Tuesday, September 11, 2007

11 september

Den här dagen är snart över här på USA:s västkust. För sex år sedan förändrade den USA och de som bor här.

Jag hade satt på TVn på morgonen för att se på väderprognosen. Helt plötsligt såg jag bilder från New York och andra platser och de såg nästan overkliga ut. Nyhetsprogrammen visade flygplan som hade flugit in i The Twin Towers, ett flygplan hade kraschat i Pentagon och ett annat i Pennsylvania.

Min pappa ringde och frågade om jag visste vad som hade hänt och jag kunde berätta för honom att jag såg på nyheterna. Sakta men säkert började det stå klart för mig vidden av vad som hade hänt.

På den tiden var jag elev i skolan och trodde givetvis att alla skulle prata om detta. Vad jag minns hörde jag inte någon ens nämna denna oerhörda tragedi. Fortfarande vet jag inte vad det berodde på. Jag hade en kort dag i skolan och när jag kom hem igen fortsatte jag att titta på nyhetssändningarna. Då hade båda tornen fallit och delar av New York såg ut som en krigszon.

Det var en konstig september för mig. Först var det denna stora, totalt omvälvande händelse här i USA och sedan, bara två veckor senare gick min pappa bort. Det gick så snabbt att jag inte ens hann hem till Sverige.

Förhoppningsvis blir september 2007 bättre på alla sätt och vis.

7 comments:

Annika said...

Det där med att folk inte pratade om det minns jag också. Iallafall var det ngra som aldrig sa ngt om det hela. Det var som om det aldrig hade hänt. En av mina grannar sa ifrån på en gång att hon INTE villa tala om det. Alls. Konstigt, tyckte jag, verkligt konstigt. Märkligt...
Förstår att det var en mycket underligt höst för dig, Anne-Marie. OCh ja! Vi ska verkligen hoppas och tro att hösten 2007 ska bli mycket bättre!
Kram!

Petra H said...

Jag hoppas också att hösten 2007 blir fin för dig - du har ju resan till Sverige att se framemot (när åker du nu igen?).
Jag läste magisterkursen i statsvetenskap hösten 2001 och hade ett seminarium inplanerat till den 12/9 om konflikt och identitet i mellanöstern och asien... jag kunde ju absolut inte koncentrera mig på artiklarna jag skulle läsa utan satt klistrad framför tvn med min pappa - jag grät och kände att det var "the end of the world". På seminariet nästa dag pratade vi så klart bara om vad som hade hänt och försökte "analysera" vad det innebar. Det var väldigt intressant att höra vad våra två lärare tyckte om situationen.
Två år senare kom jag till jobbet den 12/9 och fick reda på av min spanska chef att Anna Lindh hade dött under natten - vilken overklig känsla.

Desiree said...

Ja må september i år bli mycket bättre för dig. När sticker du till Sverige?

Saltistjejen said...

Ja, jag minns också nine eleven, jag var på jobbet då och jag minns att vi alla sprang och tittade på TV:n som stod i vårt lunchrum.

Jag och min man såg just filmen World Trade Center med bl a Nicholas Cage i en av huvudrollerna. Kanske inte någon superhöjdarrulle, men klart sevärd. Och jag måste säga att sedan vi flyttat till NYC så blir man på något vis ännu mer känslomässigt berörd än tidigare över det som hände här då.

Sedan minns jag såklart Anna Lindhs tragiska bortgång också.

Jag hoppas också du får en bra september i år. Jag förstår även att det är en tid som uppbringar en hel del minnen för dig i och med din pappas bortgång. Min pappa dog också i slutet av september, men det är många år sedan. Fast just slutet av september känns oftast lite speciellt för mig på något vis på grund av detta.
Kram till dig!

Maria Byström said...

Kommer heller aldrig glömma dagen terrorattacken var. Jag var helt chockad...

Anne-Marie said...

Annika: Visst är det konstigt att inte ens vilja prata något om denna stora händelse. Jag var väldigt förvånad faktiskt. Kram!

Petra: Jag åker nu på lördag (15/9). Vad bra att ni kunde prata om vad som hänt. Jag minns när jag hörde om Anna Lindhs död. Det var också en konstig känsla.

Anne-Marie said...

Desiree: Jag åker nu på lördag och jag är övertygad om att september i år blir bättre (de flesta september månader har varit bättre än 2001).

Saltistjejen: Det låter som en film jag också skulle vilja se. Jag gillar Nicholas Cage. Jag tror att man alltid har en speciell känsla för vissa tidpunkter när "stora" händelser skett. Kram!

Maria: Ja, det var overkligt att se alla dessa flygplan störta och flyga in i byggnader.