Saturday, January 26, 2008

Småprat

Amerikaner är väldigt bra på att kunna småprata med människor de inte känner. Igår när jag var inne i Mt Shasta för att handla stod jag en stund i en kö och kvinnan som stod bakom mig började prata med mig.

Även om vi inte alls kände varandra kändes det trevligt och enkelt. Det var inte frågan om att bli bekanta på något sätt utan att bara ha ett samtal med en annan människa. Hon bodde i Lake Shastina (där jag bodde när jag var inneboende) och hon sade att sjön till och med var frusen. Vet inte hur ofta det händer. Troligen är det rätt ovanligt.

Det här med att småprata med främlingar ser man överallt i USA. I affärer, postkontor, flygplatser, busstationer osv. När jag hade varit i Portland efter det att jag ansökt om mitt pass var det två kvinnor som satt bredvid varandra på busstationen. De kände inte varandra men de pratade som om de var bästa väninnor.

Även om jag ibland upplever att amerikaner är litet ytliga i sitt sätt att relatera till andra är det här helt klart en positiv sak i det amerikanska samhället. Det gör att samvaron människor emellan blir lättsammare och att man kan ha en trevlig pratstund om man till exempel väntar på ett flyg. Oftast leder det ju inte till något men det gör ju inget.

Vi svenskar är nog inte alltid så bra på att kunna småprata med andra så som amerikaner är men jag har nog i alla fall blivit bättre på det här under årens lopp.

5 comments:

Lullun said...

Ja där är faktiskt något vi svenskar kunde lära oss av amerikanerna. Även jag. Deffinitivt! Ibland är det bara så lätt, andra gånger bara så otroligt svårt. ;-)

Desiree said...

Jag tycker det är trevligt med småpratandet. Upplever det faktiskt inte som ytligt. Man får inse att det gör det för att ha trevligt för stunden och inte för att de vill starta upp en ny lång vänskap. Det är trots allt många gånger trevligare att småprata än att bara glo åt varsitt håll som man ofta gör hemma i Sverige.

Anne-Marie said...

Lullun: Det är helt klart en vanesak att kunna småprata med främlingar. Det finns liksom inte i den svenska kulturen. Kanske på mindre orter men inte i Stockholm.

Desiree: Håller helt med dig. Det gör ju samvaron människor emellan mycket trevligare. Ibland när jag har varit på besök i Stockholm har jag tänkt på hur isolerade människor verkar vara eftersom man inte gärna pratar med andra man inte känner.

Maria Byström said...

Jag älskar just det med amerikaner. Att kunna vara trevlig och prata och bjuda på sig själv utan att det betyder att jag vill gifta mig med personen i fråga... det är roligare att vara glad utan att bli betraktad som mentalsjuk ;-)

Älskar vardagliga möten som inte behöver betyda att man ens kommer korsa varandras vägar någotmer.

Anne-Marie said...

Maria: Håller helt med dig om att man i Sverige inte får vara alltför glad - antingen är man litet tokig eller så är man full tycks den allmänna uppfattningen vara. :)
Amerikaner har verkligen något att lära oss svenskar när det gäller att vara trevliga i de där små vardagliga mötena.