Tuesday, October 2, 2007

Resan till Sverige

Min resa till Sverige förtjänar ett eget inlägg eftersom jag nog aldrig rest så länge bara för att komma fram till Stockholm.

Den första sträckan från Weed till San Francisco gick med Greyhound. Det finns ju en svensk film som heter "Vi hade i alla fall tur med vädret" - jag får väl säga "Jag hade i alla fall nära till busshållplatsen" eftersom det bara var att gå tvärs över vägen från min lägenhet. Att åka med Greyhound är en upplevelse i sig. Det är helt andra människor som åker med de här bussarna än vad man t ex ser på flygplatser. Bussen jag åkte med hade rätt gott om plats men trots detta var det en kvinna som absolut skulle sitta bredvid mig. En annan kvinna sade helt plötsligt (jag vet egentligen inte vem hon pratade med, troligen vem som helst som ville lyssna) att en busschaufför hade förföljt henne. Fast i nästa mening fick vi höra att hon var en ättling till Drottning Elizabeth i England! Hm. Jag säger inget mer. :)

Jag kunde inte åka direkt till San Francisco utan hade ett uppehåll i Sacramento (Kaliforniens huvudstad). Det var ett trevligt avbrott i min långa resa eftersom jag fick chansen att träffa en annan bloggare. Tack JaCal för att du föreslog att vi skulle ses. Det var verkligen roligt att träffas.

När jag väl kommit fram så småningom till San Francisco tog jag en lokalbuss till flygplatsen. Jag åkte genom staden och trots att San Francisco är en fantastiskt vacker stad är den också fylld av fattiga och utslagna människor och mycket skräp. På lokalbussen trodde jag nästan att tredje världskriget skulle utbryta när några asiatiska kvinnor blev riktigt upprörda. De trodde att det kostade mindre än vad det gjorde att åka med bussen och de skrek till busschauffören. Som tur var fanns det en man på bussen som talade deras språk så de lugnade ner sig så småningom.

Jag hade bokat ett hotell eftersom min flight gick tidigt morgonen därpå och det var riktigt skönt att få lägga sig ner efter att ha suttit på bussar hela dagen. Det var inte så många timmar jag var på hotellet men litet sömn fick jag i alla fall.

Jag flög med Continental och de är helt okej. De serverar fortfarande mat på sina flighter som man inte behöver betala för. Jag hade bara ett byte i New York och när jag kom fram till gaten för Stockholmsflyget kände jag mig helt plötsligt förflyttad till Sverige. Människor var långa, blonda och talade svenska. Det var en nattflygning som gick till Stockholm och jag hade givetvis hoppats på att kunna sova litet grand. Men tji fick jag och många andra passagerare. I raden framför mig satt en ung mamma med en liten baby (som man inte hörde ett pip från) och en dotter på 2-3 år. Denna lilla flicka "underhöll" planet under många timmar genom att skrika och gråta och alla som satt i närheten tittade menande på mamman som inte verkade bry sig. Tråkigt när sådant händer.

Ett par iakttagelser som jag gjorde på planet var att svenskar tyvärr inte är lika artiga som amerikaner. Sorry, men det verkar vara så. Det fanns tidigare i somras en artikel i Dagens Nyheter som också beskrev detta "fenomen". Här finns en länk till denna artikel. Den andra iakttagelsen var att det fanns många kassar med klirrande flaskor bland svenskarna. Har nog aldrig sett amerikaner köpa med sig sprit. Men det är klart, kan man köpa alkohol i mataffären kanske man har en litet annan inställning.

Det var ett gråmulet Stockholm som vi möttes av och taxichauffören jag åkte med sade att det redan blivit höst.

Efter nästan två dagar på resande fot kom jag till slut fram till Hägernäs i Täby. En lång resa och ett långt inlägg men jag tyckte det var roligt att dela med mig av min maratonresa.

10 comments:

Saltistjejen said...

Kul att du är tillbaks och att få läsa om din resa!

Jag håller fullständigt med dig om det där med artighet, eller kanske snarare brist på artighet hos svenskar jmfrt med amerikaner!!!
Och DN-artikeln var verkligen bra!!! :-)
Kanske måste länka till den i min bogg också.... om det går för sig?

