Thursday, May 3, 2007

Ny bostad och nytt liv

Mitt liv består av kartonger just nu. I söndags gick det största flyttlasset och i tisdags var jag inflyttad. Eftersom jag har väldigt litet möbler har jag inte kunnat packa upp allt utan det mesta finns fortfarande i mina flyttkartonger.

Jag har aldrig bott själv i USA utan har antingen bott med Michael eller i den lilla "in-law unit" som min vän har (det var där jag bodde innan jag flyttade till Oregon). Det känns litet konstigt och jag undrar hur det kommer att bli.

Att ha gångavstånd till skolan där jag (fortfarande) jobbar tillfälligt är också något nytt. När jag var elev där och när jag jobbade där under slutet av 2005 och under 2006 hade jag ett par mil att köra åt vardera hållet. Jag har inte kunnat gå till varken skola eller jobb sedan jag gick på mellanstadiet.

Jag bor nu på en ort som heter Weed. Det är en liten stad som ligger ca 1.5 mil (svenska mil) från Mt Shasta. Under en tid var Weed en stad som hade en timmerindustri och eftersom det blåser otroligt här torkade man bland annat timmer. Idag dominerar College of the Siskiyous staden.

Det känns som om jag nått en helt ny punkt i mitt liv och jag skall ta en dag i taget och se hur det blir.

4 comments:

Matildas fikarum said...

Det blir nog bra, ska du se. Det är förunderligt hur människan anpassar sig efter omständigheterna. Varje gång mitt liv ändrats drastiskt så har jag tänkt att "det här går inte". Men visst gick det, och efter ett tag hade jag vant mig.

Annika said...

Jag tror nog att det snart kommer att kännas helt "rätt" för dig. Du tycker ju om trakten och platsen, mycket vunnet där.
Vad skönt att du har gångavstånd till jobbet. Guld!!!

Desiree said...

Gratulerar till nya och alldeles egna bostaden. Härligt ändå att kunna göra precis som du vill. Toppen att kunna ha gångavstånd till jobbet. Det är en lyx. Du får både motion och sparar bensinkostnader. Hoppas du får chansen att fortsätta på ditt gamla jobb.

Anne-Marie said...

Matilda: Visst är det så. Man vänjer sig och ställer om sig och ofta när man tittar tillbaka kan man se att allt blev riktigt bra och att det var en mening med det som hände.

Annika: Det känns fortfarande ovant att kunna gå till skolan. Jag har ställt in mig på att det blir en omställningsperiod och att jag står inför en helt ny fas i mitt liv.

Desiree: Tack! Ja, jag hoppas att de kan "få ändan ur vagen" här på skolan så att jag kan få besked. Det börjar bli väldigt utdraget det hela.