svensk kanske man utgår från att man verkligen skall svara om någon frågar. Jag antar att den frasen är en av de kulturskillnader som finns och som man inte riktigt kan förstå. :)
Visst är det lättare att säga "I love you" än att säga "Jag älskar dig". Undras just om det har att göra med att engelska inte är vårt modersmål?
Jag kollade in din blogg litet grand och tycker att du skriver bra. Har tyvärr inte hunnit göra någon kommentar.

Anne-Marie said...

Lisa: Vad roligt att höra att du och din man tycker så mycket om varandra och att ni uttrycker det i ord. Jag har en känsla av att de här uttrycken och orden som finns i USA inte alltid behöver innebära att man står varandra riktigt nära. Det bästa är givetvis om man verkligen menar det man säger. Jag tror tyvärr att många som levt tillsammans under lång tid tar varandra för givet och inte visar vad man kanske egentligen känner.
Jag hade helt glömt bort att det är midsommarafton så snart. Hoppas att ni kan sitta ute då.
Tack för att du läser min blogg och att du skriver så trevliga kommentarer!

Anne-Marie said...

Desiree: Ja inte spelar det någon större roll egentligen vad man svarar när man får frågan. När jag handlade häromdagen blev det väldigt påtagligt hur den här frasen används. Kassörskan pratade med kunden som stod före mig om att hon inte alls var på bra humör. När det var min tur kom givetvis frågan "How are you?" och jag sade det retoriska "Fine". Varpå kassörskan sade "fine" hon också trots att hon ju alltså inte alls mådde bra. Intressant att tänka litet på det här.

Jessica said...

Flyttade till New York förra sommaren och när vi är ute på våra road trips, speciellt söderut, blir jag nästan alltid kallad "honey" av servitrisen på restaurangen (oftast på en diner). I början var jag väldigt obekväm med detta då jag bara tycker det är Martin som "får" kalla mig honey :)

Men ju mer man hör det desto mer vänjer man sig och nu känns det bara gulligt. Dock tror jag aldrig det skulle hända att någon servitris här på Manhattan skulle kalla mig "honey"...

Tack för en trevlig blogg!

Anne-Marie said...

Jessica: Välkommen hit! Roligt att du har hittat hit. Skall kolla in din blogg också. Visst är det litet charmigt att folk kallar varandra "sweetie" och "honey" även om det inte är någon man känner. Något sådant skulle ju aldrig hända i Sverige. :)