Jag tycker desutom precis som du att så snart man bara är på Newark för att vänta på sin SAS flight, så hör man svenska överallt och ser svenskar, så det känns nästan som om redan är i Sverige.
Lustig känsla.

Anonymous said...

Synd av vi inte hann träffas... denna gången ;-)

Men nästa gång du kommer så måste vi bara träffas!

Ha det bäst!

Anonymous said...

Hej Anne-Marie,
Som svensk och boende i Sverige (strax utanför Uppsala),håller jag fullständigt med dig ang. oartighet. Jag åker tåg varje dag mellan Storvreta och Uppsala. De 8 minuter resan tar håller jag på att bli galen på alla som stressar, trampar en på tårna och trängs utan det minsta "ursäkta mig". Utan att på något vis vara en "gammal och vis" tycker jag att ungdomarna är värst. Har själv två tonårskillar och jag hoppas vi har uppfostrat dom till hyfsat artiga medmänniskor.
Iofs, kan jag ibland tycka att det ibland blir lite väl mycket "Excuse me" i USA o Canada (har bott i Toronto), men hellre en gång för mycket än för litet.
/Annika

Anonymous said...

Valkommen tillbaka A-M!! Kul och intressant att lasa om din resa till Sverige. Haller fullstandigt med dig, Sverige borde lara sig att det ar sa mycket roligare med lite artighet istallet for sura miner.

JaCal said...

Intressant! Ja, du hade verkligen en resa... man slås verkligen av bristen på artighet. Visst kan den vara överdriven åt andra hållet här - men tror jag föredrar det... Gick buss-bytt på vägen tillbaka bra?

Det där med taxfree-sprit är verkligen intressant att iaktta! Vill man hitta svenska på O'Hare innan avgången med SK946 till Stockholm kan man alltid gå in i taxfree butikerna - fullt av klingande svenska! ;-)

Annika said...

Det där med artigheten i Sverige kan jag ju skriva under på. Under all kritik, och man blir likadan själv efter ett tag.

Jätteroligt att läsa om din resa.

Samma här, så fort man kommer till SAS flighten till KPH på Dulles airport hör man svenska. Kan dock tänka mig att det blir ännu mer så på en direktflight till Sthlm...

KUL att ha dig tillbaka igen...Det kändes som om du var borta länge...

Kram!!!

Desiree said...

Oj hjälp det var verkligen en lång resa. Det måste varit otroligt skönt att äntligen få komma fram. Om du inte vill åka Greyhound buss nästa gång kan du då flyga till SF från Weed?

Anne-Marie said...

Saltistjejen: Visst kan du länka. Ja, det är intressant att göra sådana här observationer av skillnader mellan amerikaner och svenskar. Artigheten är ju helt klart rätt påtaglig.

Maria: Ja, det var synd. Men det blir fler gånger säkert.

Annika: Välkommen hit! Visst är det så att "lagom är bäst". Litet mer artighet bland svenskar skulle inte skada och kanske litet mindre "Excuse me" bland amerikaner. Här säger folk "excuse me" så fort de går förbi någon i en gång t ex i en affär och det tycker jag nästan är att låta det gå litet väl långt.

Anne-Marie said...

Veronika: Tack! Ja, det skulle verkligen inte skada med litet mer vänlighet människor emellan i Sverige. Nu vet jag ju inte hur det är utanför Stockholm eftersom jag ju bara brukar åka dit. Kanske folk är litet mer artiga på landsbygden.

Jacal: Jadå, bussbytet gick hur bra som helst. Det var massor med människor på busstationen och flera poliser så det kändes helt okej.
Kul det där med taxfree och att svenskar alltid tycks vara tvungna att köpa med sig från taxfree.

Anne-Marie said...

Annika: Det är alltså samma "fenomen" på alla flygplatser. Det är kul att vara tillbaka även om min tillvaro ju förändrades litet väl hastigt när min kollega beslutade sig för att sluta under sin lunchrast! Kram!

Desiree: Tyvärr kan jag inte åka från Weed eftersom det inte finns någon flygplats här. Den närmaste staden heter Redding och ligger 1.5 timmes bilfärd söder om Mt Shasta. Inte är det som Stockholm inte.